Capturing Mary

Jag har jobbat som portvakt i ett jättehus i London i år.

Det tillhör Elliot Graham, den åttonde rikaste personen i landet.

Ingen bor här numera. Mr Graham bor tvärs över gatan i nummer 31.

Det enda som sker här är att huset städas. Varje dag.

Folk ställer fram blommor. Det finns alltid fräscha blommor här.

Sen, när städarna gett sig av, är jag helt ensam.

Mellan sex och nio är jag helt ensam.

Tills väktaren kommer har jag hela stället för mig själv.

Det är likadant varje dag.

Jag får inte släppa in folk. Jag får inte öppna porten för främlingar.

Det har jag aldrig gjort, heller.

Inte utan mr Grahams godkännande.

Men i går bröt jag mot mina instruktioner.

Huset borde inte ha varit tomt då, klockan var bara 14.50.

Men städarna hade gått hem tidigt.

Jag vet inte varför jag inte följde instruktionerna.

Hon hade nåt visst.

-Ja? -Är mrs Hopkins här?

-Hon jobbar inte här längre. -Jaså? Jag förstår.

Hon sa att om jag var i krokarna kunde jag ringa på och hälsa på.

-Och i dag var jag i krokarna. -Hon slutade för två veckor sen.

Då ska jag gå.

-Jag kan släppa in dig. -Kan du det?

Stig på, är du snäll.

Tack.

Tack.

-Visst är dörrarna enastående? -Ja.

De är lite udda, men man vänjer sig.

Är det nåt speciellt du vill titta på? Förutom dörrarna?

Nej, ingenting.

Jag tänkte bara det skulle vara fascinerande att se hur det ser ut.

Jag brukade komma hit när jag var ung. Nästan lika ung som du.

Jag har alla nycklar, så jag kan visa dig precis vad du vill.

-Det finns mycket att se... -Nej, jag vill inte besvära.

-Det är inget besvär. -Jag har ett annat möte inbokat.

-Det går fort. -Nej, jag vill inte se resten av det!

Jag var inte förberedd på en guidad visning. Det är det jag menar.

Det är oerhört fint underhållet, det måste jag säga.

Fräscha blommor och allt.

-Jag heter Mary Gilbert. -Joe.

-Hej, Joe. -Joe Dix.

Hej, Joe Dix.

Vill du ha te? Jag kan fixa det fort, så du hinner till ditt möte.

Ja, det vore snällt av dig. Tack.

Vilket gott te, Joe. Tack ska du ha.

-De här är jättegoda. -Bra.

Jag ska bara dricka upp, sen måste jag gå.

Jag väntar här borta. Bry dig inte om mig.

Jag måste bara skriva in hur många timmar jag har jobbat den här veckan.

Miss?

Miss!

Jag är hemskt ledsen. Jag är så klumpig...

Jag borde nog aldrig ha släppt in henne.

-Jag är hemskt ledsen. -Det gör ingenting.

-Det här gör nog susen. -Du kan väl låta mig göra det?

Du bjuder in mig och sen spiller jag på det vackra golvet...

Oroa dig inte för det. Det är ju bara mjölk.

-Vad var det som hände här? -Vad menar du?

Det var väl nåt som hände dig här när du var ung?

-Är det vad du tror, Joe? -Ja.

Bara för att jag inte ville se hela huset innebär inte att nåt hände här.

-Varför brukade du komma hit? -Jag kom hit som gäst.

-På stora fester? -Nej, rätt små fester.

-Små fester... -Ja, vi var ett fåtal utvalda.

Det här huset var makalöst då. Jag hade aldrig sett nåt liknande.

Mr Grahams pappa bjöd hit folk han ansåg vara viktiga.

Han hade en soaré en gång i veckan.

Gästerna var få, men mycket framstående.

Kända författare, berömda filmstjärnor, skådisar, regissörer...

...vetenskapsmän, politiker, förstås. Det var de enda gästerna.

Huvudet gick som en propeller när man försökte få en skymt av dem.

Var inte det där E.M. Forster som gick förbi?

Är det inte Alfred Hitchcock där borta i stolen?

Är inte det där Evelyn Waughs bakhuvud?

Jag tror det är Ava Gardner som sitter där i skuggorna.

-Varför var du där? -Hur i hela friden blev jag inbjuden?

Jag? Kvinnan som just blivit av med sin Manchester-dialekt.

Du trodde väl inte att jag kommer därifrån, va?

Jag tvingade mig själv att bli av med den. På universitetet.

Jag lärde mig prata så här.

Jag var där eftersom jag hade haft tur och blivit rätt så välkänd.

Jag skrev en del vid Oxford-

-och ett av alstren publicerades i en söndagstidning.

Plötsligt skrev jag om filmer och kultur.

Du kan inte tänka dig hur världen var då.

Det var ett klassamhälle-

-fullt med absurda regler och löjliga förutfattade meningar.

Plötsligt hade jag en egen spalt.

Jag skrev en bok med den fåniga titeln "Slicing the apple"-

-som väckte debatt. Den var ett angrepp på den manliga eliten.

Det var inget speciellt med den, bara vem det var som skrev den.

Det här var förstås före Beatles och det där.

-Före Beatles... -Ungdomens självtillit.

För en månad sen efterlyste jag lite mer glöd i vår inhemska film.

Fysisk kärlek kan uttryckas på fler sätt än en frus kyss på makens kind-

-när denne går till jobbet på morgonen.

Jag tycker också att publiken ska behandlas som vuxna-

-och att sex därför är ett lämpligt ämne att göra film om.

Till slut kanske vi t.o.m. kan få se sexakten återges på film i nån form.

Jag skrev en artikel där jag förespråkade mer sex i film.

Då bröt helvetet lös.

Jag blev fortfarande inbjuden och kände mig oerhört levande.

Jag var full av idéer och såg möjligheter i allt.

Ms?

Var det i ett av de här rummen som de sjöng?

Ja, det var ett av dem.

-Kom och ta dig en titt. -Nej! Nej, det behövs inte.

Kom.

Var det nån som dog här inne eller?

Det ser mindre ut.

Det lustiga är...

...att den som var mest intressant inte var nån legend.

Jag blev fascinerad av en man som inte var det minsta berömd.

Ingen där visste riktigt vad det var han gjorde.

Jag såg att folk blev lite nervösa när han närmade sig dem.

Till och med Alfred Hitchcock.

Sen började jag förstå varför när jag tjuvlyssnade på hans samtal.

Han viskade till författarna, regissörerna och skådisarna.

"Er senaste verkar inte ha mottagits lika väl som er föregående."

"Den går väl fortfarande?"

"Jag gillade den. Jag förstår inte varför jag är ensam om det."

Det måste vara skönt att folk kommer trots recensionerna.

Han verkade spinna ett nät runt de här berömda människorna.

Jag tror att folk är lite förvirrade-

-men det var knappast till förfång för er.

Han jobbade inom förlagsvärlden och hade jobbat för Lloyd George som ung.

Han fick fason på hans tidningar. Nu gjorde han samma sak för Churchill.

Han kände den tidens stora tidningskungar.

Han kände alla som hade inflytande.

Han var en sån där mystisk människa som verkade göra allt...

...och inget.

Ibland såg jag honom slå på en boll i korridoren.

Folk sa att han kände till många hemligheter...

...men aldrig någonsin avslöjade det han visste.

Det andra märkliga med honom var att han hade med sig mycket unga flickor.

De var oerhört vackra, men definitivt underåriga.

Vid mitt fjärde besök där var det en ovanligt vacker flicka där.

Jag minns inte hur han presenterade henne. Som brorsdotter?

Vän till familjen?

Jag hade aldrig pratat med honom. Inte innan dess.

Ibland såg jag att han sneglade åt mitt håll på ett menande sätt.

Och just den här kvällen arbetade han sig allt närmare.

Jag blev allt mer spänd av förväntan.

Mer spänd av förväntan än om Hitchcock hade kommit fram.

Vad sa han, då?

-Förlåt mig. -Förlåt mig.

Jag hade gått till köket för att ta ett glas vatten.

Det vore absurt att be tjänstefolket hämta det åt mig.

-Jag stör väl inte? -Nej, självfallet inte.

Vi har båda flytt till köket...

-Jag skulle bara ta mig lite vatten. -Okej.

-Jag tror jag kommer att chockera er. -Jaså? Det betvivlar jag.

Jag tänker göra en sallad. Det är en av mina svagheter på kvällskvisten.

Tjänstefolket ställer fram ingredienserna åt mig.

Chockerar det er? Jag medger att det är en smula excentriskt.

-Jag har inte presenterat mig... -Inte jag, heller.

Jag heter Greville White. Jag vet vem du är, Mary Gilbert. Du är berömd.

Det är du visst! Jag kan citera hela stycken ur dina artiklar.

Du är en syrlig observatör som sätter folk på plats.

Det gör jag också även om jag inte skriver ned det.

Men jag vet ett och annat.

"Ungdomens röst." Var inte det din signatur?

-Det var hemskt. Jag stoppade den. -Vilken gyllene möjlighet det vore.

Att få vara ungdomens röst. Jag skulle ta den chansen i ditt ställe.

Jag försöker göra det.

En sak jag ofta brukar göra...

gör är att se mig som andra ser mig.

-Gör du det nån gång? -Nej.

-Säkert? -Jag förstår nog inte vad du menar.

Jag ska berätta vad jag menar. När jag tänker på mig själv-

ser jag mig oftast som välvårdad.

Jag är nog lite mer energisk än de flesta. Det är du också, Mary.

Jag har ett gott minne och en förhållandevis livlig fantasi.

Det är så jag ser mig själv, men ibland föreställer jag mig hur andra-

ser mig.

De ser mig som en äcklig, svekfull typ. Svettig.

Alltid med små svettpärlor i pannan.

Som om jag jobbar för hårt med att vara charmerande.

Oavsett temperaturen i rummet, oavsett vilken årstid det är-

så ser de svetten.

Oroa dig inte. Det är ett litet partytrick.

-Hoppas inte för många ser mig så. -Det gör de säkert inte.

Du behöver inte vara så förbindlig, Mary. Du har säkert sett mig så.

-Nej, det har jag inte. -Oroa dig inte! Jag blir inte stött.

-Mr White, jag... -Säg Greville, är du snäll.

Kom in, Bernard.

Jag lovar dig att jag inte tar illa upp.

Det ska jag bevisa för dig.

-Ska du bevisa det för mig? -Genom att göra nåt jag inte brukar.

Jag ska berätta nåt som kanske roar dig.

Du är ju själv observatör. Jag brukar aldrig skvallra...

-Jag har hört det. -Då vet du nåt om mig, trots allt.

-Jag hade hört det. -Jag skvallrar aldrig.

Det skulle äventyra många användbara kontakter-

-men jag ska göra ett undantag för dig, Mary Gilbert.

Det är det enda jag gör.

Han berättade några godbitar för mig.

En politikers förhållande med en kunglighet var väl det mest pikanta.

Det var oförargligheter. En tjänste- man som gick igenom folks fickor.

...inte bara klockor och plånböcker, utan även folks halspastiller ibland.