The War

En sommarkväll 1941,

flera månader innan USA blev indraget

i andra världskriget,

i ett litet jordbrukssamhälle i Alabama,

upptäckte en 16-årig high school-elev vid namn Glenn Dowling Frazier

att flickan han älskade

var intresserad av nån annan.

Frazier blev så upprörd

att när ägaren på ett mathak vägrade servera honom,

så gick han ut, klev upp på sin motorcykel

och körde in genom dörren,

varpå flaskor och möbler gick sönder.

När han körde iväg,

blev han jagad av ägaren som hade en hagelbössa.

Följande morgon

var Frazier förödmjukad och rädd

och tordes inte möta sina föräldrar,

så då gick han till närmaste rekryteringskontor,

ljög om sin ålder och anslöt sig till armén i fredstid.

Han anmälde sig frivilligt för tjänstgöring i Filippinerna.

När jag anmälde mig som frivillig,

hade jag ingen aning om att vi skulle befinna oss i krig.

Jag tänkte att Tyskland var den plats

där ett krig var mest sannolikt,

så jag trodde att jag skulle vara säker där borta.

Jag trodde aldrig att Japan skulle attackera oss.

Under de kommande fyra åren,

skulle Frazier befinna sig mitt i kriget...

i desperata närstrider,

en brutal marsch som världen aldrig skulle glömma,

och mardrömsframkallande fångläger

där ren överlevnad krävde

tur, mod och en orubblig vilja.

Hemma i Alabama fick de som älskade honom höra att han var död.

Det enda Glenn Frazier kunde göra var att klamra sig fast vid hoppet

om att en dag få återvända hem.

Det finns nog inga bra krig,

men ibland är krig nödvändiga.

Vissa krig kanske är rättvisa.

Och jag...

Jag ifrågasatte aldrig nödvändigheten i kriget,

och det gör jag fortfarande inte.

Det var nåt som måste göras.

Den största katastrofen i historien

växte fram ur gamla och vanliga mänskliga känslor:

ilska, arrogans, trångsynthet,

offerskap och maktgirighet.

Och det tog slut tack vare andra mänskliga egenskaper:

mod, uthållighet, osjälviskhet,

tro, ledarskap och frihetslängtan...

kombinerat med otänkbar brutalitet

för att få in mänskligheten på ett annat spår.

Andra världskriget tog fram det bästa och det värsta

i en generation och suddade ut gränsen mellan de två,

så att de blev nästan omöjliga att särskilja.

I dödandet som tog över världen mellan 1939 och 1945

dog 50-60 miljoner människor.

Det var så många och på så många olika platser,

att vi aldrig kommer att veta den exakta siffran.

Mer än 85 miljoner män och kvinnor tjänstgjorde i uniform,

men den överväldigande majoriteten av de som dog

var civila.

Det var män, kvinnor och barn som utplånades

av krigets aritmetik.

USA blev relativt skonat.

Mer än 405000 soldater, sjömän,

flygare och marinsoldater dog, men den siffran representerade

proportionerligt färre militära dödsoffer

än hos de andra stridande parterna.

Amerikanska städer blev inte förstörda.

De civila i USA blev aldrig riktigt hotade.

Men utan amerikansk styrka,

och utan att amerikanska liv offrades,

skulle stridens utgång ha blivit en helt annan.

Den amerikanska ekonomin blev bara starkare

ju längre striderna pågick, och när kriget tog slut,

var USA världens mäktigaste land,

och ett tidigare isolerat folk skulle bli

en väsentlig del i världens affärer.

Kriget berörde alla familjer

på alla gator i alla städer i USA.

Det var städer som Luverne i Minnesota,

Sacramento i Kalifornien,

Waterbury i Connecticut,

och Mobile i Alabama.

Inget skulle nånsin bli sig likt.

Jag kan nog inte säga

varför människor i allmänhet drar ut i krig.

Det är en för stor grupp.

Jag kan bara säga

varför 18-åringar från Minneapolis drar ut i krig.

De gör det för att det är omöjligt att låta bli,

för det bildas en ström

i samhället, och det flödar mot kriget med sån hastighet,

att den bär med sig alla unga män som kliver in i dess väg.

Luverne i Minnesota, augusti 1941.

"Miss Aagot Rylund, som är i stan för att besöka sin bror,

vet hur det är att se stora dela av en stad

ödelagda av tyska bomber,

och hon minns nätterna då London brann,

och hur hon kunde läsa brev

i det otroliga skenet från flammorna långt bort.

Hon vet hur det är att höra bomber spränga

stora hål precis utanför dörren

till skyddsrummet som hon sover i.

Hon har förlorat sina bästa vänner.

När hon såg ut över det stilla landskapet

från familjen Thompsons veranda, sa hon att det var svårt att tro

att resten av världen befann sig i krig."

Al Mclntosh, Rock County Star.

Stora delar av världen befann sig redan i krig

under hösten 1941.

Men för många amerikaner,

som äntligen börjat hämta sig efter den stora depressionen,

kändes händelserna avlägsna.

I Luverne i Minnesota, den största staden i Rock County,

i delstatens sydvästra hörn,

var höstskörden avklarad.

Dess 3000 invånare hade inlett vinterns långa väntan

på att så fälten igen.

Al Mclntosh, redaktören på Rock County Star,

bodde på 517 North Kniss Avenue.

Han var en nykomling från North Dakota

och hade tackat nej till storstadsjobb

för att basa över en egen småstadstidning.

Han skulle snart få försöka förklara

det oförklarliga för sina nya grannar.

Sexåriga Jim Sherman bodde med sina familj

på 503 North Estey Street.

Det var ett sammansvetsat samhälle.

Man brukade säga att om man inte ville att folk skulle veta,

så skulle man inte göra det. Lite så var det.

Alla kände alla andra i stan.

Sex kilometer söder om stan,

nära Rock River,

fanns Aanenson-familjens gård på 50 hektar.

Där hade de sina kor och odlade korn, havre och majs,

Deras mellanson,

som skulle möta fruktansvärda odds i skyn ovanför Frankrike,

fick namnet Quentin.

Och det hände

att jag satt på en traktor och plöjde ett majsfält,

när ett ensamt plan flög över

och jag såg upp och kände humöret skjuta i höjden.

"Där vill jag vara en dag.

Så vill jag leva.

Jag vill göra allt det där."

I Sacramento, Kaliforniens huvudstad,

campade Okies, flyktingar från Oklahoma,

fortfarande i utkanten av stan,

och arbetade i fruktträdgårdarna och på vinodlingarna

i det kringliggande Sacramento Valley.

Stan hade varit inkörsport till guldruschen i Kalifornien

och den västra basen för den transkontinentala järnvägen.

Även om stan hade 106000 invånare,

kändes Sacramento som en liten stad.

Tom och Earl Burke,

som skulle bli ombedda att offra allt för sitt land,

bodde med sina föräldrar på 3240 Lassen Way,

strax norr om stan.

Det var en fantastisk stad. Alla kände alla.

Alla etniska grupper var perfekta.

Det var... Man kunde gå ut på natten...

vid elva eller tolv på kvällen

och gå hem i mörkret.

Ingen låste sin dörr.

Ingen tänkte ens på det.

Det var en skötsam liten stad.

Den fattigare delen av stan var ganska färgrik för oss.

Där fanns många horhus.

När man kom till en finare del av stan...

runt Tenth Street,

var bordellerna ganska flådiga.

När vi var små brukade vi springa dit

och kuta igenom stället, bara för att busa.

18-åriga Burnett Miller bodde med sin familj

på 3643 West Lincoln Avenue i ett tryggt område.

Under krigets sista dagar skulle han upptäcka

varför det hade varit nödvändigt.

Nästan 7000 japan-amerikaner bodde i Sacramento

och i närområdet.

De var läkare, advokater, lärare och butiksägare

och några av de tillhörde de mest produktiva lantbrukarna i landet.

Susumu Satow och hans familj odlade jordgubbar, druvor

och hallon på sin 8 hektar stora gård öster om stan.

Mamma kunde ingen engelska.

Pappa talade med brytning.

Som liten, i nioårsåldern, tror jag,

brukade jag gå längs järnvägen till en plats som hette Mills,

för där fanns det ett halvprofessionellt baseballag.

Jag växte upp med baseball.

I Waterbury i Connecticut,

vid Naugatuck River,

tillverkade en skicklig arbetskår,

som mestadels bestod av immigranter och deras barn,

skruv, metallbrickor och knappar,

duschmunstycken, väckarklockor,

leksaksplan, läppstiftshållare

och cocktailblandare.

Sen 1800-talet