David Attenborough: A Life on Our Planet

EN ORIGINALDOKUMENTÄR FRÅN NETFLIX

Den här staden i Ukraina hade en gång nästan 50 000 invånare.

Den hade allt ett samhälle kunde tänkas behöva för ett bekvämt liv.

Men den 26 april 1986, blev den plötslig obeboelig.

Det närliggande kärnkraftverket Tjernobyl exploderade.

Och på mindre än 48 timmar hade staden evakuerats.

Ingen har bott här sen dess.

Explosionen orsakades av dålig planering och den mänskliga faktorn. Misstag.

Den utlöste en miljökatastrof som påverkade hela Europa.

Många såg den som den dyraste i mänsklighetens historia.

Men Tjernobyl var en enstaka händelse.

Vår tids sanna tragedi breder fortfarande ut sig världen över,

knappt märkbar från en dag till en annan.

Jag pratar om förlusten av vår planets vilda platser...

...dess biologiska mångfald.

Den levande världen är ett unikt och spektakulärt underverk.

Miljarder individer och miljontals olika växter och djur,

bländande i sin mångfald och rikedom.

De samarbetar för att dra nytta av solens energi

och jordens mineraler.

En livsföring som är sammankopplad på ett sånt sätt att de upprätthåller varandra.

Vi är helt beroende av denna fininställda livsuppehållande maskin.

Och den är beroende av sin biologiska mångfald för att fungera.

Men människans nuvarande livsföring sätter den biologiska mångfalden på spel.

Även detta sker på grund av dålig planering och den mänskliga faktorn.

Och även detta kommer att leda till det vi ser här.

En plats där vi inte kan leva.

Den naturliga världen håller på att försvinna.

Bevisen finns runt omkring oss. Det har hänt under min livstid.

Jag har sett det med mina egna ögon.

Den här filmen är mitt vittnesmål och min framtidsvision.

Det är historien om hur vi kom att begå vårt största misstag.

Och hur, om vi agerar nu, vi kan ställa det till rätta.

Jag är David Attenborough och jag är 93 år.

Jag har haft ett märkvärdigt liv.

Det är först nu som jag inser riktigt hur märkvärdigt.

Jag har haft turen att få utforska vår planets vilda platser.

Jag har rest till jordklotets alla delar.

Jag har upplevt den levande världen direkt i all dess mångfald och under.

Sanningen är att jag inte kan föreställa mig mitt liv på nåt annat sätt.

Jag har alltid haft en passion att utforska, att vara med om äventyr,

att lära mig om den bortomliggande vildmarken.

Och jag lär mig fortfarande.

Lika mycket nu som när jag var pojke.

VÄRLDSBEFOLKNING: 2,3 MILJARDER

KOL I ATMOSFÄREN 280 PPM

ÅTERSTÅENDE VILDMARK: 66 %

Världen såg väldigt annorlunda ut då.

Vi förstod väldigt lite om hur den levande världen fungerade.

Det kallades naturhistoria

för det var i princip vad det handlade om...

...historia.

Det var ett härligt ställe att komma till som pojke

för det här är ett järnstensbrott, men det var nedlagt.

Allt detta var helt öppet, det hade...

...precis upphört att vara ett aktivt stenbrott.

När jag var pojke, ägnade jag all min fritid

åt att leta igenom stenar på såna här ställen...

...efter dolda skatter.

Fossiler.

Den här varelsen heter ammonit.

När den levde bodde den i det här rummet

och spred ut sina tentakler för att fånga sitt byte.

Och den levde för ungefär 180 miljoner år sen.

Den här specifika typen har det vetenskapliga namnet Tiltonicerus,

för den första som nånsin upptäckts hittades nära det här stenbrottet

i Tilton i mellersta England.

Allt eftersom började jag lära mig nåt om jordens evolutionära historia.

Det är, i stort sett, en historia stadd i långsam, stadig förändring.

Under flera miljarder år har naturen skapat förunderliga former,

var och en mer komplex och fulländad än den förra.

Det är ett verkligt komplicerat arbete.

Och sen, varje hundra miljoner år eller så,

efter alla omsorgsfulla processer,

händer nåt katastrofartat, en massutrotning.

Ett stort antal arter försvinner och ersätts av några få.

All evolution förgäves.

Man kan se det. En linje i stenlagren.

En gräns som markerar en djupgående, snabb, global förändring.

Under linjen finns en mångfald av livsformer.

Ovanför, väldigt få.

Det har skett en massutrotning fem gånger i livets fyramiljardåriga historia.

Den senaste gången,

avslutades dinosauriernas tidsålder.

Ett meteoritnedslag utlöste en katastrofartad förändring

i jordens förhållanden.

Sjuttiofem procent av alla arter utrotades.

Livets enda möjlighet var återuppbyggnad.

Under 65 miljoner år har det återkonstruerat den levande världen...

...tills vi kommer till den värld vi känner till...vår tid.

Forskarna kallar den holocen.

Holocen har varit en av de mest stabila perioderna

i vår planets historia.

I 10 000 år har genomsnittstemperaturen inte gått upp eller ner

med mer än en grad Celsius.

Och den rika och blomstrande levande världen omkring oss

har varit avgörande för denna stabilitet.

Fytoplankton på havets yta och enorma gränsöverskridande skogar i norr

har hjälpt till att balansera atmosfären genom att binda kol.

Enorma hjordar på slätterna

har hållit gräsmarkerna rika och produktiva genom att gödsla jorden.

Mangrovträd och korallrev längs med tusentals kilometer kust

har varit barnkammare åt fiskarter

som när de blir vuxna sen beger sig ut på öppna vatten.

Ett tjockt bälte av djungel runt ekvatorn har staplat växt på växt

för att fånga så mycket av solens energi som möjligt,

vilket tillför fukt och syre till de globala luftströmmarna.

Och polarisens omfattning har varit avgörande,

med dess reflektion av solljuset tillbaka från den vita ytan,

vilket kyler ned hela jorden.

Holocens biologiska mångfald tillförde stabilitet.

Och hela den levande världen slog sig till ro i en långsam, pålitlig rytm...

...årstiderna.

På de tropiska slätterna,

brukade de torra och regniga årstiderna bytas om varje år som ett urverk.

I Asien brukade vindarna föra in monsunregnet som på beställning.

I de norra regionerna brukade temperaturen höjas i mars och sätta igång våren,

och fortsätta att vara hög tills den sjönk i oktober och satte igång hösten.

Holocen var vår edens lustgård.

Dess årstidsrytm var så pålitlig

att den gav vår egen art en unik möjlighet.

Vi uppfann jordbruket.

Vi lärde oss att utnyttja årstiderna för att producera grödor.

Historien om den mänskliga civilisationen följde.

Varje generation förmögen att utvecklas och göra framsteg

bara för att den levande världen var pålitlig nog

att förse oss med de förhållanden vi behövde.

Framstegstakten liknade inte nåt som kunde hittas i fossilarkiven.

Vår intelligens förändrade sättet på vilket vi utvecklades.

I det förflutna

var djur tvungna att utveckla fysisk förmåga för att förändra sina liv.

Men för oss räcker det med en idé.

Och den idén kan överföras från en generation till nästa.

Vi förändrade vad en art kunde åstadkomma.

Några årtusenden efter att detta började, växte jag upp i precis rätt ögonblick.

Början av min karriär i 20-årsåldern

sammanföll med ankomsten av globala flygresor.

Så jag fick privilegiet att att vara bland de första

som till fullo fick uppleva den livsrikedom som uppkommit

till följd av Holocens milda klimat.

VÄRLDENS BEFOLKNING: 2,7 MILJARDER

KOL I ATMOSFÄREN: 310 PPM

ÅTERSTÅENDE VILDMARK: 64 %

Vart jag än begav mig var det vildmark.

Gnistrande kusthav.

Vidsträckta skogar.

Enorma gräsmarker.

Man kunde flyga i timmar över de orörda vildmarkerna.

Och där var jag, och jag hade blivit ombedd att utforska de här platserna

och berätta om den naturliga världens under för folk därhemma.

Och till en början var det ganska lätt.

Folk hade aldrig förr sett myrkottar på tv.

De hade aldrig sett sengångare.

De hade aldrig sett centrala Nya Guinea.

Det var den bästa tiden i mitt liv.

Den bästa tiden i våra liv.

Andra världskriget var slut, teknologin förenklade våra liv.

Förändringarnas takt gick allt snabbare.

Ingenting kunde begränsa vår frammarsch.

Framtiden skulle bli spännande.

Den skulle föra med sig allt det vi drömt om.

Det var innan nån av oss var medvetna om att det fanns problem.

VÄRLDENS BEFOLKNING: 3 MILJARDER

KOL I ATMOSFÄREN 315 PPM

ÅTERSTÅENDE VILDMARK: 62 %

Jag besökte Östafrika för första gången 1960.

På den tiden verkade det otänkbart att vi som enda art

en dag skulle ha makten att hota vildmarkens själva existens.

Maasai-ordet "Serengeti" betyder "oändliga slätter."

För de som bor här är det en passande beskrivning.

Man kan befinna sig på ett ställe på Serengeti

och platsen är helt tom på djur,

och sen, morgonen därpå...

...en miljon gnuer.

En kvarts miljon zebror.

En halv miljon gaseller.

Några dagar senare...

...så är de borta.

Bortom horisonten.

Man kan förlåtas om man tror att dessa slätter är ändlösa

när de kan svälja en sån hjord.

Det krävdes en visionär forskare,

Bernhard Grzimek, för att förklara att det inte var sant.

Han och hans son använde ett flygplan för att följa hjordarna bortom horisonten.

De kartlade dem när de rörde sig över floder,

genom skogar och över landgränser.

De upptäckte att Serengeti-hjordarna

krävde en enorm yta av frisk gräsmark för att må bra.

Att utan detta enorma utrymme skulle hjordarna minska

och hela ekosystemet gå sönder.

Det var en uppenbar poäng för mig, vildmarken är långt ifrån obegränsad.

Den är begränsad. Den behöver skyddas.

Och några år senare blev tanken uppenbar för alla.

Fem, fyra, tre, två, ett, noll.

Jag befann mig i en tv-studio när Apollo sköts upp i rymden.

Det var första gången

som en människa hade förflyttat sig tillräckligt långt från jorden

för att se hela planeten.

HEMMAFILMER

Och det här är vad de såg...