Spielberg

Jag började göra filmer redan som barn.

Jag minns att jag nästan gav upp drömmen om att bli regissör.

Jag måste ha varit 16.

"LAWRENCE AV ARABIEN" REGISSERAD AV DAVID LEAN

Det kom en film som hette "Lawrence av Arabien" som alla pratade om.

Jag hade aldrig suttit i en biostol förr.

Dyr biljett, 70-millimeters-film och stereofoniskt ljud...

Efter filmen ville jag inte bli regissör längre.

Ribban låg för högt.

I en scen speglar han sig i svärd-kniven-

- när han fick sin dräkt och trodde att han var ensam.

Han gick runt och skrattade åt sin skugga-

- när den tunna kappan syntes som en skugga. Det var härligt.

Senare när de jagar de flyende turkarna ser man honom täckt av blod.

Han håller kniven i samma position som under hans storhetstid.

Han ser på den han har blivit.

Det var så jag insåg att det fanns röda trådar som inte berättas.

Karaktärer och personer utvecklas.

David Lean skapade ett porträtt omgivet av storslagen episk action-

- men hjärtat av "Lawrence av Arabien" är "vem är jag".

Jag reagerade så starkt på filmskapandet.

Jag såg om filmen en vecka senare.

Jag såg den en vecka efter det och en vecka efter det.

Jag insåg att jag inte kunde backa ur.

Det var det här jag skulle göra om det så tog kål på mig.

Det skulle bli hela resten av mitt liv.

Det känns uppradat. Sänk lite. Det är bra. Perfekt.

Kameran måste gå åt höger. Höger. Det borde stämma.

Jag är alltid nervös inför en ny scen. Det är som ett prov i skolan.

Jag har aldrig hört replikerna förr.

Jag vet inte vad jag kommer att säga till skådisarna.

Jag vet inte var kameran ska stå. Det är alltid samma sak.

Jag ska säga er varför det är så toppen.

Ju säkrare jag är på nåt desto mindre anstränger jag mig.

Ju mer jag känner att det blir problem att berätta berättelsen-

- desto hårdare jobbar jag för att övervinna problemet.

Jag vet inte om det är värt det.

Jag hatar att vara nervös men jag måste känna att jag inte har koll.

När det börjar utvecklas till panik får jag fantastiska idéer.

Ju mer hotad jag känner mig desto skönare känns det att slå sig fri.

Jag älskar det. Nästa scen. Bra.

HAJEN

- Såg du det där? - Ja.

Jag minns när Steven spelade in "Hajen". De sa på stan-

- och i LA Times att filmen var dum och skulle floppa.

"Hajen" började filmas den andra maj.

Jag fick rollen den tredje maj.

De saknade haj, manus och skådisar så...

Manus var aldrig fastställt. Vi skrev om det tolv timmar innan vi filmade.

Det är läskigt för en regissör att inte veta om han ska få manus klart.

Vi kan inte filma nu. Vänta lite.

Det är min andra dag vid havet. Det är 54 kvar.

Om jag överlever så har jag lärt mig mycket.

Det tar dubbelt så lång tid att filma på havet som på land.

Studion hade aldrig filmat på havet förr.

De gjorde det i en sjö eller i en bassäng.

De gjorde miniatyrbåtar. Allt var så enkelt och man blev aldrig blöt.

- Steven sa: "Jag ska filma på havet." - Ljud.

Det skulle bli en thriller om vanligt folk i ett ovant element-

- som måste kämpa mot nåt som de inte vet hur de ska hantera.

Det krävs en viss verklighetskänsla.

Det hade den inte fått på Universals område i norra Hollywood.

Jag kunde inte backa.

Den måste filmas på havet.

Jag trodde att det skulle bli lätt.

Jag visste inget om tidvatten och strömmar-

eller hur vinden påverkade vattnet-

- hur himlens färg påverkar vattnets så inget stämmer.

Det var mardröm på mardröm.

Jag trodde att vi aldrig skulle bli klara och att jag skulle sparkas ut.

Vi var helt isolerade 19 kilometer ut på havet.

Tekniken fick gå före konsten varenda dag.

Vi filmade och fick till konst men det syntes inte vad som krävts.

Att hålla hela berättelsen i huvudet var ensamt. Ingen kunde hjälpa mig.

Jag måste se den innan jag filmade den och det gick inte med "Hajen".

Innan jag skulle filma "Hajen" träffade jag Henry Hathaway.

Han var en hård regissör. Han sa: "Du kommer att gå till inspelningen"-

- "och inte veta vad du gör. Det händer oss alla."

Vakta den hemligheten med ditt liv.

Låt ingen se när du är osäker.

Göm det från alla annars förlorar du deras respekt.

- Bra ljussättning. - Action, Roy.

- Ta det sakta. - Jag kan ta det sakta.

Du borde komma hit och skopa upp det här skiten.

Och ner...

Allt började rasa samman.

Första gången vi testade hajen sjönk den.

Det kikade upp ur vattnet och gjorde så här.

Jag visste att det skulle ta 3-4 veckor att göra om den.

Vi måste ha nåt som inte visar hajen men att hajen är nära.

Sätt fast dem i honom.

Tunnorna var en gudagåva.

Jag måste inte visa hajen så länge jag hade tunnorna.

Det man inte ser är läskigare än det man ser.

I manus stod det "haj" precis överallt.

Filmen visar inte så mycket haj.

Om hajen hade kunnat visats hade det förändrat hela psykologin.

När man hör musiken har man lärt sig att hajen är nära.

Utan haj är musiken svag.

När hajen ska anfalla är den nära och stark.

Vi kan visa hajens närvaro och attityd-

- bara genom att ändra på några få noter.

Man är nervös utan att se nån haj.

Det skrämmer slag på en.

Charlie, lita på mig. Se dig inte om! Simma, Charlie!

Kom igen! Bra gjort, Charlie! Bra gjort.

- Jag kommer inte upp. - Det är en perfekt spänning.

Alla andra filmmakare skulle döda för att få till det.

Jag vet att jag gav publiken en elstöt-

varenda gång de blev överraskade.

Precis som Hitchcock vet han hur man får en att sitta som på nålar.

Han visar inte det man vill se.

Han ger en det när han själv vill.

Han älskar att tortera publiken.

Har han fått nån diagnos?

Ett ett tusen, två ett tusen, tre ett tusen, fyra ett tusen.

Allt skrämde mig som liten.

Ett ett tusen, två ett tusen, tre ett tusen.

Jag hade ett träd utanför fönstret. Det var hemskt.

Ett ett tusen! Två ett tusen!

Jag var så full av skräck att jag måste använda det.

Fanns det nån bättre publik för mina demoner än mina tre systrar?

Han låste in oss i garderoben med en dödskalle-

- som han hade droppat vax på så det likande blod.

Jag band för deras ögon en efter en och satte dem i garderoben.

Jag la hela kroppsvikten mot dörren.

De tog av sig ögonbindeln och jag lyssnade på när de skrek.

När jag nu berättar om det... tycker jag fortfarande att det var tufft.

Jag skäms inte för det. Det var kul.

Först skrämde han bara oss men med sina filmer skrämmer han nu alla.

Sommarens stora film är förstås "Hajen" -

en berättelse om en mordisk vithaj.

Filmen släpptes under semestern för att få maximal effekt.

Vissa som har sett den ser nu hajar överallt i vattnet.

ROBERT SHAW "HAJEN"

Jag var med Steven när "Hajen" släpptes.

Han sa: "Vi kollar köerna".

Vi åkte förbi alla köerna i Westwood och jag sa:

"Det här kommer att förändra allt."

Vi satt i bilen och han var nervös men upprymd.

Bilen svängde runt hörnet och det gjorde kön med.

Bilen fortsatte och det gjorde kön med. Han var överlycklig.

Det var ett omedelbart genombrott som om ballonger spränges i bilen.

Hans liv förändrades på några minuter.

Han var runt 25 år gammal.

"Hajens" budget växte med tre gånger och schemat med 2,5 gånger.

Vi filmade i 159 dagar.

Filmen skulle ta 55 dagar-

- men min hybris var att tro att jag klarade det på 55 dagar.

Steven skakade om Hollywoods grundvalar.

"Hajen" spelade in mer pengar än nån annan film gjort.

Framgången förändrade mitt liv. Jag fick göra slutklippen.

Jag fick välja och vraka bland de filmer jag ville regissera.

"Hajen" var en biljett till framtiden.

Jag vill presentera en regissör som skakat om biopubliken.

Visst är det spännande? Alla älskar det.

Välkomna mr Steven Spielberg.

När blev du intresserad av film?

- Som barn, jag var runt 13. - Var det så enkelt?

Jag började tidigt. Jag tog det inte på allvar.

Vissa gillar att måla och köra små bilar och jag gillade att filma.

Jag insåg inte att folk gjort film i 50 år innan mig.

Jag bodde i Arizona där det är så trist att man hör kaktusar växa.

Jag tog en filmkamera och lärde mig grunderna. Det var för skojs skull.

Jag ville ha en perfekt barndom som Norman Rockwells American Dream.

Pappa var ett datorsnille som jobbade med-

- att uppfinna den första kommersiella datamaskinen RCA 1950.

Pappa var eftertraktad.

Han bytte ofta företag så vi flyttade ofta.

Jag spenderade dock de flesta av mina år i Phoenix.

Pappa var en hårt arbetande amerikan.

Han jobbade sex dar i veckan och kom hem sent.

Hans karriär höll honom borta från familjen.

Mamma var Peter Pan. Hon var mer syskon är förälder.

Hon var en bästa vän och inte omsorgsgivaren.

Hon ställde till med bus precis som vi.

Steve tyckte att pappan i en familj skulle veta bäst-

men vi var ingen vanlig familj.

Vi var som bohemer som växte upp i förorten.

Jag gick till en djuraffär och de hade en apa-

i en bur som satt i fosterställning.

Butiksinnehavaren sa att apan var döende.

Han hade tagits ifrån sin mamma och var deprimerad.

Jag kom hem i min jeep med en stor bur på flaket-

och en apa i buren.

Jag minns att barnen blev livrädda.

Steve sa: "I ett vanligt hem säger barnen:"-

- "'Kan vi få en apa?' och mamma säger 'Är ni galna?'"

När jag hör om allt jag har gjort så tror jag att jag var galen.

- Tyckte du att hon var galen? - Jag gillade apan.

Som barn såg jag mycket på tv eller lyssnade på filmmusik-

eller satt och tittade på molnen.

Pappa skällde jämt på mig för det.

Jag borde ha bättre betyg.

Jag drogs dock inte till skolan.

Steven var försiktig och trevande och på många sätt tvekande.

Han var inte som resten av barnen i grannskapet.

Han var inte stark och blev mycket mobbad. Det var jobbigt.

De flesta av mina demoner var skador jag hade gett mig själv.

De fanns inom mig och var hur jag såg mig själv.