Caché

Import: Triangelfilm Ansvarig utgivare: Mattias Nohrborg

DOLT HOT

Översättning: Marianne Marty

Nå?

Ingenting.

Var låg den?

I en plastpåse framför dörren.

Vad är det?

Han borde väl ha stått där?

Kom in.

I morgon frågar jag Rochant och Beaufays om de sett nåt.

Antoine hade inget sett. Marie är ute och har telefonsvararen på.

Kassetten varar i över två timmar.

- Hur dags gick du? - Strax efter dig, kvart i nio ungefär.

- François ringde... - Se där!

Ge mig den.

Att jag inte såg killen är rena mysteriet.

- Kameran var kanske i en bil. - Nej, det är inte filmat genom ruta.

Eller nånstans från huset.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Har du nån idé om vem som roar sig med sånt?

Vi borde äta innan maten blir helt förstörd.

Kanske en av Pierrots kamrater, som driver med hans föräldrar.

Det tror jag knappast. Det är inte särskilt kul.

Nej, det är sant.

- Var är han, förresten? Pierrot. - Ingen aning. Han kommer nog snart.

- Låg den i den? Kassetten... - Nej, i en påse från affären.

- Var är den? - Ingen aning.

Kanske i vardagsrummet, på bordet, eller i hallen, jag vet inte.

- Låg det inte med nåt brev eller nåt? - Nej, men du kan ju gå och kolla det.

Kan du ta in salladen?

Inte mycket att hurra för i kväll.

Här...

Tack.

Den låg i den där, va?

Ja.

Tar du mig för en idiot?

Du hade kunnat missa nåt.

Du har glömt att ta ut kassetten. Kan stå nåt jag missat...

Jag försöker bara...

Nu kommer sonen. Bättre sent än aldrig.

- Hej. - Hej.

Sätt dig, Pierrot, jag kommer med din tallrik.

- Var har du varit? - Hos Yves. Hur så?

"Hur så?" Jag vill veta det. Måste jag ange en orsak?

- Hej, Pierrot. - Hej, mamma.

- Allt väl? - Ja.

Nå?

Jag går till Yves på tisdagarna för han hjälper mig med geometriläxan.

Det är kanske ett av dina fans.

Pierrot, tänk på andningen!

André, samma sak gäller dig. Tänk på andningen!

- Va? - Tänk på andningen!

Thomas, benrörelsen!

Pierrot, du ligger för mycket på ytan. Gå djupare.

André, det är bra, men du gick för djupt ner.

Du är för långt nere.

Thomas, tänk på andningen.

Vi ses om två veckor för en ny konferens.

Till dess trevlig läsning! Tack för att ni är allt fler som tittar. God kväll.

Sitt kvar medan eftertexterna rullar.

Tack, allesammans!

Ursäkta mig.

Det är jag.

Kassetten låg inpackad i det.

Vad är det?

Vad händer?

Georges?

Vadå?

Inget.

Inget, jag...

Jag är trött.

Vad ska vi göra nu?

Vad menar du?

Vill du kontakta polisen?

Ja...

Nej, jag vet inte. Låt mig se teckningen igen.

Det vore kanske bäst att gå till polisen.

Det ser ut som en barnteckning.

Det kan jag inte avgöra.

Ska jag fråga Pierrot?

Nej, vad skulle det tjäna till?

Tror du nån av hans kompisar skulle spionera på oss en hel natt? Idiotiskt!

- Varför stängde du av? - Vadå?

Vad mer vill du se?

Det är löjligt, men jag blir rädd.

- Har du talat med Pierre om det? - Nej, vill du göra det?

Vet inte. Jag tror inte på teorin om att det skulle kunna vara skolkamrat.

- Vad tror du på, då? - Ja, på vad? Jag har ingen aning.

- Fru Laurent? - Ja.

- Hej, det är Manu. Är Georges kvar? - Nej, han gick för två minuter sen.

- Han tog väl med Beaumont-dossiern. - Jadå, han tog med den. Jag såg det.

- Bra, då är det lugnt. Tack! Hej då. - Hej då, Manu.

- Jag vill tala med Georges Laurent. - Ja, vem får jag hälsa ifrån?

- Jag vill tala med Georges Laurent. - Ja, vem är ni? Vad vill ni?

Jag vill tala med mannen som heter Georges Laurent.

- Er fru ringde, hon vill att ni ringer. - Jaha, tack.

- Vad är det här för kort? - Det kom nyss med posten.

Är du inte klok, din idiot?

Va?

- Var lite försiktig, din idiot! - Strunta i det.

Säg om det där. Det du sa.

- Du har väl ögon att se med? - Jag måste drömma.

- Vem kommer ut utan att se sig för? - Du cyklar ju mot trafiken.

Skrik åt mig igen, gör det.

Sluta nu, vi ska väl inte börja slåss. Du var oförsiktig och det var vi också.

Knip ihop din stora käft.

Förlåt mig.

Hur som helst vet vi nu att vi inte kan räkna med nån hjälp.

Så länge han inte tuttar på huset eller skickar bomber istället...

- ...så är ju allt bara bra. - Snälla Georges!

- Hej, pappa. - Hej, Pierrot.

- Vad har hänt? - Vad menar du?

Varför hämtar du mig?

Jag hann med det och tänkte att du skulle bli glad.

Jaha.

Nej, jag skjutsade mamma till jobbet. Jag ville tala med dig.

- Var hade hon varit? - Vi hade en del att ordna med.

- Det är därför jag vill tala med dig. - Jaha.

- Varför skickade du det där kortet? - Vilket kort?

Det här.

Läraren gav mig det. Hon förstod inte den konstiga teckningen-

och tyckte det var underligt att du skickade till skolan.

...satt längst bak, intill scenen, bredvid spegeln, ni vet.

Man ska inte låta damer vänta, särskilt inte äldre, så jag gick fram.

Jag presenterade mig och frågade varför hon ville tala med mig.

Hon bad om ursäkt att hon bett mig komma över, hon verkade rörd.

Jag slog mig ner bredvid.

Första gången hon var på baren och hon brukade inte tala med okända-

men jag påminde henne om någon, så hon kunde inte låta bli.

Det var nån hon hade älskat. Vad säger man i en sån situation?

Hon var i 70-årsåldern och det var så rörande, för hon darrade och... ja...

Ni vet ju att jag inte är sentimental, men jag blev berörd-

och väntade på att hon skulle säga vem jag påminde om.

Vem tror ni att det var? Hennes älskare, hennes far, hennes man?

- Jag vet inte. - Det var hennes hund.

Just det. Hur hade ni reagerat?

Jag reste mig och sa: "Nu har ni fått er ett gott skratt."

Jag tänkte gå, men hon sa "stanna". Hon förstod att det verkade löjligt-

men bad mig lyssna på hennes historia, hon drev inte alls med mig.

Det var underligt, men hon såg så förtvivlad ut att jag satte mig igen.

Så började hon berätta. Hennes hund hade dött 1964 i en bilolycka.

"Lustigt", sa jag, "jag är född 1964."

Hon såg stött ut. Jag tog henne inte på allvar. Hon såg sorgsen ut och sa:

"Han blev överkörd den 17 april 1964 när vi skulle gå över gatan."

Den 17 april är min födelsedag.

- Det är inte sant. - Det var precis vad jag sa.

Då berättade hon att hon gått ut med hunden bakom ett högt fordon-

som dolde en lastbil som kom och hunden blev överkörd.

Stötdämparen träffade nacken. Såret var djupt, hunden dog kort därefter.

Och du kommer inte att tro mig. Ge mig din hand.

Du kommer att känna att jag har ett ärr på samma ställe.

Men är det sant eller inte?

Inte så tokig.

- Var hittade du den historien? - Tror du mig inte?

Frédéric ringde. Simone mår bättre. Hon opererades förra veckan.

Vi har inte setts så mycket på sistone. Vi har aldrig stått varann nära.

Hon är så reserverad. Då är det svårt att känna några band.

- Och Frédéric? - Han skriver ett filmmanus.

- Om det? - Nej, men Maubert har köpt det.

- Var var dottern när hon opererades? - Hos honom och hans älskarinna.

- Hur är hon? - Trevlig.

Det är svårt när vänner separerar för man måste välja sida.

Men Frédéric är förändrad, mer öppen, sen han träffade Marianne.

- Heter hon Marianne? - Ja, Marianne.

- Vad handlar filmmanuset om? - Vilket filmmanus?

- Jag trodde att Frédéric skrev ett. - Jovisst. Ingen aning.

Väntar ni fler gäster?

Nej.

Jag går och ser vem det är.

- Vem kan det vara så här dags? - Ingen aning.

Ett av Georges fans... Berömmelsens avigsida. Groupies!

Vem är det?

Vem är det?

Vad betyder det här? Kom fram, din fegis.

Kom fram och säg vad du vill.

Det här är löjligt!

- Filmen går visst till den 15:e. - Nå? - Inget.

- Vadå, "inget"? - Det var ingen där.

- Ingen stod utanför. - Ja, men då så...

Du skämmer bort oss. Jag blir tvungen att banta i tre veckor.

Varför stannade du så länge där ute, då?

Ni kan vara lugna. Ingen tryckt stämning här, inte.

Jag är inte den svartsjuka kvinnan som tror karln har en älskarinna.

- Tack, tack. - Förlåt.

Jag är irriterad för vi får paket och anonyma telefonsamtal sen några dar.

Varje gång det ringer hoppar jag till och tror att det är idioten igen.

- Vad för slags telefonsamtal? - Jag vet inte hur jag ska förklara.

- Har ni varit hos polisen? Och? - Så länge inget händer, gör de inget.

- Det är ju skandal. - Det är ett faktum.

Börja äta, annars blir det kallt.

Vad var det?

Vad är det med honom?

Eftersom Anne bestämt sig för att dela vår glada nyhet-

ska jag inte dölja nåt.

Är du nöjd nu?

Men det är inte särskilt underhållande. Vi får bilder på vårt hus.

Tydligen för att visa att vi är övervakade.

Man ser Anne komma och gå, jag och Pierrot...

- Och ni vet inte vem som filmar? - Inte än.