Howard

ÅTTONDE JUNI, 1990

Okej, vi tar det från början.

Det är en lugn. Vi kan... Lugn. Förstår du vad jag menar?

Det har samma värde, men inte samma dubbelslag

Ja.

-Det är en lugn by -Ja!

Och småstad, du vill ha "chill", eller hur?

-Småstad -I den här fattiga småstaden.

Ja.

Lilla stad, den är lugn och vilsam

Varje dag är som den igår

Lilla stad, litet folk som bor där

Börjar dan så här:

-Bonjour -Goddag

-Bonjour -Goddag

Det var sommaren 1990.

DON HAHN PRODUCENT

Vi var i New York för att spela in musiken

till Skönheten och Odjuret.

Howard Ashman och hans låtskrivarpartner Alan Menken hade redan vunnit Oscars,

Golden Globes och Grammys, och det fascinerade

en hel generation.

Från första gången som jag mötte henne

Sa jag hon var sensationell

Och min spegel visar mej Att hon aldrig säger nej

Ska jag gifta mej då tror jag det blir Belle

Vi visste att det var något speciellt som hände den där dagen.

Men vad vi inte visste var att om nio månader skulle Howard vara borta.

Howard och jag växte upp på en gata som hette Flannery Lane...

SARAH GILLESPIE HOWARDS SYSTER

...i Baltimore. Det var en gata med hus på rad.

Det var en rad med tio hus

och sedan en öppning och så tio hus till.

Howard älskade att berätta historier, och mitt jobb som hans lillasyster

var att vara hans bästa publik.

Vi var ensamma hemma och Howard tog ofta hand om mig på egen hand.

Och Howard sa bara: "Vänta här," och lämnade mig på undervåningen.

Jag kunde höra honom där uppe. Jag hörde hur dörren stängdes,

och jag hörde att det hände saker. Howard hade tagit den turkiska handduken

från badrummet och svept den runt huvudet som en turban.

Han ropade att jag skulle komma upp till hans rum.

Trappan var lång och brant och det var släckt i hans rum

och persiennerna var nerfällda.

Jag minns att det var mörkt.

Han lade något över lampskärmarna och började visa mig runt,

och det var inte hans rum längre. Han visade mig det här landet

han hade skapat.

Han hade gjort det med små plastfigurer, cowboys, indianer och soldater,

men han hade målat dem, täckt dem med silkespapper,

han hade strött glitter över dem och gjort dem till personliga karaktärer

som var mycket mer intressanta än cowboys och indianer.

Han hade placerat dem i små tablåer, i små scener.

Han visade mig scen för scen och berättade historier

om det jag såg.

Som, "Titta, där är Tingeling," Eller "Där är Peter Pan

eller Tiger Lily". Och i en scen fanns det en spegel

som kanske var... Antingen en sjö eller en skridskobana.

Han använde all sin kreativitet för att göra det.

Han ledde mig till den här platsen som var helt olik allt vi hade

i Baltimore County, Maryland.

Det här var Howard som roade sig och hade kul

och han tog med oss andra på resan tillsammans med honom.

SHIRLEY ASHMAN HOWARDS MAMMA

Howard satte upp föreställningar i trädgården.

Han skrev och rollbesatte pjäserna, och alla traktens ungar var med.

Alla sängöverkast och gamla lakan och sådant som jag hade,

blev ridåer och dräkter och jag kunde aldrig kasta bort något.

Min pappa hette Ray, Ray Ashman.

RAY ASHMAN HOWARDS PAPPA

Han hade olika jobb, men det jag minns är att han jobbade

på en glasstrutsfabrik, och sedan började han

leverera glasstrutar med en lastbil.

När vi sa att Howard skulle få ta danslektioner sa hans pappa,

"Nej, nej, nej, nej, nej. Inte en pojke. Han får inte ta danslektioner."

Pappa var verkligen rolig, han var en rolig man.

Jag lärde mig något av honom om berättande.

Jag berättade ett skämt för honom och han skrattade, och dagen därpå

hade han tagit det skämtet och gjort det till en berättelse

om honom själv.

Man ska aldrig säga, "Det var en man som gick in på en bar,"

utan, "Det var så kul när jag gick in på en bar," Det var min pappa.

Han försökte ta med Howard för att fiska

och visa honom baseboll, men Howard var bara inte intresserad.

De åkte och fiskade och de satt vid vattnet och kastade i spöet

i vattnet, och så satt de där och Howard var inte...

Ray var inte heller någon fiskare men han trodde han skulle göra det

för Howard var hans son och man ska göra sådana saker.

De satt där och tittade på varandra och så sa han,

"Howard, har du kul?" och Howard sa: "Nej inte speciellt, pappa.

Har du?" Och Ray sa: "Egentligen inte. Vi åker hem."

Så de kom hem utan fisk.

Min mamma var en halvprofessionell sångare under en period.

Hon sjöng på en lokal tv-station, så min mamma var stjärnan från början.

Snart blev Howard stjärnan, men vi befann oss alltid i utkanten

av nöjesindustrin.

När Howard var runt sex år, såg vi en föreställning.

Det var en barnföreställning, med ungar på scenen.

När barnen kom ut på scenen och började agera

knuffade Howard till mig och sa: "Mamma, jag vill göra det där. Det vore kul."

Så jag tog reda på hur jag skulle göra

och presenterade honom för folk och han började på CTA,

Children's Theater Association. Jag tänkte att det var bra för honom

för han tyckte om att härma alla karaktärer i showen,

i Peter Pan, och han gjorde Kapten Krok, och han kunde göra vem han ville.

Man sa bara: "Howard, gör så och så," och så gjorde han det.

Jag hade massor av vänner som spelade piano och hade...

...Rogers och Hammersteins sånghäften.

När jag såg Mitzi Green i Gypsy på Ford's i Baltimore.

Jag minns inte vem som gjorde My Fair Lady, men visst, det vanliga.

Jag tror alla i min generation växte upp med samma shower

och förälskade sig i dem samtidigt.

Han skrev jämt dikter.

SHIRLEY ASHMAN HOWARDS MAMMA

Till födelsedagar, helger, årsdagar.

Sedan blev verserna till berättelser.

Och berättelserna blev till pjäser och sångtexter.

Texterna berättade alltid en historia.

Och jag gjorde musikaler av allt som rörde sig

när jag var 14 år. När jag gick på high school,

tonsatte jag min tvättlista. Det var liksom en hobby.

Howard och jag var de första i vår släkt som läste på college.

Vi hade inga föräldrar som sa: "Yale är en bra skola

om du vill jobba med teater." Så var det inte för oss.

Så Howard läste först ett år på Boston University

och sedan började han på Goddard.

På Goddard skämtade man om att det var det flummigaste

college någon hade hört talas om. De hade inga betyg.

Det var helt bohemiskt.

Han verkade trivas som fisken i vattnet och han höll på mycket med teater där.

Han började med experimentell och okonventionell teater.

Min mamma brukade säga

att en gång låg han naken på golvet

precis framför henne. Det var nog inget stort ögonblick

för någon av dem.

På sommaren var han på ett teaterläger där han träffade Stuart White.

Snooze kallades han då. Snooze White.

Lustigt nog var Snooze också från Baltimore, men de

hade aldrig träffats.

KYLE RENICK VD, WPA THEATRE

Under sommaren blev de ett par i hemlighet.

Stuart var ett energiknippe, han var som ett andeväsen.

Han var en underbar skådespelare, men han älskade att regissera

och det var det han egentligen ville göra.

Och de blev kära.

Och när det var dags för universitet, var det Indiana som gällde.

De sökte dit båda två och de fick stipendier

tack vare att de var med i teatersällskapet,

och de fick bo tillsammans. De byggde upp ett hem tillsammans.

Jag minns att Howard verkade lycklig där.

Jag träffade Howard 1971...

NANCY PARENT VÄN OCH KOLLEGA

...på Indiana University på teaterinstitutionen.

Jag var förstaårsstudent och han var med i Indiana Touring Company

som skådespelare.

Jag tror inte han betraktade sig själv som skådespelare,

men han var en otrolig skådis, fast det var inte det han ville.

Han ville skriva och regissera.

Han satsade på en masterexamen som dramatiker och skulle göra

sin egen version av Snödrottningen för sin masteruppsats.

Han skulle skriva text till sångerna och regissera den.

Så alla, alla och deras bror och syster ville vara med

i den här uppsättningen.

Howard var extremt karismatisk och han var jämt

omgiven av groupies.

Howard hade en sorts kraftfull...

KYLE RENICK VD, WPA THEATRE

...energi.

Och Stuart var pojkaktigt översvallande.

Tillsammans drog de till sig

mängder av människor till sitt teatersällskap.

Stuart och Howard tillsammans var en otrolig kraft att räkna med.

Och de var perfekta ihop för Howard skrev

och Stuart regisserade så de tog sig igenom

Indiana University tillsammans och sedan flyttade de till New York.

New York på 70-talet var läskigt och smutsigt.

Det var skrämmande.

Det var på samma gång glamoröst och hotfullt.

Jag blev rånad några gånger, men det fanns mycket energi...

DENNIS GREEN TEXTFÖRFATTARE

...det fanns mycket kreativ energi. Man kunde känna det.

Howard var inte en del av teaterlivet i New York.

NANCY PARENT VÄN OCH KOLLEGA

Han hade inte samma nätverk, som många av de skådespelare och regissörer

som gått på Yale hade.

Hans vänner, vi var hans vänner från Indiana University,

och vi var nollor.

När jag flyttade till New York kom jag med

i ett projekt som författare, för på den tiden skrev jag pjäser,

och jag fick göra några uppsättningar när jag först kom hit.

Små enaktare och sådant.

När han flyttade till New York

SARAH GILLESPIE HOWARDS SYSTER

...tjänade inga pengar på det han gjorde och det hände

att han tänkte,: "Jag kommer inte att lyckas inom teatern

och kanske borde jag ägna mig åt förlagsbranschen."

Han skrev baksidestexter för att han behövde pengar.

Han fick redigera Musse Piggs klubbhus pysselbok

och han var överlycklig eftersom han hade sett den som barn

och han älskade den och han skulle få åka till Kalifornien

och till Disney för att jobba med den, och det var hans absoluta favoritprojekt.