Clean Slate

"Minnet är allt som står mellan oss och kaos." A.L. Korsakoff.

Okej, det är måndag morgon.

Du heter M.L. Pogue.

Maurice Leonard. Pogue räcker.

Du bor i Venice - det vill säga, Venice, Kalifornien.

Du har ett kontor vid strandpromenaden.

Du är deckare i liten skala. Kreditupplysningar, försäkringar.

lnget man kan kalla riskabelt.

Du är ledig för tillfället.

Du kan inte åta dig jobb på grund av sjukdom.

Du har en hund. Han har problem med djupseendet.

Men hunden klarar sig. Det är du som har problem.

Ett problem som benämns Korsakoffs syndrom.

Är du redo för det här?

Så fort du somnar, tappar du minnet.

Va?

Så fort du somnar, tappar du minnet.

Jäklar.

Hetsa inte upp dig. Du känner dig lite desorienterad

men grips inte av panik. Du har ett system.

Så länge du talar in på bandspelaren, kommer allt att ordna sig.

Detta har hänt:

För två månader sen blev du skadad på ett uppdrag. l en explosion.

Är du min hund?

Det är orsaken till minnesförlusten.

Så var försiktig. Komplikationer kan tillstöta.

DU VAR FANTASTlSK IGÅR! HOPPAS lNTE GRANNARNA KLAGAR.

Vänta! Det blir värre.

Håll tyst om minnesförlusten.

Du är huvudvittne mot mannen som orsakade explosionen.

Får någon veta hur du mår, är det kört.

Stanna i din lägenhet.

Visa dig inte på stan. Tala inte med främlingar.

Öppna framförallt inte dörren.

Jag upprepar. Tala inte med någon.

Håll dig i sängen.

- De är efter mig. De vill döda mig. - Vilka?

Hallå! Hallå?

- Vilka vill döda dig? - Cornell. FBl. Jag vet inte.

Vad gör du?

Ringer polisen. När jag hittar telefonen.

- Nej, jag litar inte på dem. - Vilka?

- Jag behöver dig. - Jag åtar mig inga fall. Tack.

Tja, jag kan väl lyssna.

- Du är arg på mig. - Nej.

- Jo. - Nej.

- Du kan inte ljuga för mig. - Okej, jag är lite arg.

Ah, Pogue. Jag har verkligen saknat dig. Jag ville inte se dig lida.

Tror du mig?

Ja, det gör jag.

- Trodde du att jag var död? - Borde jag tro det?

Ja.

Ja, jag trodde att du var död.

Kan du kyssa mig?

Okej.

Ner!

Kan du ta om det där?

Jag är utpressad.

- Av vem? - Jag vet inte.

Jag skulle åka till LA. Annars skulle Cornell fa veta var jag var.

Jag ska ringa om två dagar och bestämma möte.

Vem följde efter dig?

- Beth? - Använd mitt riktiga namn, Pogue.

Bra, det ska jag göra.

Jag såg honom inte sa bra. Han var stor.

Hur mår Dolby, förresten?

Han mår bra.

Gör han? Han blev väl skjuten?

Förutom det, ja.

- Han var döende. - Ja...

Men nu verkar han må bra. Han joggar och spelar tennis.

Sa han sitter inte i rullstol längre?

- Nej... - Men..?

Det är en ny rullstol. De har just uppfunnit den. Vattendriven.

Verkligen?

Kan vi undvika att prata om det? Det är så sorgligt.

SARAH NOVAK, Vl VET VEM DU ÄR

- Vem är det? - Polisen, mr Pogue.

Polisen.

Säg inte att jag är här.

Jag behöver dig.

Kan ni komma ut?

- Vad är det? - Var snäll och vänd er om.

Lägg händerna bakom ryggen.

Då går vi.

Gå pa.

Vad tycker du, Pogue?

- Vad ska det bli? - Mona Lisa.

- Hur är det, Pogue? - Bra.

- Vill du höra dagens skämt? - Visst.

Varför hoppar inte blinda fallskärm?

- Varför? - Deras hundar blir livrädda.

- Deras hundar blir livrädda! - Kul.

Hyran, mr Pogue!

Får jag fråga vad jag har gjort?

- Stanna här. - Precis här.

Nu blev du överraskad!

Happy birthday to you

Happy birthday to you

Happy birthday, dear Pogue...

Vad var det jag sa?

Happy birthday to you

Önska dig något.

Tal!

Jag...

Jag vill bara tacka er för det här. Tack.

Nej! Ett tal!

Kom igen.

Att se er alla här i dag...

..får mig att...

..minnas.

- Jag vet inte var jag ska börja. - Börja med flickorna.

Svartsjuk, Bob?

Din gamle räv, Bob.

Visst, jag kan prata om Bob.

Och John och Susan och Mary.

Och Mary, Fred, Ethel och Little Ricky,

och de andra vars vänskap betyder sa mycket. Men det är orättvist.

Jag blev påmind om en historia.

En historia om...

..mod.

Och blod. Blod, mod och patriotism.

Och kärlek. Vi får inte glömma kärleken.

Alla vet vilka jag menar. Jag nämner inte deras namn.

Men som de offrade sig. När de gick in i...

..i det där med killen och flammorna och sprang tillbaka och pang!

De fick gå upp mitt i natten. Vem kunde ana det?

Det finns ett gammalt skämt: Varför hoppar inte blinda fallskärm?

lrrelevant? Det tror jag inte.

Kalla mig gammalmodig, oemotstandlig, sen till lunch,

men jag tror att ta initiativ, glömma handikapp

och hoppa fallskärm som blind tillhör de sanna dygderna.

Ni har säkert egna berättelser. Räck upp handen om ni har det.

Kom igen, upp med dem.

Många berättelser, många händer.

Vilket innebär...

..att jag har enastående vänner.

Tack.

- Gissa vem det är? - Jag är inte sa bra på det.

- Kom igen, gissa. - Låt honom vara, Judy.

Orättvist, Dolby.

Halv tolv.

- Hur är det, Pogue? - Rätt bra.

Jag stötte på en av vara vänner i morse.

- Vem? - Sarah Novak.

Vad är det? Sarah Novak.

Kom hit.

Jag har sett många oskyldiga dö och det plågar mig ständigt.

Men Sarah är död och du lever. Plåga dig inte med det.

Prata inte med Sarah. Koncentrera dig pa att få Cornell bakom lås och bom.

Är du nervös inför torsdagen?

Torsdag?

Var dig själv under förhöret.

Säg det du vet.

- Det jag vet. - Eller hur, advokaten?

Ja. Ingen har kommit så nära Cornell förut.

De är döda, köpta, eller sitter i rullstol.

Men inte du, Pogue.

För sent att hyra en lokal.

Jag vill ha din hjälp som vän. Min fästmö kan vara otrogen.

Du tror att jag är paranoid. Det är jag inte.

- Jag vill anlita dig. - Jag åtar mig inga fall.

- Hon gör mig galen. - Jag har semester.

Ta reda på vem hon ligger med.

- Kan jag låna födelsedagsbarnet? - Vi pratade faktiskt.

Kom igen, du ska ju vila nu.

Gapa.

Jag skulle hålla din minnesförlust hemlig, men om du ränner runt...

Vänd dig om. Du behöver stabilitet. Du måste ta det lugnt, koppla av,

hitta en kvinna. Någon som kan hjälpa dig igenom det här.

Fortsätter du så här, kan minnesförlusten bli permanent.

Den bästa platsen för dig är hemma. Bekanta miljöer, folk du känner.

Jag omger mig med folk jag känner, men vilka är de?

Vem är du?

- Jag är din läkare. - Är du?

Anthony Doover. Vi är vänner. Vi spelar tennis på lördagarna.

Och killen du just talade med? Donald Rosenheim, åklagare.

- Ni jobbade ihop i polisen. - Rosenheim. Biträdande aklagare.

Och killen i rullstol? John Dolby. Han är åklagaren.

Sarah Novak?

- Inte hon. Du får skuldkänslor. - Varför?

Du blir aldrig bättre om du inte tar itu med det som hände.

Vad var det som hände? Tala bara om det!

Åk hem. Gå och lägg dig.

Rör dig inte.

Okej, dra upp gylfen.

Tack.

Vi har inte träffats, har vi det, mr Pogue?

Philip Cornell.

Ni har ingen tumme.

Min pappa älskade konst, mr Pogue.

Jag kidnappades när jag var åtta och de hotade att döda mig

om inte min far överlämnade sin Rubens, "Descent from the Cross".

Ett enastående verk, för övrigt.

Pappa testade dem och fick tillbaka min tumme i en ask.

Vad gjorde han med den? Har han kvar den?

Kidnapparna greps. Tavlan var oskadd.

Frös han ner tummen? Jag menar, de kan ju...

Kan de sluta med det där?

Ert vittnesmal på torsdag.