7 immoral Tales

Jag hade lovat att ge mitt liv till Kristus.

Jag avsade mig köttet, mänsklig kärlek, varje jordisk omfamning.

Jag trodde mina löften skulle vara min eviga sköld,

tills Rosaura kom in i mitt liv.

I kyrkan hör man allt, Fader.

Om jag berättade vad jag vet, skulle du ramla baklänges.

Och det är knappast kristet, minst sagt.

Från det ögonblick hon talade till mig i denna digitala värld,

kände jag mina löften börja falla sönder.

Rosaura blev sprickan i min tro.

Den djupaste, farligaste frestelsen,

såret som brinner i min själ.

En påminnelse om att köttet är svagt.

Jag kan komma på söndag, om du inte har något emot det,

efter mässan. Jag lämnar allt fläckfritt.

Jag kan inte sudda ut din bild eller din doft.

De kommer att hemsöka mig till min sista dag.

När jag kanske äntligen får vila från dig.

I evigheters evighet, amen.

Ja, det är jag.

Vem är där?

Ingen profilbild, ändå vet hon mitt namn.

Och hon kallar mig Fader.

Det måste vara någon från församlingen.

Åh, naturligtvis, nu minns jag dig.

Rosaura.

Syster Rosaura.

Och hur vet du så mycket om mitt liv, Rosaura?

Egentligen, Rosaura, jag klarar mig själv.

Men jag tackar dig av hela mitt hjärta.

Jag är en ensam man, Rosaura.

Jag tvivlar på att du skulle njuta av mitt sällskap.

Jag vet inte vad jag ska säga, Rosaura.

Jag är inte säker på att det är en bra idé.

Jag skickar min plats till dig.

Hej, Fader. Se? Jag är precis i tid.

Hej, mitt barn. Hur mår du?

Ja, du är punktlig.

Fader, var finns städmaterialet?

Skynda dig inte. Vi äter lunch först.

Fader Sebastian, om jag gör det kommer du att tro jag är lat

och inte vilja anställa mig.

Jag måste arbeta på söndagar för att hjälpa min familj.

Det har inte varit lätt.

Vi prövas.

Men absolut inte. Det kommer inte att hända.

Först bryter vi bröd, sedan gör du det du måste.

Jag accepterar inget nej.

Som du vill, Fader.

Herren välsignar oss alltid med mat.

Och den kommer från oväntade människor.

Ditt hus är mycket vackert och mycket stort,

men det skulle kunna vara renare.

Men det gör det inte mindre vackert.

Om jag berättade för dig hur vi bor hemma...

Vi delar ett enda rum och ett badrum.

Ibland tar gasen slut och vi lagar mat med ved.

För att inte tala om råttorna som dyker upp oväntat.

Nej, mitt barn. Säg inte så.

Jag visste inte att du levde under så svåra förhållanden.

Och att tänka att...

man predikar från altaret

men aldrig lär känna Guds tjänares svårigheter.

Kyrkan borde bry sig mer om sina barn.

Men jag tvivlar på att pastorn skulle hålla med.

Annars, hur skulle han ha råd med den där splitternya bilen?

Förlåt! Berätta inte för biskopen.

Låt det vara vår hemlighet.

Från den dagen, varje söndag

i mitt liv, väntade jag på att få se henne igen.

Rosaura...

Tack så mycket...

Fader, för måltiden.

Men jag måste byta om och börja arbeta nu.

Hennes ungdom var elden

som återtände min sovande själ.

Min lampa i mörkret.

Jag visste att förr eller senare

skulle vi brinna i helvetet.

Men vad spelade det för roll?

Om det var det enda sättet jag kände mig levande.

Broder Sebas, jag är klar med städningen.

Rummen längst in var verkligen fulla av damm,

men jag lämnade dem fläckfria.

Jag går och städar köket nu, om du ursäktar.

Du är spänd.

Vad gör du?

Jag ska lätta på din uppdämda spänning.

Jag är klar, Fader. Jag måste gå hem.

Vid den här tiden går djävulen på gatorna.

Om helveteseld var priset,

accepterade jag det som en ödmjuk martyr.

Rosaura...

Ditt namn fastnade på min hud.

Som en tatuering av begär och botgöring.

Nu är mörkret mitt tempel.

Tack så mycket, Fader.

Vi ses nästa söndag.

Kommer dessa rader att rädda mig?

Eller är de bara glöd som fortfarande brinner i mitt minne?

När det inte finns något kött kvar att bränna.

Kollar du e-post igen så här tidigt?

Det är inte e-post.

Det är ord som vägrar att bli skrivna.

Skriver du en ny roman?

Försöker, min älskling.

Förlaget pressar mig, men jag har skrivkramp...

Ah! Jag är stressad, men det går över.

Du borde vila lite, pappa.

Mamma säger att du grubblar för mycket.

Din mamma har rätt, men...

Om jag slutar skriva, känner jag mig vilsen.

Jag menar, jag torkar ut.

Jag blir tyst.

Det är som en flykt, en befrielse. Du förstår.

Den här helgen får du vara i fred.

Mamma och jag åker till mormor.

Du har huset för dig själv.

Ställ inte till med problem.

Det tror jag inte.

Jag dricker bara lite whisky.

Och ibland skriver tystnaden med mig.

Jaha!

Så fort vi stänger dörren kommer du att dricka som en galning

och spela musik på högsta volym.

Det är omöjligt.

Jag kan laga mat också.

Och tack, pappa, min quinceañera var underbar.

Jag minns fortfarande valsen med dig.

Och du såg ut som en prinsessa.

Du var allt, pappa.

Jag älskar dig, dotter.

Jag älskar dig också, pappa.

Så, fick du reda på allt?

Ja, älskling. Jag skickade allt på WhatsApp.

Hans adress, mobilnummer,

Facebook- och Instagram-profiler.

Till och med husnumret och Wi-Fi-lösenordet.

Allt, älskling, precis som du ville.

Tack.

Du är ett geni.

Jag är skyldig dig en.

Det är du sannerligen, älskling. En puss.

Vem är du?

Känner vi varandra?

Hur fick du mitt nummer?

Du är en kvinna, eller hur?

Hur visste du?

Förutom att vara författare...

trollkarl också?

Ja.

Jag är en kvinna.

Och ung, förmodar jag.

Men om du inte säger vem du är,

kommer jag blockera dig omedelbart.

Jag är en beundrare.

Jag har läst alla dina böcker.

Om och om igen.

De fascinerar mig.

Särskilt...

"Att dö i AIDS...

är att dö av kärlek"

Den boken slet mig i två delar.

Jag har bara lyckats foga ihop min kropp...

Inte min själ.

Jag har alltid undrat...

Hur kan du skriva så?

Och inte vara galen?

Och vem sa att jag inte är det?

Jag vet inte.

Säg du.

Kanske en dag.

För nu...

måste jag dyka in i maskinen och arbeta lite.

Stänger du av mig?

Nej.

Men jag vet inte ens vem du är.

Eller vem som gav dig mitt nummer.

Du skulle kunna vara en tjuv.

Eller en själsrånare.

Jag har en roman.

Jag skrev den.

Jag skulle vilja att du läser den.

Och berätta...

om den är värd något.

Jag brukar inte göra det.