The Conjuring: Last Rites

Mitt namn är Ed Warren, och jag är här med min fru Lorraine samt Victoria Grainger.

Det är den 20 april 1964.

Victoria, när lade du först märke till de här övernaturliga händelserna?

- Jag vet inte om jag klarar av det här. - Ta och börja från början.

Pappa trodde att nåt förföljde honom.

ANTIKAFFÄR

Nåt han inte kunde se.

Han låste på kvällen men nästa morgon var det öppet.

Sen började han höra…

röster.

Jag trodde honom inte. Jag trodde bara att han började bli gammal.

Men en dag när jag kom hit…

hittade jag honom.

Pappa!

Det blev så tyst här efter att han dog.

Men sen förändrades nåt.

Jag kände det.

En stark känsla av…

att jag var iakttagen.

Det är nåt därinne.

Och när jag är här ensam…

och det är väldigt tyst…

lockar det på mig.

LAGER

Älskling…

Det här känns inte bra.

Ed, jag klarar det här.

Lorraine…

Mitt namn är Lorraine Warren.

Jag vill hjälpa dig.

Jag kan…

känna din närvaro.

Din rädsla.

Det är nåt annat också.

Vad är du?

Ed!

- Lorraine? - Ed!

Vad hände?

Barnet!

Sjukhuset är 10 minuter bort!

- Vad hände? - Jag vet inte!

Det fanns nånting i rummet.

I spegeln! Jag vet inte vad det var!

När ska hon föda? Meddela förlossningen, placentaavlossning.

- Det kommer att ordna sig. - Jag känner att nåt är fel!

- Ni måste stanna härute. - Nej, Lorraine!

Barnet måste ut, du måste krysta.

Hon förlorar blod.

- Det är väl mer på väg? - Ja.

- Var är Ed? - Hur är det med barnet?

- Hur är värdena? - Puls 130, blodtryck 80/40.

Förbannat!

Hämta en ficklampa.

Det är nånting här!

- Det är strömavbrott! Lorraine! - Ed!

Jag måste få prata med min fru!

Gå inte emellan!

Ed… låt det inte skada barnet.

- Vad skulle skada barnet? - Snälla…

Huvudet är synligt. Krysta, fru Warren.

Sluta, huvudet är ute!

Navelsträngen ligger runt halsen. Ge mig klämmor och en sax.

Vad sa han?

- Vad är det för fel? - Vi måste få ut barnet.

Det är ingen fara, nu kommer det.

- Ge mig ljus, hon blöder än! - Nåt är fel…

Vad är det för fel med henne?

- Behöver du hjälp? - Ja tack.

Vad är det för fel, doktorn? Vad är det som händer?

Ge mig mitt barn…

Ge mig mitt barn!

Jag beklagar.

Gud, himmelske Fader, väck henne till liv.

Snälla, väck henne till liv. Herregud…

Himmelske Fader, jag ber dig…

Snälla, väck henne till liv.

Snälla, väck henne till liv. Väck henne till liv…

Gud, jag ber dig…

Snälla…

Herregud!

Vad heter hon?

Hon heter Judy.

Judy Warren.

Kom, lillan.

Så duktig!

Judy! Vad är det, hjärtat?

Men hjärtat…

Jag ser hemska saker hela tiden, och de försvinner aldrig!

Raring, så ja.

Stäng det bara ute som jag har lärt dig.

Lucy Locket börsen miste

Kitty Fisher fann den

Ingen slant det låg uti den

Bara remmen runt den

Det finns inget där

Men tänk om jag inte kan få dem att försvinna?

Det kan du.

Det kan du. Det bestämmer du.

Du bestämmer, raring.

Kom här.

- Jag älskar dig. - Jag älskar dig också.

Min älskling…

Kom, gubben!

Duktig vovve.

- Mamma bad mig hämta pynt på vinden. - Skynda på, kyrkan väntar inte!

- Pappa, slå av TV:n. - Tack, raring.

- Fan också! - Svär inte, Heather!

- Carin, klättra ner. - Glöm inte kameran.

Tack.

Mamma, det är katastrof! Dawn ockuperade badrummet hela morgonen!

Varmvattnet var slut och det gick en propp!

Gumman, vi hinner fixa ditt hår.

- Och du är så fin i klänningen. - Ljug inte, farmor.

- Jag ska döda dig! - Inte på din konfirmation.

Milo Evans Roberts.

Milo Evans Roberts, ta emot den helige Andes gåva.

- Amen. - Raring, du skymmer kameran.

Ur vägen. Tack.

Visst är hon fin?

Frid vare med dig.

Heather Elizabeth Smurl.

Heather Elizabeth Smurl, ta emot den helige Andes gåva.

- Amen. - Frid vare med dig.

Där är hon.

Hon är konfirmerad. Duktigt, gumman!

Flickor, vem vill ha mat? Gå in, då!

Skynda på, det kallnar!

att ringa. Ja, ceremonin var jättefin.

- John, sluta! - Men jag älskar ju dina dippsåser.

Vad gott allt är!

Vänta lite.

- Ni tycker att ni är så roliga! - Vilket oväsen!

- Ursäkta. - Inget spring härinne!

Okej, samla ihop er. Vad har vi här?

- Den är ju längre än jag! - Jösses!

- Jag fick ingen konfirmationspresent. - Den där fina broschen, då?

Ja, just ja. Den.

- Öppna det. - Okej.

En spegel.

Den är sprucken.

Raring, farfar kan laga den. Vi hittade den på loppisen i Bucks County.

- Simon, tyst! - Gjorde ni?

Gumman…

Jag älskar den!

- Tack, farfar. - Det var så lite.

- Tack, farmor. - Åh, sötnos!

- Var den dyr? - Tänk inte på det.

Han fick inte in den i bilen igen, så han gav oss rabatt.

- Jag tror att den väntade på oss. - Nu slipper ni kivas om badrumsspegeln.

- Den ska inte in i vårt rum. - Den är jättefin. Så snällt av er.

Den längst upp liknar dig när du var liten.

Jo, verkligen.

- Aj! - Heather!

- Jag halkade. - Nej, jag såg nog.

- Dawns fot var i vägen. - Sluta nu.

- Det är galet likt, med luggen och allt. - Vem vill ha tårta?

Okej!

Kom igen… så ja!

Så fin den är.

Konfirmationstårta!

- Grattis, raring. - Tack.

- Jag fick ingen tårta. - Glöm inte att önska nåt.

- Simon vill också ha. - Då så!

Är ni beredda?

- Hon blåste ut mina ljus! - Vem?

- Dawn! - Det gjorde jag inte alls!

- Nu tänder vi. - Det var inte jag.

Lugna er nu.

Herregud, Heather!

- Heather, gick det bra? - Vad är det, gubben?

- Pappa, det är mycket blod. - Fick du den på dig?

- Herregud, är du skadad? - Håll min hand.

Jag hämtar förbandslådan.

Efter att i decennier ha utrett det övernaturliga

hade Ed och Lorraine Warren sett allt.

Men år 1986 mötte de i Pennsylvania en ondska utan motstycke.

Fallet ödelade både deras familj och karriär.

Filmen bygger på en verklig historia.

Ungdomarna i lägenheten trodde att de talade med flickan Annabelle Mullins ande.

Men i själva verket var det en omänsklig ande.

En demon, som utnyttjade deras välvilja och medkänsla.

Den bad dem sen om tillåtelse att använda dockan som en passage till vår värld.

Vi har stött på hundratals liknande föremål.

Förhäxade föremål, totemfigurer… med tiden insåg vi att det bästa var att samla dem.

Som att plocka bort vapen från gatorna.

Ett ögonblick…

Vet ni vad? Tänd lyset.

Då så.

Några frågor?

- Ja? - Ni var alltså typ Ghostbusters?

Nej. Vi fångade inte spöken.

Men vi såg filmen.

- Så ni blev aldrig slajmade? - Snälla ni…

Några riktiga frågor?

- Ja? - Varför slutade ni?

Det har vi inte. Vi reser runt, föreläser och ska kanske skriva en bok.

- Men ni tar inga fall längre. - Vi har valt att…

fokusera på annat i livet.

Vi drar.

"Who you gonna call?"