Lighthouse Lesvos

LIGHTHOUSE BEACH 19 JANUARI 2016

PK VINDHASTIGHET 35 KNOP

LIVBÅT 1 RED MIST RJ, MANSKAP: LP

På båten med 200 människor…

Vi har fått en säker position från dem på telefonen.

Vi åker och hämtar dem med vår räddningsbåt, Red Mist.

LIVRÄDDARE

Så fort vi kommit runt där borta kör vi på…

Det kommer snabbt.

Romeo. Det här är Lighthouse Molyvos.

17 JANUARI, 48 TIMMAR TIDIGARE

Lighthouse Molyvos, Romeo här, kom.

Romeo, testar radion på åtta sju.

Ja, uppfattat, klart och tydligt, kom.

Jag hör dig klart och tydligt också. Tack.

Vi ska börja träningen med mr Jenkins.

Men innan det ska vi göra kaffe till alla.

Sen ska vi vänta på båtar.

Det har varit blåsigt de två senaste dagarna, så inga båtar har kommit.

I dag väntar vi, för att vädret är perfekt.

Många båtar kommer hit.

Vi är alltid redo, alltid.

Det vi har gjort är att vi har kommit till den här bukten.

Lyckligt vetande om att det är klippor där,

att vi har en bur. Vi stänger av motorn och glider in långsamt.

Ni har nåt kvar om den här spricker, okej,

men då måste man åka hem.

Man kan inte göra så mycket mer.

Såvida du fortfarande inte kan rädda nån,

då tar du det beslutet då.

Jag heter Robin Jenkins.

Jag representerar United World College of the Atlantic.

Jag kom hit precis innan jul med en räddningsbåt

som konstruerades och byggdes av studenter på Atlantic College.

Vi donerade den till de grekiska livräddarna här - Lifeguard Hellas,

som ansvarar för bevakningen av den här stranden

som är Molyvos Lighthouse Beach.

Det är en av de kortaste överfarterna från Turkiet till Lesvos.

De kommer i överlastade uppblåsbara båtar,

som säljs till dem, eller säljs av smugglare där borta.

Båtarna har väldigt små motorer som tar dem över vattnet om de har tur.

Det här är en landstigningsplats,

så de kan komma hit, och det finns livräddare som kan ta emot dem.

Båtarna är väldigt snabba och kan köra i 25 knop,

så vi kan ta oss till ställen väldigt fort.

Vi ser till så att de farkoster som kommer hit gör det tryggt.

Jag heter Nikos Mavreas.

Jag är från Kalamata.

Jag har varit professionell rugbyspelare och jobbar som personlig tränare.

Jag hoppade i när de kom. Deras båt skrapade mot klipporna

och det rann ut bensin överallt i havet för den gick sönder under.

Ja. Och… Fan. Lukten.

Jag såg på nyheterna den 28:e oktober

att en båt hade sjunkit och att många dog.

Jag såg de spanska livräddarna som var där,

de sa att de valde vilka som skulle få leva.

De hade inte nog med händer för att kunna rädda alla.

Människor dog mitt framför ögonen på dem.

Jag kände att jag var tvungen att vara där om det hände i mitt land.

Det var anledningen till att jag åkte hit.

MOLYVOS HAMN LESVOS

Du sa att bebisen var tio dagar.

- Hon föddes i februari. - På sjukhuset?

Jag vet inte, men jag kan fråga. Ska jag fråga om nåt mer?

Om hon vänder sig ofta, men hon ser ut att må bra.

Det är bra att täcka för huvudet.

Kan du översätta?

Det är bra att hon täcker för huvudet,

för de förlorar mycket värme genom huvudet.

Så det hon gör är jättebra. Perfekt.

Hon är god och varm.

FLYKTINGVÅRD

Jag har alltid velat göra sånt här.

Jag har god träning från flottan

och nu utbildar jag mig till ambulanssjukvårdare.

Vi hjälper till med vad som helst, det här är en stor kris.

Bara det att kunna hjälpa till är stort.

Jag är Joshua Moroles. Jag är 22 år.

Jag är ytbärgare i den amerikanska flottan.

Jag är Matt Chamberlain, och jag är ytbärgare i den amerikanska flottan.

Vi här på Lesvos för att hjälpa Lifeguard Hellas

med deras livräddningsarbete här på Lighthouse Beach.

Vi hjälper hur helst vi kan.

Vi använder de kunskaper vi lärt oss i flottan

och det vi har tränats för de senaste fyra åren för att hjälpa flyktingarna.

Att se det på nära håll,

i motsats till att läsa eller höra om det,

eller att prata om det med nån i USA,

är nåt helt annat. Du får se på nära håll

vad de går igenom, dessa män, kvinnor och barn,

dessa flyktingar.

Det är en lång väg för dessa människor,

och det är ödmjukande att veta att man bara är en liten länk

i en kedja som sträcker sig tusentals kilometer,

med tusentals personer och de resurserna som krävs…

Det är häpnadsväckande vad som har ryckts ifrån dem

och som nu måste ges tillbaka.

Det är…

Det är en av de största kriserna och uppmaningar till handling i vår tid.

KARAKASFYREN ZON 5

Jag heter Ian Johnson. Jag är från Isle of Wight i Storbritannien.

Jag kom hit för lite drygt två veckor sen.

Jag är pensionerad läkare och åkte hit för att se om jag kunde göra nåt.

- Jag hittade det här stället - Karakasfyren på ön Lesvos,

Det är en av de farligaste landstigningsplatserna på ön.

Det finns många volontärer på andra ställen, men inte så många här.

Det är svårt att ta sig hit, som ni märkte.

Vi har nattvakter och kommer även hit på dagen för att försöka göra det beboeligt.

Det är ett byggnadsminne, så vi kan inte göra så mycket.

Men vi har gjort den väderbeständig,

och man kan åtminstone sova inuti.

Det här är takvåningen.

När som helst under dygnet… Just nu är det bara två av oss

på dagen, men på natten är vi sex eller sju personer.

Två eller tre står uppe på kullen och tittar ut med en värmekamera.

Här nere hänger folk bara och får timmarna att gå.

Några av dem sover i ett av tälten utanför.

Vi håller på att göra om det här stället. Vi använder mycket återvunnet material.

Just nu gör vi hyllor av skåpen.

Vi har fått hundratals av skåp från…

Titta på den här Yamabisin!

Ja, det är grejer av högsta klass, inte sant?

Det här är akterspeglarna från båten, så vi bygger lite hyllor.

Här borta är sjukvårdsplatsen.

Det är en enda röra, men vi kan rädda folk uppför klipporna

och ge sjukvårdshjälp.

Vi har räddningsfiltar, torra kläder och andra enkla saker.

Vi har fixat till golvet. Det är bara jordgolv,

så vi hämtade lastpallar, skar upp en massa flytvästar

och stoppade fodret från dem

under lastpallarna, för att få lite isolering.

Jag har precis tillagat en fin måltid,

som jag normalt sett inte ens skulle gett min hund, men det smakade okej.

Vi har sett till att ha sängkläder här och vi har filtar och grejer.

Det är en enda röra igen, men vi gör om det varje dag.

De som har nattvakt kanske får en landstigning, och då förfaller allt.

Då försöker vi sätta ihop allt igen dagen efter, och göra det bättre.

Det är vår herrgård.

Flyktingar som kommer hit dras ofta till ljuset.

De är illa ute om de träffar klipporna

för de överbelastade båtarna exploderar på dem,

och så är människorna i havet sen.

De är vid sin död, 20 meter härifrån.

För fyra nätter sen var det tre båtar som kom in mitt i natten.

Den första var den lilla plastbåten där nere.

Fyrametersbåt med en liten motor, 16 personer ombord.

Det första jag hörde… Jag sov i ett tält runt hörnet.

Eller, jag låg vaken.

Jag hörde båtmotorns brummande.

Det stod några med värmekameror däruppe, men de hade inte sett den.

Jag hör brummandet från motorn,

och sen plötsligt en massa skrik.

Alla dessa kvinnor och barn som svävade i livsfara.

De hade åkt in i klipporna här.

Vi var sex stycken den natten och vi skyndade ner allihop

och vi vadade ut och fick in båten till land, och alla klarade sig.

Kvinnor, barn, barn med…

En grabb med cerebral pares som vi bar uppför klippan.

Det var folk i 70- och 80-årsåldern.

Det var en svår natt.

Verkligen chockerande. Jag har aldrig hört människor skrika för sina liv förut.

Det är hemskt.

Och när som helst, natt som dag, ringer vi lokalbefolkningen

som kommer ner med pickuper.

Illegalt, för att man kan få fängelse

för människohandel, ni känner till de dumma lagarna.

Vi fick folk hit och forslade upp dem.

Vi har en mellanstation ca fem kilometer härifrån,

en omvandlad ostfabrik.

Vi tar med dem dit, de får nåt varmt att dricka och annat.

De stannar där i ca en timme, tills bussen från Läkare utan gränser kommer.

Just nu ska vi börja med en träningsfas på båten

som är ganska teknisk.

Vi har jobbat med saker som att backa in båten i trånga utrymmen

med ett ankare - att vända tillbaka.

Det gör man oftast inte de första dagarna på en räddningsbåt.

Man måste ha erfarenhet innan man gör det,

men tack vare att manskapet här lär sig snabbt,

försöker vi få in så mycket träning som möjligt.

Vi har även tränat mycket på "man överbord".

De kommer att befinna sig i situationer på båten

där folk kommer att vara i vattnet.

Man överbord!

Vi har ingen el!

Det är en väldigt viktig sak, för man är på en båt

som har en drivkraft, fart och tyngd.

Det kan gå väldigt illa.

Så…

det finns väldigt stränga regler för hur man ska gå tillväga.

Och alla borde lära sig det.

Sättet du vänder båten på hämtar in det.

Det gör det så enkelt.

Så man ska… Man ska…

Jag heter Nicole Emerson.

Jag jobbar som livräddare i Florida.

Jag är också volontär livräddare för Röda Korset,

Volunteer Lifesaving Core.

Folk frågar: "Varför är du här?"

"Varför gör du detta i ett annat land?"

Jag räddar redan liv hemma.