Roberto Carlos em Jerusalém (Roberto Carlos em Jerusalém)

BYGGER PÅ VERKLIGA HÄNDELSER

- Larmcentralen. Vad gäller det? - Våra grannar.

Det är nåt som är fel. Kan ni skicka nån?

- Vad har hänt? - Vi står utanför.

Deras bil står här, men ingen kommer och öppnar.

Är ni orolig för att ingen öppnar?

Gypsy? Dee Dee? Är allt som det ska?

Nej, jag tittade på deras Facebooksida imorse och...

De hade lagt upp otäcka saker.

Jag är mycket orolig för dem. Jag vill bara att nån...

Vad stod det på Facebook?

Det stod "bitchen är död".

Dee Dee!

Och sen...

"Jag skar upp svinet och våldtog hennes söta, oskyldiga dotter."

"Hon skrek som fan."

Okej, vi skickar nån direkt.

Mamma?

Du kan inte bara gå in.

Mel, var försiktig!

Mamma, de är här!

Dee Dee?

Mamma?

SJU ÅR TIDIGARE

Hur känns det i huset?

Gypsy och jag har alltid älskat sagor.

Jag trodde inte på lyckliga slut i verkligheten, inte förrän nu.

Det är nästan som i en Disneyfilm.

Vi älskar Disneyfilmer.

Har ni sett "Förtrollad"? Prinsessan i den verkliga världen?

- Nej, det har jag inte. - Herregud.

Jag kom av mig. Vad var frågan?

Hur kändes det, Dee Dee, när du fick veta att Habitat-

skulle bygga det här huset åt er?

Det här huset är en sanndröm.

Jag tycker inte om att älta saker, men då vi blev hemlösa efter Katrina-

- vet jag inte om jag hade klarat det utan henne.

Hon är starkare än hon förefaller.

Jag har tur som är hennes mamma. Jag föddes till att bli det.

- Ser du fram mot nya vänner, Gypsy? - Det kan ni skriva upp att hon gör.

- Det vore fint att höra från Gypsy. - Självklart.

Älskling, är du glad åt att vara här och få lära känna nya vänner?

Ja... fast mamma är redan min bästa vän.

Det lustiga är att hon gav mig ett litet glashus för några år sen.

Och hon sa: "En dag kommer det här att bli ditt."

Och nu har det blivit så!

- Toppen. Producenterna blir glada. - Skönt, sånt här gör mig så nervös.

Skojar du? Ni var fantastiska.

Var jag bra?

Du var perfekt.

Så där ja.

Skönt att få bort allt.

Jag undrar hur det skulle se ut om det fick växa.

Det skulle bli ett råttbo som mitt.

Okej...

Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är.

- Det är du. - Nej, du är det.

Vad grubblar du på?

- Jag hoppas att vi får stanna nu. - Det får vi.

Ja, men det sa du i Slidell.

Okej, jag hade fel den gången.

Det här är annorlunda.

Vet du varför? Huset ägs inte av staten. De gav det till oss.

De satte mitt namn på ett papper. Vet du vad det betyder?

Att det är vårt? Ditt och mitt?

Precis i rätt tid för din medicin.

Vi ska bo i det här huset livet ut.

Och det finns inga orkaner i Missouri.

Tittade du på himlen ikväll, sötnos?

Och vad såg du?

Jag såg alla stjärnor hänga där uppe.

Kommer du ihåg den där kvällen för många år sen?

Då den spanska mossan viskade i träden.

Jag trodde att det var spöken.

Och jag sa åt dig att titta på stjärnorna, inte på spökena.

För att stjärnorna är änglar och änglarna skyddar oss.

Och du är min ängel, och du skyddar mig och jag dig.

Okej. Vänta.

Jag sätter på den. God natt, raring.

God natt.

Nej...

Ja.

TRÖTT BARN

Trött barn...

- Varför fuskar du? - Det gör jag inte alls!

Trey och Darren! Gå ut eller till ert rum!

- Mamma, kom nu. - Jag jobbade sent och har huvudvärk.

- Är det därför du har huvudvärk? - De var i TV, men är inte speciella.

Jag är bara nyfiken. Vi kan hjälpa dem att bli hemmastadda.

Om du går runt och hjälper alla kommer folk att utnyttja dig.

Då är jag en god granne ensam. Njut av soffan.

- Det ska jag göra. - Du blir "Årets mamma".

Mamma, vem är det?

Hej, du måste vara vår nya granne.

Ja, en av dem. Vi bor rakt över. Jag heter Lacey. Roligt att träffas.

Kom in.

- Hej! Du måste vara Gypsy. - Hej!

- Fin hatt. - Tack. Det är roligt att träffa dig.

Du är en riktig charmör.

Jag såg er på TV. Det var lite därför jag kom över.

Jag gör lite frivilligarbetet på Springsfieldjukhuset.

Ibland sminkar vi småflickor och muntrar upp dem. Det är skoj.

Jag undrar bara om Gypsy kanske vill bli sminkad lite.

- Jag behöver öva, ärligt talat. - Ja! Snälla, mamma!

Ja, jag har några lådor kvar att packa upp.

- Bara lite grann, okej? - Javisst.

Du är så duktig. Du sitter så still.

- Tycker du om att ha smink? - Mamma tillåter det på konferenser.

Sjyst.

- Ditt halsband är så fint. - Tack. Min pojkvän gav mig det.

- Har du pojkvän? - Ja.

- Är du förälskad? - Han är lite av en fåntratt.

Men jag gifter mig antagligen med honom till slut.

Öppna ögonen mycket och titta precis här nu.

På de där konferenserna...

Klär du ut dig till Xena, krigarprinsessan, eller nåt?

Nej.

Jag är mer en Disneyperson.

Jag älskar Disney och går dit som Askungen ibland.

Nästa gång vill jag vara Ariel från "Den lilla sjöjungfrun".

Ja, Ariel får ben.

Förlåt mig.

Det gör inget. Jag kunde gå när jag var liten.

- Kunde du? - Mamma säger det.

Och att pappa gjorde sig lustig över hur jag gick.

Jag tror inte att han tyckte om att ha ett invalidiserat barn.

Fast jag minns det inte. Jag var för liten.

Jag hade också en dålig pappa.

De går miste om oss.

- Det där luktar gott. - Det ser fint ut.

Vackert. Så där.

Ta en titt.

- Lacey? - Ja?

- Kan vi bli vänner? - Ja, för tusan.

Jag tror att det var ödesbestämt att ni skulle flytta hit.

Hej, mamma.

Ja. Ja, jag vet.

- Javisst. - Hej då!

Hej då.

- Var det ett trevligt besök? - Ja, men hennes mamma undrade nog.

Lustigt att inte mamman kom.

Jag borde kanske gå över med en kaka för att få en bra start.

Det är en bra idé. Lacey sa...

- Jag sa ju att du skulle få vänner. - Ja.

Jag oroar mig också för det.

Det är viktigt att göra gott intryck på folk här så att de accepterar oss.

Vi saknar släkt, men det finns goda människor. Vi behöver bara hitta dem.

Mamma?

- Tvätta av dig det där. - Hon sminkade mig just.

Du är alldeles för ung för allt det där sminket, sötnos.

Du är för ung för det där.

Torka nu.

Torka.

- Flickor har smink, mamma. - Du är inte som andra flickor.

Sötnos, jag vet att du vill vara som alla andra ibland.

Men vet du vad?

Jag tycker om att du är speciell.

Jag vet det.

Visa mig ett leende på det där rena ansiktet.

Det där är min älskling.

Mamma, där är Lacey. Kan vi gå och säga hej? Det borde vi göra.

- Hej, Gypsy! - Hej!

Det här är min pojkvän Luke. Han gav mig halsbandet.

- Glöm inte fälgarna! - Hejsan!

- Hej! Du måste vara Dee Dee. - Ja, jag är Gypsys mamma.

- Du måste vara Laceys. - Kanske.

- Hon är underbar. - Nej, hon svarar emot.

- Det är därför hon tvättar bilen. - Jag missar insamlingen.

Familjen kommer först.

Du ser ung ut för att vara mamman.

- Det där var en riktig lögn. - Nej, jag menar det.

- Jag heter Shelley. - Hej.

Var inte rädd för Mel. Hon bits inte.

Jag gjorde det en gång...

- Kom upp. - Tack.

- Sub-man-dia-bula... nåt? - Jag vet att det är svårt.

Submandibulär spottkörtel. De tog bort den för att hon kvävdes i saliv.

Epilepsi, förlamning, blåsljud i hjärtat. Hon kan inte ta nåt i mun.

Hon är anemisk.

När mina barn blev förkylda samtidigt bad jag Gud ta dem.

- Hur orkar du med det? - Jag sover väl med ena ögat öppet.

Samma här, men man kan inte vaka över dem jämt.

- Mel håller dem i fasta tyglarna. - Jag vill inte skämma bort dem.

De måste lära sig att klara sig själva tidigt.

Mel, allt är annorlunda med min Gypsy.

Självklart. Om hon inte är frisk.

Hon kommer aldrig att klara sig själv. Jag måste göra allt åt henne.

- Det måste vara tufft. - Det är det.

Jag är bra på det, tack och lov. Hennes pappa var det inte.

Jag är den enda hon har.

Vem vet var hon hade varit utan mig?

Hon verkar ha tur som har dig.

Välkommen till kvarteret. Det är inte mycket mer än så här.

Nej, nej! Släpp ner mig! Sluta!

Vill du ha?

Vad sa du?

- Nej! Hon kan inte! - Inte en cola?

Hon är allergisk. Hon kan få ett anfall.

- Jag är hemskt ledsen. - Jag har adrenalin.

- Hur mycket drack hon? - Ingenting.