The Fault in Our Stars

Jag tror att vi kan välja hur vi vill berätta sorgliga historier.

Man kan linda in det.

Precis som man gör i filmer och kärleksromaner -

där vackra människor lär sig vackra saker -

och där allt kan ställas till rätta -

med en ursäkt och en låt av Peter Gabriel.

Jag gillar faktiskt den versionen.

Men den är inte sanningen.

Det här är sanningen.

Förlåt.

FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG

Sent på vintern när jag var sjutton år -

bestämde min mamma sig för att jag var deprimerad.

Hon äter som en fågel och hon går knappt ut.

Jag är inte deprimerad, mamma.

Hon läser samma bok om och om igen.

Hon är deprimerad.

Det är jag inte.

I alla broschyrer om cancer står det att depression är en bieffekt.

Depression är inte en bieffekt av cancer.

Det är en bieffekt av att dö.

Vilket jag höll på att göra.

ETT MAJ MAJESTÄTISKT LIDANDE

Smärta ska kännas.

Jag kan skriva ut Zoloft till dig.

Eller Lexapro.

Två gånger om dagen i stället för en.

Varför inte mer?

Ge mig nåt mer.

Jag är cancerbarnens Keith Richards.

Har du gått till stödgruppen som jag föreslog?

Nej, det är inte min grej.

Det kan vara ett bra sätt att komma i kontakt med andra som...

Som... Vad?

...gör samma resa som du.

"Resa"? Lägg av.

Prova åtminstone.

Du kanske tycker att det är upplyftande.

Okej.

Är ni redo?

Vi har samlats här i dag -

bokstavligen i Jesus hjärta.

Vi är här med J.C.

Vem vill dela med sig av sin historia?

Jag heter Angel. Jag har akut myeloisk leukemi.

Sid. Akut lymfatisk leukemi.

Hej, jag heter PJ. Jag har neuroblastom.

Patrick. Testikelcancer.

Jag ska bespara er detaljerna om Patricks pungkulscancer.

De hittade det i hans kulor -

och de skar bort det mesta. Han var nära att dö.

Här sitter han nu, skild och utan vänner.

Han sover på föräldrarnas soffa -

och utnyttjar sitt cancertastiska förflutna i Jesus hjärta.

Bokstavligen.

För att visa oss att en dag, om vi har tur -

så kan vi bli precis som han.

Vems tur är det?

Hazel?

Jag heter Hazel.

Det började med sköldkörteln -

men nu har jag en imponerande satellitkoloni i lungorna.

Hur mår du?

Frånsett den obotliga cancern?

Okej, antar jag.

Vi stöttar dig, Hazel.

Jag ska sjunga en sång.

Jesus är vår vän Han finns alltid här

Jesus

Hej, sötnos.

Var det bra?

"Ja, mamma. Det var jättebra!"

Så såg mitt liv ut.

Dokusåpor.

Läkarbesök.

Åtta mediciner, tre gånger om dagen.

Men det absolut värsta...

Stödgrupper'-

- Ni kan inte tvinga mig. - Klart att vi kan.

Vi är dina föräldrar.

Vi har redan pratat om det. Du måste gå.

Du måste skaffa dig vänner och vara som en tonåring.

I så fall hade ni inte skickat mig till en stödgrupp.

Jag vill göra ett falskt id-kort så att jag kan gå på klubbar -

och dricka sprit och ta marijuana.

Man "tar" inte marijuana.

Det skulle jag veta om jag hade ett falskt id-kort.

Kan du sätta dig i bilen, tack?

Så jag gick dit.

Inte för att jag ville eller för att det hjälpte mig -

utan för att det var som allt jag gjorde nuförtiden.

Jag gjorde det för deras skull.

Varför kan jag inte köra själv?

Du gör ändå inget. Du sitter bara här och väntar.

Nej då.

Jag har några ärenden att göra.

Jaha.

Jag älskar dig.

Detsamma.

Ha det så roligt.

Det enda som är värre än att ha cancer -

är att ens barn har cancer.

Du!

Skaffa några vänner.

Ursäkta.

- Jag tar trapporna. Tack. - Inga problem.

Tack.

Förlåt.

Det var mitt fel.

Förlåt mig.

Vem vill börja?

Vill nån börja? Vem vill sätta igång?

Varsågod.

Jag heter Beth. Jag har bindvävscancer.

Veckan har varit okej.

Isaac, jag vet att du har det svårt just nu.

Vill du berätta för gruppen? Eller kanske din vän?

Nej, jag kan berätta.

Hej, allihop.

Hej, jag heter Isaac.

Jag har retinoblastom.

Jag opererade ena ögat när jag var liten -

så det här är ett glasöga.

Jag ska snart operera bort -

det andra ögat.

Efter den operationen är jag helt blind.

Men jag har tur, för jag har en skitsnygg flickvän -

som är mycket snyggare än jag. Monica.

Jag har bra vänner, som Augustus Waters, som hjälper mig.

Det var allt. Tack.

Vi stöttar dig, Isaac.

Tack.

Din tur, Gus.

Visst.

Jag heter Augustus Waters.

Jag är 18 år-

och jag fick en släng av skelettcancer för 1,5 år sen.

Då förlorade jag det här.

En del av mig är en cyborg, det är häftigt.

Men jag är här för att Isaac vill det.

Hur mår du, Gus?

Jag mår jättebra.

Det blir bara bättre och bättre.

Vill du berätta om dina rädslor?

Mina rädslor?

Glömska.

Glömska?

Ja.

Jag Vill leva fullt ut.

Jag vill bli ihågkommen.

Min rädsla är att inte kunna göra det.

Några kommentarer på det?

Hazel?

Det var oväntat.

Jag vill bara säga att en dag är vi alla döda.

Det fanns en tid före människan, och det kommer en tid efter.

Det kan vara i morgon eller om en miljon år.

När det sker, finns det ingen som längre -

minns Kleopatra eller Muhammad Ali eller Mozart -

eller nån av oss, för den delen.

Glömska är oundviklig.

Är du rädd för det, kan du strunta i det.

Det gör ju alla andra.

Det var ett gott råd.

Jag gillar att alla berättar för alla...

- Alltid. - Alltid.

- Alltid. - Alltid.

"Bokstavligen."

Jag trodde att vi var i en kyrkokällare -

men tydligen är vi bokstavligen i Jesus hjärta.

Så är det.

Vad heter du?

Hazel.

Vad heter du mer?

Hazel Grace Lancaster.

Vad?

Jag sa inget.

Varför tittar du på mig så där?

För att du är vacker.

Herregud.

Jag tycker om att titta på vackra människor.

För ett tag sen bestämde jag mig -

för att jag inte skulle förneka mig enkla nöjen.

Särskilt eftersom, som du så riktigt påpekade, vi snart ska dö.

Så bra. Men jag är inte vacker.

- Hej, Gus. - Hej, Lisa.

- Jag gillar när du säger det först. - Jag gillar när du säger det först.

Okej.

Alltid.

Varför säger de så?

Det är deras grej.

De ska "alltid" älska varann, eller nåt.

De har nog messat "alltid" 14 miljoner gånger i år.

Han verkar klämma hårt på hennes bröst.

Vi går och ser en film.

Vad?

Jag är ledig i veckan, vi kan...

Nej, jag menar nu.

Du kanske är en yxmördare.

Den möjligheten finns alltid.