Mr. Scorsese

I Hollywood mäts framgång i biljettintäkter och Oscarsstatyetter.

Hur mäter du framgång? Dina filmer är inga biosuccéer och du har aldrig...

Vad ska jag säga? Jag har inga Oscars.

Hur mäter du framgång?

Genom arbetets värde.

Tagning!

I början av 1998 var det dåliga tider för mig igen.

Jag var så att säga utanför den amerikanska filmbranschen.

PÅ INSPELNINGEN AV KUNDUN, 1997

Den senaste film som hade fått nåt egentligt erkännande

och som åtminstone hade gått hyfsat ekonomiskt var Casino.

Ja, och ge honom några sparkar.

Man hade inte mig i åtanke för nåt

och det fanns en del projekt jag ville genomföra.

Marty och jag hade just gjort Bringing Out The Dead.

På den tiden var Martys mål att göra filmer med allt större budget.

Han såg sig själv som en konstnär som målade fresker

på allt större ytor.

Men jag behövde pengar.

Och för att få finansieringen som krävdes behövde jag en räddare i nöden.

Det var då Mike Ovitz kom in i bilden.

Han hade startat sitt nya företag och kom till mig och sa:

"Vi har en ung skådespelare, Leo DiCaprio, som du borde träffa."

Jag kände honom via Bob De Niro.

SKÅDESPELARE

Jag sa: "Titta på den här killen. Han är intressant."

- Leonardo, här borta! - Leonardo!

Hur känns det att vara en så kallad sexsymbol?

Är jag en sexsymbol?

De nominerade i kategorin Bästa manliga biroll är

Leonardo DiCaprio i Gilbert Grape.

FÖRSTA OSCARSNOMINERINGEN, 19 ÅR

När såg du en av Martys filmer första gången?

Jag hade gjort En främling i familjen med Robert De Niro

och bestämde mig för att se alla filmer Marty hade gjort.

I alla fall de som De Niro var med i.

Jag satt där i soffan och tittade på VHS-band...

Tro mig, Jerry. Jag är jättebra. Jag är rena dynamiten.

De där filmerna gjorde enormt intryck på mig i ung ålder.

Och sen, efter Titanic,

var jag inte längre nåt slags indieskådespelare.

Jag blev nån som hade möjlighet att finansiera mina egna projekt.

Det var liksom: "Okej, vad vill du göra?"

Jag sa: "Jag vill jobba med Scorsese. Vad har han?"

5. METODREGISSÖREN

Vi sammanförde Leo och Marty.

Jag hade bara träffat Marty som hastigast. Men detta var ett formellt möte.

Han sa att han alltid hade velat göra Gangs of New York.

Jag sa: "Säg till honom att jag är med.

Jag struntar i hur manuset är. Vi kör."

- När hittade du boken? - 1 januari 1970.

Det var innan du gjorde Dödspolarna.

Efter Tjuren från Bronx försökte jag få den finansierad, men det blev för dyrt.

Han hade velat göra filmen så länge.

Det är väl ursprungsberättelsen, inte sant?

Jag fascinerades av stans historia

och berättelser om gängen. Pappa brukade prata om The Forty Thieves.

Samhället utformades i princip på gatorna.

Framför allt i Five Points, som ansågs vara

världens värsta slumområde på den tiden, 1850-talet.

Jag ville återskapa den världen

som ingen egentligen hade sett på film förut.

Därhemma hade jag hört berättelser om allt detta i åratal.

VÄLKOMSTTAL PÅ INSPELNINGEN

Jag tänkte alltid att det skulle kunna bli en så bra film, och tog reda på allt mer.

Det var inte riktigt en stad, utan en krigszon.

På mitt kommando...

...enligt de urgamla stridslagarna...

Jag minns ett möte med Daniel då jag hade med bilder från den tiden.

Jag öppnade boken och där var Bill the Butcher.

De var på pricken lika. Jag sa: "Titta där.

Det här bara måste du göra.

Du saknar bara mustaschen. Titta, det är en klassiker."

Denna historiska figur betraktades som en äkta hjälte i samhället.

Bill "The Butcher" Poole bodde i Five Points

och hade en pågående strid med varenda irländare han kunde hitta.

...som härskar över Five Points.

Vi som är rättmätigt födda i detta vackra land?

Eller de utlänningar som fördärvar det?

Sättet som historien berättades på var väldigt profetisk,

med dessa... befängda föreställningar om nativism.

Din satans värdelösa irländska nigger. Vem jobbar du för?

Vi pratar engelska i det här landet. Vem jobbar du för? Ser du kniven?

Jag ska lära dig att prata engelska med den här jävla kniven.

Jag är uppvuxen i en invandrargrupp.

Jag tog reda på allt mer om...

...det sätt på vilket man välkomnade invandrarna.

Åk hem till Irland, dumma mick.

De första att få känna på det var irländarna. De lärde sig hantera det.

De hanterade det, men de var tvungna att slå tillbaka.

De slogs mot Knownothings och Wide Awakes,

som idag motsvaras av såna som Proud Boys.

Irländarna tvingades slåss för sin plats.

Ärkebiskopen Hughes, agitatorn, sa: "Bränner ni ned en enda katolsk kyrka

bränner vi ned alla de protestantiska." De måste slå tillbaka.

De slogs längs tegelmuren mellan Mulberry och Mott.

DÖDSPOLARNA, 1973

Under uppväxten hängde vi vid deras gravstenar.

Det var forntiden för oss.

Det ser ut som New York. Fantastiskt.

Det var som omvänd science fiction.

- Det här är Five Points. - Det är Five Points.

Vi ville återskapa hela centrala New York i Cinecittà Studios,

eftersom vissa av Fellinis och Pasolinis filmer hade gjorts där.

Det betydde så mycket för mig. Jag minns att George Lucas kom för att träffa mig.

Han sa: "Ingen kommer nånsin att göra en sån här film igen.

En sån här scenografi kommer aldrig att byggas igen."

Det var en storfilm värd miljontals dollar

där de återskapade New York under sent 1800- och tidigt 1900-tal.

Jag kände ett enormt ansvar, liksom: "Herregud.

Tänk efter innan du önskar dig nåt. Det här är en respektingivande uppgift."

Det här är levern.

Njurarna.

Hjärtat.

Daniel och Marty hade jobbat ihop förut.

Jag minns att jag kom till första inspelningsdagen

och att de diskuterade hur köttet skulle styckas.

Daniel hade med sig en riktig slaktare, och de diskuterade i flera timmar,

medan hela inspelningsteamet satt där,

om det skulle vara kotlett eller fransyska.

Det här är dödande.

Det här är dödande.

Kroppspulsådern. Det här är dödande.

Din tur att prova.

Det där intensiva samarbetet mellan skådespelare och regissör...

Jag hade aldrig sett det på den nivån förut.

Martin gräver djupt. Och vill man gå längre

uppmuntrar han en alltid till det.

Han är så full av glädje och uppmuntran

och vill bara se hur långt man kan ta nåt.

Hoppsan!

Var det inte den gången du bröt näsan?

Jo.

Mitt ansikte var så täckt av blod

att det inte gick att avgöra att det mesta var mitt.

Det var helt och hållet min idé. Det var mitt fel.

Så jag fick väl betala för det.

Vad ska vi ta? Revben eller kotlett? Fransyska eller lägg?

- Levern! - Mjälten!

Jag hade varit besatt av det projektet i så många år,

så jag la ned hela min själ i det.

Och det innebar en närkamp med Harvey Weinstein.

PRODUCENT, GANGS OF NEW YORK

Harvey var en säljare och ett råskinn, inte en konstnär.

Men han ville ha en plats vid konstnärernas bord,

och det här var hans väg dit.

Eftersom Marty är så mån om att få sina filmer gjorda

har han klarat av att samarbeta även med väldigt besvärliga producenter.

Och det är en fantastisk talang att ha.

För man kan inte göra såna här storfilmer utan den typen av finansiering.

Han älskade film

och ville göra spektakulära filmer i 1950- och 1960-talsstil,

som David Lean eller Metzger.

Det ville jag också, men på mitt eget sätt.

Och så går han ur bild.

Jag ville skapa nåt som var så autentiskt som möjligt

baserat på det jag visste

och det jag läst och gjort efterforskningar kring under åren.

Han behövde också sälja en film.

Det värsta för honom var hattarna. Han ville inte att nån skulle bära hatt.

Jag sa: "Alla bar hatt.

Vad vill du att jag ska göra åt saken? Alla bar hatt."

Jag ville bara se hur du såg ut.

Inget illa ment.

Men samtidigt ville han inte avskräcka publiken

med sånt som såg främmande ut.

- Eller sånt som inte var vackert? - Exakt.

Där fanns en vacker man och vackra kvinnor.

Man vill att folk ska få se dem.

Man måste samarbeta. Man gör en film tillsammans.

Dessutom är det de som ska ge en pengarna.

Det är byteshandel.

Antingen det, eller så blir filmen inte gjord.

När man börjar jobba med detta är det som att födas

in i en värld full av konflikter och korruption.

Det finns alltid en motsättning mellan pengarna, där makten finns,

och de kreativa personerna

som försöker berätta historier med de där pengarna.

Jag filmade den på ett visst sätt

som överensstämde med mina teckningar, så det tog lite längre tid.

Det gjorde Harvey vansinnig.

Han sa: "Det blir för dyrt."

Och filmbolaget ville inte betala för vissa delar.

Så jag fick verkligen fokusera

på vad jag ville filma, vad jag tyckte var viktigt,

för att få kontroll över det som återstod av produktionen.

Pressen var helt enorm.

Men Martin är en slagskämpe.

Han vinner alltid i slutändan.

Jag kämpade för att få det jag behövde, men jag hade en svaghet,

nämligen att jag hela tiden ändrade i manuset.

Än idag har jag inte berättelsen helt klar för mig.

Det fördes många diskussioner om manuset.

Det förändrades definitivt hela tiden.

I vissa fall hittade vi på saker längs vägen.

I de fallen...

...kom de ansvariga in och sa: "Vad sysslar ni med?"

Det var några författare som hängde där.

En av dem var spion åt Weinstein-gänget.

Och han... Han spionerade.