The Turin Horse (A torinói ló)

TURINHÄSTEN

Den 3 januari 1889 i Turin-

-stiger Friedrich Nietzsche ut från porten på nummer sex Via Carlo Alberto,

kanske för att ta en promenad, kanske för att hämta sin post.

Inte långt därifrån, eller i själva verket mycket fjärran-

-kämpar en kusk med sin ovilliga häst.

Hur han än försöker vägrar hästen att gå-

-varpå kusken... Giuseppe? Carlo? Ettore?

...förlorar sitt tålamod och börjar piska hästen.

Nietzsche kommer fram till folkhopen...

...och den brutala scenen med kusken, som nu fradgar av vrede-

upphör med ens.

Den kraftigt byggda, mustaschprydda herren går nämligen fram till vagnen-

-och slänger sig gråtande om hästens hals.

Hans granne leder honom hem.

I två dygn ligger han tyst och stilla på divanen-

-tills han muttrar de obligatoriska sista orden:

"Mutter, ich bin dumm."

I mild galenskap, omhändertagen av sin mamma och sina systrar-

lever han i ytterligare tio år.

Om hästen vet vi ingenting.

FÖRSTA DAGEN

Klar.

Lägg dig.

Du!

Hör du mig?

Vad är det?

Hör du inte heller?

Vad?

Trämaskarna, de har slutat.

Jag har hört dem i 58 år.

Men nu jag hör dem inte.

De har verkligen slutat.

Vad är det som händer, far?

Jag vet inte.

Nu sover vi.

Hon lutar sig bakåt och drar täcket över sig.

Ohlsdorfer vänder sig på sidan-

och fäster blicken på fönstren.

Flickan stirrar i taket, fadern på fönstren.

Då och då faller en takpanna därute-

och går sönder med ett brak.

Stormen tjuter utan uppehåll runt huset.

ANDRA DAGEN

Kom!

Ser du inte att det inte går?

Sluta!

Kom hit!

Kom!

Fan också!

Klar.

Jag har slut på brännvin. Har du en flaska?

Ge honom lite...

- Varför går du inte in till stan? - Vinden har blåst bort den.

Hur då? Den ligger i ruiner.

Varför skulle den ligga i ruiner?

För att allt ligger i ruiner, allt är fördärvat.

Jag kunde säga att de har lagt allt i ruiner och fördärvat allt.

För det handlar inte om ett straff från Gud-

-med så kallat oskyldigt bistånd från människan.

Tvärt om...

Det handlar om människans egen dom, människans egen dom över sig själv.

Gud har naturligtvis ett finger med i spelet,

eller vågar jag säga, tar del i... Och vad Han tar del i-

-är den gemenaste skapelse som ni kan föreställa er.

Världen har nämligen blivit fördärvad. Det spelar ingen roll vad jag säger-

-för allt har de fördärvat som de har lagt beslag på.

Och de har lagt beslag på allt i en lömsk, oärlig strid-

och de har fördärvat allt.

Vad de än har rört, har de fördärvat... och de har rört allt.

Så var det till den slutliga segern. Till det segerrika slutet.

Lägga beslag på, fördärva, fördärva, lägga beslag på.

Jag kan uttrycka det på ett annat sätt.

Att röra, fördärva och så lägga beslag på.

Att röra, lägga beslag på och så fördärva.

Det har pågått i århundraden. Pågått och pågått.

Bara detta, ibland i skymundan, ibland öppet, ibland milt, ibland brutalt.

Men det har pågått och pågått.

Men endast på ett sätt. Som råttan anfaller ur bakhåll.

För den fullständiga segern är det också viktigt att den andra sidan-

-allt som på nåt sätt är framstående, storartat och ädelt-

inte ger sig in i någon strid.

Det ska inte vara någon kamp, bara det plötsliga försvinnandet av den ena sidan-

-försvinnandet av de framstående, storartade och nobla.

Så att de som har vunnit genom att lägga sig i bakhåll styr världen.

Och det finns inget litet skrymsle där man kan gömma sig från dem-

-för allt de kan lägga beslag på är deras.

Allt som vi tror att de kanske inte kommer åt är också deras-

men de kommer åt det.

De äger redan himlen, de äger alla drömmar.

De äger ögonblicket, naturen, den oändliga tystnaden.

Även odödligheten är deras. Förstår ni? Allting är förlorat för evigt!

Och de många ädla, framstående och storartade stod bara där, så att säga.

De stod där. De var tvungna att förstå och acceptera-

att det varken finns Gud eller gudar.

Och de framstående, storartade och nobla-

-var tvungna att förstå och acceptera det här från början.

Men de var naturligtvis helt oförmögna att förstå det.

De trodde och accepterade det, med de förstod det inte.

De stod där förbluffade, men inte resignerade.

Tills någonting, en storm i sinnet till slut upplyste dem.

I ett slag insåg de att det varken finns Gud eller gudar.

I ett slag såg de att det varken finns gott eller ont.

De såg och förstod-

-att om det var så, så fanns de kanske inte heller själva.

Det var ögonblicket då vi kan säga...

...att de släcktes eller brann ut.

Släcktes eller brann ut som brasan som lämnats på fältet.

En var den ständiga förloraren, en var den ständiga vinnaren.

Nederlag, seger, seger, nederlag.

En dag, här i närheten... fick jag inse...

...och jag insåg också, att jag hade fel.

Jag hade verkligen fel... när jag tänkte-

-att det inte kunde inträffa en omvälvning i världen.

För, tro mig...