Dr. Pimple Popper

Födelsemärket börjar ovanför ögonbrynen och längs vänster sida.

Det vore fint att försöka hyvla ner det här.

- Just nu har jag väldigt ont. - Okej.

- Knölen ser ut som en stor melon. - Den sitter fast.

Det är ett omöjligt lipom.

Jag har varit hos många läkare, men de såg det bara växa.

Jag litar inte på läkare.

Vi försöker ta bort ärrsvulsterna igen.

- Jag har aldrig tagit nåt så stort. - Jag har rest så långt.

STOPP. VÄNTA PÅ HJÄLP HÄR. TACK!

Välkommen. Vi är mitt i pandemin, så saker och ting har förändrats.

Vi använder inte väntrummet när folk checkar in.

Vi försöker hålla två meters avstånd. Det är säkrare utomhus.

Färre viruspartiklar i luften, så vi har en annan process.

Man anmäler sig utomhus.

Vi har en termometer som mäter allas temperatur.

Vi har också en portabel handtvättmaskin-

- för att se till att folk tvättar händerna ordentligt.

Istället för att gå genom det här rummet tar vi er nån annanstans.

Vi har ett rum härute.

Det är mest ett konsultationsrum.

Det används inte som operationsrum. Jag vill göra det inomhus.

Jag vill upprätthålla säkerhet och kontroll över miljön-

- men här sitter jag och pratar med folk i en tryggare miljö.

Nu ska jag ha på mig masken, handskarna och glasögonen.

Det här är mitt nya jag.

Jag heter Monica och är 37 år. Jag har ett födelsemärke i ansiktet.

Det börjar ovanför ögonbrynen-

- och går längs vänster sida av ansiktet och nedför halsen.

De ovanför ögonen kliar så mycket.

De är sträva och har flagig hud.

De här på kinden är inte lika illa men de kliar också.

De ovanför ögonbrynen kliar mest och stör mig mest.

Det är som en sårskorpa på huden.

Det kliar och har samma effekt. Om jag kliar blöder det.

Det kliade och då gjorde jag det, och det började blöda.

Mitt födelsemärke gör att jag inte kan vara ute länge på sommaren.

Värmen stör mitt ansikte.

Jag har haft det här födelsemärket hela livet.

Den medicinska termen är nevus sebaceous, har jag hört.

Den började i liten skala, ungefär som mitt pekfinger.

Jag blev mobbad som barn. Folk sa att jag såg ut som en pepperonipizza.

När jag kom in i puberteten blev det värre och därför opererades jag ofta.

Jag blev retad ganska ofta.

Jag har gjort många operationer men det kommer alltid tillbaka.

Det är frustrerande. Jag har inte opererats sen jag var 25-

och jag är 37 nu.

Jag gav upp och lever med det, så det är det jag har gjort.

Ser du? Förskolan har inga jobb.

Jag jobbar på en biograf.

En kvinna köpte biljetter. Det var runt halloween.

Hon frågade vad jag hade klätt ut mig till-

baserat på hur jag såg ut.

Det sårade mig verkligen.

Att jobba på biografen är inte mitt drömjobb.

Jag har examen i småbarnspedagogik men när jag var på praktik-

- råkade personen som intervjuade mig säga:

"Vi kan nog inte anställa dig."

"Barnen kommer nog inte acceptera ditt utseende."

Jag gick in i klassrummet och valde ut ett barn som satt ner.

Jag satte mig ner med henne och hon frågade vad jag hade i ansiktet.

Jag svarade på enkelt sätt eftersom barnen är fem år:

"Ett födelsemärke."

Och hon sa: "Okej. Vill du rita med mig?" Jag sa: "Visst."

Barnen är inte problemet.

Lärarna och personen som intervjuade mig var problemet.

- Redo för majs? - Ja.

Jag har en bra relation med mina föräldrar och de stöttar mig.

Jag vet att du har blivit förolämpad länge-

- men jag tror inte att du kan göra nåt mer än att vara den du är.

Du och mamma har lärt mig att hantera det.

Hur man hanterar det. Jag får tänka att jag är speciell.

Monica är gladlynt, men hon har haft det tufft-

- på grund av födelsemärkena, och hon har blivit retad mycket.

Du har haft det tufft. Barn har retat med dig.

- Jag minns en gång vid poolen. - Ja.

Du kom hem och grät och jag ville gå ner till poolen.

Det gör ont i hjärtat, för man vill barnets bästa.

Man vill inte att de ska lida, och det gör hon.

Jag genomgår samma operation om och om igen.

De växer ut igen.

Dr Lee är mitt sista hopp och min sista livlina att göra nåt.

Hon vet mer än nån annan jag varit hos.

MONICAS KONSULTATIONSDAG

Jag är glad att äntligen vara i Kalifornien och träffa dr Lee.

Jag ska ta tempen.

Jag hoppas att hon kan ta bort allt.

Det skulle ge mig självförtroende och förhoppningsvis säger ingen nåt.

Jag slipper bli retad och kan få saker gjorda.

Hej, Monica. Trevligt att träffas.

Jag tar av mig masken. Du kan också det. Vi är två meter från varandra.

Berätta vad du har här.

Sen jag föddes. Nevus sebaceous har jag hört att det är.

Låt mig berätta lite om nevus sebaceous.

Du föddes med det. Innan man blir tonåring är det slätare.

När man blir äldre blir det knöligare och vårtigare.

Det är det då. Jag har gjort hudslipning, laser och plastik.

- Det växte ut igen nästan direkt. - Ja, det fortsätter att utvecklas.

Men jag hoppas att vi får ut det, för du har en underbar personlighet.

Nevus sebaceous utvecklas ofta med åldern, särskilt i puberteten.

Det är inte konstigt att Monica behandlats men att det är kvar.

Men det har varit nedslående för henne.

Hon föddes med en utväxt. Det är medfött.

Mycket händer i livmodern som foster och vi får alla födelsemärken.

De brukar sitta utspridda på kroppen. Vissa har fler än andra.

Hon föddes med tusentals födelsemärken i ett område.

Jag måste undersöka tillståndet och se om jag kan operera.

Det är små fokusområden, men de blir som vårtor.

Jag förstår varför hudslipning och laser inte hjälper.

Det är svårt att komma igenom.

Det vore fint att försöka hyvla ner det här.

Jag använder ett elektrokirurgiskt verktyg.

Det skär av det och kauteriserar, så vi försöker göra det platt.

- Det har jag inte gjort förut. - Prova nåt nytt.

Ja!

Hon säger att hon ska testa nåt helt annat på mig.

Jag är glad. Jag är redo. Är det dags än? Får jag göra det nu?

Vi testar. Okej, jag ber tjejerna att ställa i ordning.

Vi ska se till att du har det bra och är bedövad.

Ja. Jag är feg när det gäller nålar och sånt.

Jag heter Smärtfria Lee.

Jag ser utväxterna i tre dimensioner.

Jag ser detaljerna på nära håll. Det hjälper mig att tänka ut en plan.

- Okej? - Det låter bra.

Vi ses snart.

Det som stör henne mycket är att de står ut-

- så jag ska göra det så platt som möjligt.

Jag använder olika tekniker jämfört med tidigare ingrepp.

Vissa föredrar laser, andra kallt, hårt stål.

Men vi försöker komma fram till samma sak.

Vi försöker bli av med några av de upphöjda områdena.

Riskerna är blödningar, infektioner, obehag och ärrbildning.

Det måste vi tänka på. Kommer resultatet att se bättre ut?

Det är det vi försöker göra. Vi försöker få henne att må bättre.

Ett litet nyp här. Förlåt.

Du biter ihop och musklerna buktar ut. De stöter bort mig.

Jag är rädd för smärta. Jag hatar smärta.

Hon kommer att bedöva mig, men jag är nervös för smärtan.

- Känner du nåt vasst? - Nej.

Inte? Bra, då är det bedövat.

Du är duktig. Vi kan ta bort nevus sebaceous.

Det borde inte göra ont. Jag tar bort det här.

Monica är orolig för smärtan, så jag har bedövat henne så mycket jag kan.

För att minimera ärrbildning använder jag min sågtandade sax.

Jag försöker få det så jämnt som möjligt.

Är du okej? Den är borta.

Jag vet att du inte gillar den.

- Är du okej? - Jag känner det lite.

Förlåt. Förlåt. Jag är klar med den. Förlåt.

Okej, vi har dem.

Jag börjar med den här. Långsamt. Det blir ett högt ljud, okej?

Monica kände obehag ibland, men jag hjälpte henne igenom det.

Nästa steg är ett elektriskt kauteriseringsverktyg-

- som gör två saker: skär av vävnaden och kauteriserar den.

- Är du okej? - Ja.

Jag hatar smärta och måste fokusera på att inte känna den.

- Okej. Jag kände det. - Okej, inte bra.

Kan vi stanna en stund?

- Förlåt. - Ingen fara.

Jag fortsätter bedöva dig.

Det finns folk som är väldigt rädda för smärta.

De väntar på smärtan. Potentiell smärta är deras kryptonit.

Jag vet att Monica har ont-

- men jag har tagit god tid på mig och bedövat henne ordentligt.

Hon tänker på det, men jag vill se till att hon mår bra.

Jag bedövar henne ordentligt och försöker göra allt jag kan.

Den här.

- Aj, aj. - Okej. Jag bedövar mer.

- Okej. - Det var det värsta.

- Jag är ledsen. - Skit.

Förlåt.

Monica har förmodligen nevus sebaceous.

Jag försöker ta bort mycket.

Jag har bedövat henne mycket, men hon säger att hon känner smärta.

Ibland kommer känslorna i vägen.

Vissa patienter är bättre lämpade för narkos.

Jag tror att tankarna spökar lite-

- och säger att hon har mycket ont. Hon är rädd.

Men hon vill så gärna få det gjort.

Jag hoppas att jag kan slutföra operationen.

Jag har tagit bort mycket av det vårtiga-

- men jag kan inte ta det upphöjda utan att du protesterar.

- Det bredare. - Låt det vara, då.

Jag har varit hos läkare hela livet, men smärtan skrämmer mig än.

Det andra går bättre för dig. När jag bara klippte av dem.

Lite.

Jag ska försöka ta några av de upphöjda. Går det bra?

Jag tror att elektrokirurgiapparaten inte är idealisk för Monica.

Den släpper ut lite värme.

Värmen får henne nog att tro att hon har ont.

Jag får byta tillbaka till en sax för att ta så mycket som möjligt.

Jag försöker hjälpa till, men det finns en skör balans.

Jag vill inte tvinga nån att känna onödig smärta.

Jag tar den större här.

Förlåt. Färdig med den.

Du behöver nog en paus från mig. Vad tycker du?

- Är du nästan klar? - Jag ska visa dig.

Just nu i alla fall.

Säg det du. Jag är redo att sluta om du vill det.

Det känns som om jag är klar. Jag har gått igenom nog med smärta.