Restless

Tack för att ni ville komma i dag. Det betyder väldigt mycket för oss.

Och det hade betytt mycket för min bror.

Chris är...

...var en sann komiker.

Och alla som kände honom har hört hans stående skämt.

Inledningen kunde vara lite olika.

"Hur många får plats i en båt?"

"Hur många får plats i en hiss? I en bil?"

Men slutet var alltid likadant:

"En, med jättestor skalle!"

"En, med jättestor skalle."

Han sa att han tog dem ur en bok som han höll hemlig, undangömd.

Precis innan han gick bort ville han berätta något.

Han sa: "Eddie, det finns ingen bok."

"Jag hittade på alla skämt. Du ska inte behöva leta efter den."

Fint kexhus.

- Känner vi varandra? - Känner någon dig?

Vänta...!

Kostymen avslöjade dig.

- Man ska inte vara svartklädd längre. - Varför inte det?

Därför att det är deprimerande. Alla har färgglada kläder nu.

Jag har inga färgglada kläder.

- Jag ska inte tjalla på dig. - Bra.

Jag beklagar sorgen.

"Sänd ditt bröd över vattnet, en dag får du det åter."

Det får mig att tänka på den lilla ekorre som Vicki nämnde -

- i en dikt hon skrev, som låg bland hennes papper.

Så här lyder den:

"Löven skiftar, skiftar..."

"...i gult, orange, rött."

"Dödens färger."

"Som ekorren utan sin valnöt, utan sin mamma..."

"...är jag ensam."

"Som hjorten längtar efter porlande bäckar längtar min själ efter dig, min Gud."

"Min själ längtar efter dig."

Vi måste även minnas Predikaren.

"Sänd ditt bröd över vattnet, en dag får du det åter."

"När molnen är fyllda tömmer de regnet på jorden" -

- "och ett träd som faller, mot söder eller mot norr" -

"ligger på den plats där det föll."

Så farligt är det inte.

- C8. - Träff.

Det är det visst...! Nu lär de hålla utkik efter mig. Jag får passa mig.

- F5. - Bom.

- Var är din dumma lilla båt, Hiroshi? - Sluta springa på begravningar.

- C6. - Träff.

A7?

Bom.

C9.

Hur kan du vinna varenda gång?

Jag tänkte göra ett försök.

Jag klär inte i svart. Det är mammas. Lite stor men det funkar väl ändå?

- Förföljer du mig? - Jag trodde bara att du skulle vara här.

- Och det är jag. - Får jag följa med in?

- Varför inte det? - Därför...!

Jag behöver ingen hjälp. Det behövs inte!

- Jag kan... - Låt mig vara ifred.

Okej.

Jag heter Annabel.

- Får jag tala lite med dig? - Ja.

Jag vet inte vad du håller på med, men det är fjärde begravningen den här månaden.

Antingen är det väldigt synd om dig eller så är du helt respektlös.

Nästa gång jag ser dig ringer jag polisen...

Marcus... Jag har letat efter dig.

Du måste träffa min kusin.

Hej. Tack för all hjälp med morbrors begravning.

Han var så fantastisk. Vi är helt förkrossade.

Det här är min pojkvän, Marcus.

Marcus Daly.

- Angenämt. - Det tror jag säkert.

- Jag beklagar sorgen. - Tack.

Moster har tagit det väldigt hårt så vi vill inte lämna henne ensam.

Ja, tack.

- En gång till. - Jag beklagar verkligen sorgen.

- Du lär dig. - Ta en till.

Jag beklagar verkligen sorgen. Han fattas oss.

Vi ber för er i denna svåra stund.

- För högtravande. - Ja...men det låter fint.

- Jag heter inte Marcus. - Det trodde jag inte heller.

Du ser inte ut att heta Marcus.

- Jag heter Enoch. - Mycket bättre. Annabel, fast det vet du.

Kände du cancerpojken? Han på förra begravningen.

Ja, jag jobbar ideellt på sjukhuset.

- Med cancerbarn? - Barn med cancer.

- Tungt. - Faktiskt inte.

- Vad läser du? - En ny biografi om Darwin.

- Evolutionsgubben? - Ja, han är min idol.

- Varför då? - "Varför"?

Hans teori är den allra viktigaste som en människa någonsin haft...!

Dessutom var han ett geni som lyckades urskilja naturens hela struktur.

Och för att ingen forskare någonsin varit, eller kan bli, mer betydelsefull än han.

- Einstein, då? - Ja, vadå?

Okej, då.

- Nu ska jag väl gå hem... - Jag med.

- Tack för att du kom till min räddning. - Ingen orsak.

Varför äter vi fortfarande här?

Har du tittat på skolbroschyrerna?

Nej.

Det finns jättebra skolor inne i stan.

Henderson har ett bra studieförberedande program och jag känner rektorn...

Får jag gå ifrån bordet...Mabel?

Varför säger du inte moster Mabel längre?

Du får gå.

Nej, med hela kroppen.

För långt.

Så här, då...? Det känns rätt bra.

Jag föredrar definitivt att ta i hand.

- Att buga är ett tecken på djup respekt. - Att ta i hand också...!

Pröva, får du se.

Enoch Brae, kul att träffas.

Vita - allt ska ni ta.

Okej, då - fortsätt buga.

Enoch... Stå inte så nära.

Var inte orolig.

Jag gör inte sånt längre.

- Är det säkert? - Ja, då.

- Vad står det? - Du leder med fem träffar.

- Jag trodde det var sex. - Den räknade vi inte.

Det gjorde jag.

Tennessee, St. James och New York är de lönsammaste tomterna.

Jag tycker om Boardwalk.

Man vinner inte med Boardwalk.

Det är inte lönsamt.

Jag tycker om Boardwalk.

Okej. Jag kan gärna byta med dig.

Då säger vi så.

- Vad är det? - Det är hon.

- Vem då? - Flickan jag berättat om.

- Varför har hon pojkkläder? - Det har hon inte.

- Ska du inte prata med henne? - Vad ska jag säga?

Hej.

Jag ska prata med henne.

Vi ses hemma. Hon kan ändå inte se mig.

Vi ses, Hiroshi.

Annabel...

Enoch... Vad lustigt att du är här.

Jag var bara ute och gick...

...för mig själv.

Jag kommer hit och tecknar.

- Det är skönt att komma ut. - Ja, det är det.

Har du sett nån bra begravning på sistone?

En kille som hade nån konstig hudsjukdom som gjorde att han blev galen.

- Stängd kista. - Självklart.

- Får jag titta på dina teckningar? - Jag är inte särskilt duktig.

Det gör inget. Jag kan inte ens rita streckgubbar.

Chroicocephalus ridibundus, skrattmås.

På vintern är huvudet vitt och fjäder- dräkten är vackert svartstrimmig.

Dvärgmås... Den är inte färdig.

- Den här, då? - Honom tycker jag om.

Nicrophorus americanus, dödgrävare.

Fin liten mustasch.

- Han är fantastisk. - På vilket sätt då?

De känner lukten av kadaver på långt håll. Lukten av död.

Hanen och honan kommer till liket och lär känna varandra.

Sen gräver de ner kadavret tillsammans, parar sig och honan lägger äggen på det.

Men de är inte som andra insekter som sticker efteråt.

De gör en liten kammare i närheten, under jord -

- och när larverna kläcks tar föräldrarna tuggor från kadavret och matar dem.

Visst är det fantastiskt? De tar hand om sina ungar.

Vill du träffa mina föräldrar?

Javisst.

Träffas ni alltid på kyrkogården?

Nu för tiden.

Mamma, pappa...

Det här är Annabel.

Ja, jag äter ordentligt.

Varför ska ni alltid fråga det?

God dag, mr och mrs Brae. Jag heter Annabel Cotton. Kalla mig Annie.

Ja, trevligt att träffas.

- Vi träffades på en minnesstund. - För en god vän.

Tack, det var snällt.

- Hon jobbar på sjukhus med cancerbarn. - Barn med cancer.

- Det är samma sak. - Nej.

- Jo. - Nej.

- Hur kan det inte vara samma sak? - Ja, han är väldigt envis.

Det är jag inte alls.

- Var han det som liten också...?! - Det var jag inte alls.

Det är jag inte alls.

Annie är insektsstalkare.

Naturforskare. Jag är naturforskare.

Som sagt: insektsstalkare.

Lite mer invecklat än så är det.

Det är att utforska omvärlden.

Träd och gräs och bakterier och möss och fåglar, och hela samspelet.

Ja, jag tycker också att det är häftigt.

- Vi ska gå på fotbollsmatch på söndag. - Ska vi?

Just det, ja - på söndag. Det hade jag nästan glömt.

Klockan tre bakom grundskolan.

Just det. Där är det.

"Så blir man sitt sanna starka jag:"

"Genom att ta ansvar för sin syn på livet" -

- "så att man inte faller offer för det som händer" -

- "utan låter livets händelser bli det man upplever att de är."

"Så blir man gud, eller gudinna, i sitt eget universum."

Mamma, det där är skitsnack.

Läs den innan du säger nåt.

Jag har träffat en kille.

På Chris minnesstund.

- Han är annorlunda. - Det låter intressant.

Men passa dig, killar kan vara svin.