Haywire

Sommaren 1939 kastade ondskan sin skugga över Europa.

En oerhörd, ohejdbar maskin började sitt tyranniska raseri

och mejade ner allt och alla som kom i dess väg.

Jag var en ung man, redo att utforska världen och hitta en plats till mig själv.

När jag fick samtalet.

Vi var alla unga, några av oss inte ens gamla nog att

känna till en kvinnas beröring, smaken av djävulens svett.

Kunde knappt hålla ett gevär, eller skjuta med det.

Vi upptäckte tidigt att chansen var väldigt liten att nån skulle få komma hem igen.

Unga män kastades in i ett helvete som inte liknar nån mardröm de kunde föreställa sig.

År av smärta, år av överväldigande rädsla

år av att räkna sekunderna för det är allt du kan räkna på.

Minuter, timmar... verkade som en livstid.

Jag kanske skulle få återse mitt hem igen, men det var inte hemmet jag lämnade.

Allt förändrades och ingenting blev sig likt igen.

Jag har burit denna börda med mig, oförmögen att skaka mörkret ur mitt sinne.

Hur jag än försöker, vad jag än gör.

Kriget tog aldrig slut för mig. Jag är fortfarande där, vilse i en tunnel.

Ljuset i slutet av den rör sig alltid längre bort ju närmare jag rör mig mot det.

Om det nånsin finns ett skäl att inte existera så är jag där.

Det eviga mörkret känns mindre smärtsamt än det mörker jag i 56 år har gått vilse i.

Manöver, soldat.

-Vet du hur många män jag har under mig? -Nej, sir.

-Varför har jag alltid dig framför mig? -Det vet jag inte, sir.

-Jag tror du är ganska snarstucken. -Det tror jag inte, sir.

Jo då. När jag först fick höra att du skulle hit reserverade jag mig.

Ditt beteende bekräftas på nytt av polisen.

-Är du missnöjd med armén? -Nej, sir.

Det verkar som om du förväntar dig nåt av oss som vi inte kan leverera.

Låter det rätt, sergeant?

-Kan jag vara ärlig, sir? -Varsågod.

Det är inte så att den amerikanska armén är skyldig mig nånting, sir.

Varför är det då? Spotta ut det!

Jag har sett män komma och gå. Män som försvinner lika snabbt som de dyker upp.

Ja, det är inte du. Det är den här verksamhetens natur.

-Är du olycklig? -Nej, sir.

Det här är krig, sergeant. Du kan inte välja dit lag. Förstår du det?

Det var inte det jag menade, sir.

Du har fortfarande inte debriefat mig om ditt tillfångatagande?

Jag ska, sir.

Jag vill inte att männen ska få fel uppfattning om SS.

Om de får reda på att dessa SS är mänskliga, kan moralen lida av det.

Vi vill ha dessa män hungriga efter blod.

En sak som stör mig. Jag förstår inte omständigheterna kring din flykt.

-De släppte mig, sir. -Så det gjorde de.

-Det har inte gjort dig mjuk, eller hur? -Nej, sir.

Vi är befriare. Vi är några ögonblick ifrån att besegra tyrannin i Europa.

-Jag har inte råd med några missöden. -Det blir inga missöden, sir.

Jag har ett nytt uppdrag åt dig.

Det finns en gård söderut, som vi använder den som en strategisk bas.

Det är mycket viktigt för kriget att den fungerar som materielcentral.

Jag vill att du och din grupp spanar där

och rapporterar om tyskarna planerar en motoffensiv.

Ursäkta, men det är ett skitjobb.

Sergeant, du pratar med en officer.

Jag är en stridsvagnschef. Du gömmer mig på nån återvändsgränd.

Vi utbildades för att slå Rommel i Afrika.

Den främre offensiven har sitt eget momentum just nu.

Jag vill inte behöva hålla ett öga på dig medan vi går in i Tyskland.

Du är en bra stridsvagnschef, men utanför fordonet är du en börda.

Jag ser till att ni får era beställningar.

Nu gäller det.

Jag sa ju det. Jag visste det.

-Spelar ni? -Förlåt, sir.

-Vilket spel spelar? -Craps, sir.

-Hur mycket har du förlorat? -Jag förlorar inget med mina tärningar.

Turen håller inte i evighet.

-Vi spelar inte om pengar i alla fall. -Vi spelar om cigg.

Om ni inte spelar om nåt meningsfullt, är det inte spel.

Packa utrustningen. Vi åker om två timmar.

-Vart? -Söderut.

-Till fronten? -Till en strategisk bas.

Det är skitsnack...sir.

Hur tar vi oss dit? Till fots? Vi har ingen tank.

Jag vet inte. Nåt nytt de har utvecklat.

-Förare? -En av er får uppgiften.

Gör en inventering och samla ihop det ni kan.

-Sir, kan jag ställa en fråga? -Varsågod.

Vad exakt gjorde du för att vi skulle få det här skituppdraget?

Inget du inte redan vet.

-Är det ett knep? -Vad menar du?

-Vi gör det inte. -Jag har ingen aning om vad du pratar om.

-Vad fan är det där för nåt? -Vad är det där?

-M8 Greyhound. -Det är inte en tank.

Den är bepansrad.

-Inte mycket. -En halv tum tjock.

-Det stoppar inte en Panzer. -Vi har farten på vår sida.

Jag går inte in på det här. Det här känns som en degradering.

Fart, säger du. Hur snabbt?

Upp till 65, sir. 80 om jag pressar den.

-Är du min nya förare? -Korrekt, sir. Milton Bailey, sir.

-Hur gammal är du? -Gammal nog att raka mig.

Raka vad? Du har ju ingen skäggväxt.

-Hur mycket strid har du sett? -Ingen alls, sir.

Det är ytterligare ett skäl till att jag inte sätter mig i den.

Jag har kört sen jag var 13. Den är inte större än min farbrors traktorer.

-Hade du tyskar som sköt på dig där? -Nej.

Då vet du inte vad du pratar om.

Sir, om du ursäktar mig... Som jag förstår det behöver du en förare.

Jag har ingen stridsvana, men jag kan köra.

Jag är utbildad. Hon kan röra på sig när det blir vilt.

-Vilt? -När det går åt helvete.

Är det så?

Jag begär inte mycket av mina män. Bara att de inte får mig dödad.

-Jag gör detsamma i gengäld. -Absolut, sir.

Jävlas inte med mig. Jag är den sista du vill jävlas med.

Om jag ger dig en order följer du den. Jag är din mamma, pappa, präst, rabbi.

Gör som jag säger så kanske vi kommer levande ur det här.

-Du säger att du kan köra den? -Ja, sir.

-Bra... Vet du vad vårt uppdrag är? -Nej, sir.

Vi avgår om 10 minuter.

Är han alltid så här tillmötesgående?

Hör på. Tills du har sett en man spränga framför dig.

Hans inälvor över hela dig.

Tills dess håller du ögonen på vägen.

Bry dig inte om dem. Vi förlorade vår förare. Det är därför.

De tog det inte så bra. Vi tog det inte så bra.

-Jag är ledsen. -Se till att hålla oss i livet bara.

-Är du bekväm däruppe? -Så bekväm man bara kan var.

-Jag hoppas att du vet vad du gör. -Inga problem.

-Alla redo? -Aj, aj kapten.

Aj, aj. Det är väl en marin term, va?

Min pappa var sjöman. Har du invändningar mot mitt sätt att leda?

-Nej, sir. -Då lättar vi ankar.

-Vilket håll är på väg åt? -Du behöver bara veta det nödvändiga.

-Vilket håll? -Till vänster.

-Den belgiska fronten? -Vi ska inte ända till fronten.

-Vart...? -Det jobb är att köra.

Hans jobb är att bestämma riktningen. Ställ inga frågor.

Håll oss borta från huvudvägar.

-Hur mycket strid har du sett? -Det är en personlig fråga.

-Förlåt, men det var inte illa menat. -Hur mycket strid har vi sett, chefen?

Mellan Afrika och Frankrike, mer än jag kan redogöra för.

-Har ni hållit ihop sen Afrika? -Bobby kom med i Frankrike.

-Funkar han bra? -Vi tog honom för ingen annan ville.

Han har gått igenom mycket. Han var med på Dagen D.

-Landstigningen? -Han var en av de första.

Man kan inte föreställa sig om man inte var där.

Han pratar inte om det, men andra har berättat.

De få som överlevde.

Man vet inte vad man ska tro, men nåt som nämns hela tiden.

Det var en förödelse.

Sen hände nåt när de tog sig längre inåt landet.

Han säger inte vad, men det skakade om honom rejält.

Han är inte varit densamme sen dess.

Jag gillar inte det här. Jag känner mig bevakad.

Ligg lågt bara.

Jag ser nåt på marken... på vänster sida om träden.

-Vad är det? -Ingen aning.

-Vart ska du? -Stanna här. Om nåt händer...fly.

Ser du nåt...skjut först.

-Vad i helvete? -Vad är det, Charles?

Jag vet inte riktigt.

Stanna här. Hör ni nåt...kör.

Lämna mig inte.

Hörni! Hörni!

-Stanna där bara. -Hörni!

Varna.

-Varna. -Nu räcker det. Vi gör inte det.

-Vad är det här? -Ingen aning.

Motståndsmän, eller fiender till tyskarma.

-Men...de är ju civila. -De bryr de sig inte om.

SS?

Det ser så ut.

-Vi måste anmäla det här. -Nej, nån hittar det här.

-Vadå? -Vi har vårt uppdrag.

Det här är vårt uppdrag... Vi kan inte bara lämna dem.

Charles har rätt.

Om vi anmäler det blir vi fast här. Det försenar vårt uppdrag.

Det är ju inte klokt.

Det här är krig. Du kommer se mycket mer av det här.

-Du är galen. -Vad var det jag sa?

Om du inte lyder order skeppar jag dig till England där du får städa toaletter.

Det kanske är bättre än att lyssna på din skit.

Det här säger jag bara en gång.

Om jag ber dig att hoppa, så hoppar du.

Det kan vara skillnad på att leva eller dö.

-Det här är inte rätt. -Inget av det här är rätt.

-Det är långt ifrån rätt. -De är döda.

Om vi rapporterar det, eller inte, får dem inte att leva igen.

-Vi kan bara inte. Det finns ju regler. -Regler för vem?

Tror du att de följer reglerna? Order, kanske, men regler...

-De är odjur. Det är inte vi. -Är vi inte?

Du är ny här. Vi har gjort en del vidriga saker också.

De skrivs inte om sånt. Den vita medelklassen vill inte höra

vad deras pojkar gör, medan de själva äter frukost.

-Om vi inte gör nåt. -Vi gör nåt.

Varje dag så närmar vi oss Berlin. Vi kväver sakta SS.

En dag kommer vi att utrota fascisterna.

Intill dess kommer vi se mer sånt här. Mer lik, mer gravar, mer blodutgjutelse.

-Jag rapporterar nu. -Jag tillåter inte det.

Släpp mig!

-Jag beordrar dig. -Vad är det här? Varför gör vi det här?

Jag säger det bara en gång till!

De är barn...

Kvinnor och barn har ingen betydelse för dem.

Varför?

Hur kan man göra så här mot nån annan?

Jag fattar det bara inte. En hel by utraderad.

Jag vet att det är svårt att förstå, men det är inte verkliga livet.