The Sopranos

A.J.!

Lugna ner dig, Meadow!

Någon gång måste de friges.

Är de som släpps nu desamma som greps på 80-talet?

Ja, visst känns det som i går? Vi har hört hur maffian knäcktes–

–men nu har de avtjänat sina straff. Kampen tar aldrig slut.

–Vad får det här för konsekvenser? –Det kan bli en våldsam maktkamp.

–Jämt ska de svartmåla. –När är maten klar?

New Yorks ende veteran, Carmine Lupertazzi–

–får stöd av sin förre consigliere Angelo Garepe samt Philip Leotardo.

–Kan jag få lite hjälp? –Kommer...

New Jersey är ett bättre exempel. Nu släpps Michele "Feech" La Manna–

–som var fruktad och respekterad på 70-talet

Samma sak gäller Anthony Blundetto...

Hur ser han ut?

Han var 28 när han greps för bilbomben mot Thomas Gilardi.

–Har de ingen bättre bild? –Tyst, vi ser på det här!

–Vad tittar ni på? –Säg till din bror att maten är klar.

–Skönt att din kusin är tillbaka, va? –Jag har saknat honom som fan.

–Hej! –Var har ni varit?

–Skickade inte mamma med nåt? –Hon var ute.

Till bords, allesamman! Genast.

Bra att du står för söndagsmiddagarna nu.

–Musselsoppa på burk? –Sätt dig, för fan.

Helvete.

–Min vigselring... –Ska vi krubba?

–Blir det här en intressant period? –Kriminalreportrarna får högsäsong.

–Anthony! –Vad är det?

Jag ville säga hej. Kan du sluta?

–Hur var middagen? Vad fick ni? –Stek.

–Hämtade pappa posten? –Nej, han var trött och ville vila.

–Jag vill öva. –Du tog aldrig in grovdammsugaren.

–Morfar måste ändå hämta den. –Han ska inte behöva släpa hit den.

Det är så skönt med en karl i huset...

Det kunde du ha tänkt på förut.

Hursa?

Gå ut och hämta den.

Hörde du vad jag sa? Sätt fart!

Mamma!

Herregud! Hjälp, mamma!

Mamma! Mamma...

Mamma.

Var tyst, A.J. Stå stilla.

–Hämta pappas gevär! –Hinns inte!

Hallå, försvinn!

Försvinn härifrån!

–Gillade du olivbrödet? –Jag föredrar Gulden's senap.

–Ska du gå? –Jag väntar på ett utrikessamtal.

–Ät upp din smörgås först. –Visst. Nej.

Kan vara den från Willow Drive.

Vi som är så tättbefolkade här...

Borta... Men den var på er grannes sopor.

Om min son hade varit ensam...

Bär ut soporna så sent som möjligt.

Och häll ammoniak eller klor i och på tunnan.

Om nån hade blivit skadad, kunde vi ha satt ut fällor. Men inte nu.

–Du skulle ha knäppt honom. –Det är olagligt att skjuta här.

Du ringer väl pappa?

De allra flesta kommer inte tillbaka. Men ring i så fall.

–Förvarar ni fågelmat här? –Ja, till änderna. Det är min mans.

Då var det den han fick vittring på. Ni ska nog be er man att bära in den.

Det är jag som är dr Lowenstein.

Backa. Kom igen.

–Du skojar. –Nej, backa! Tack.

Jag gillar Nolte.

Det är en lång historia. Glöm det.

–Vad är det som oroar dig? –Växthuseffekten, surt regn...?

Kolla hennes naglar. De är äkta.

Kvinnor är falskare än män.

–Jag hade en kvinnlig terapeut. –Det hörs.

Vi ska vara osårbara! Men om vi visar någon svaghet, vad gör ni?

Då vänder ni på klacken och sviker oss!

–Känner du dig sviken av din mor? –Jävla Freudtjafs! Nu går jag.

–Du går när du vill. –Bra!

Satans hjärnskrynklare...!

–Vad ler du åt? –Vet inte.

–Du ler så fånigt. –Lägg av...

Vad sysslar hon med? Hennes frågor gör mig lika yr som hennes parfym.

Jennifer Melfi?

Tänker på dig din Tidvattnets rena furste

Så vi öppnar bagageluckan. Och den där jävla ryssen lever än!

Vi leder bort honom i snön, och han huttrar i pyjamas och tofflor...

–Det har hänt igen på flygplatsen. –Jävla idioter.

Jag ska gå och ringa.

Han börjar kuta, ryssen. Pang! Det såg ut som en tupé flög av.

–Och som vi hade spöat honom... –Var är han nu?

Vem vet? Det hade aldrig hänt om inte Paulie hade fått spel, men vafan.

–Vad menar du? –Du ströp honom ju.

–Annars hade vi haft Silvios stålar. –Du lät honom slå dig med spaden.

Vi hade hunnit ifatt honom om du inte hade tappat skon!

–Det sa du aldrig. – "Lämna mig inte, Chrissy!"

–Din lilla skit... –Jag sa inget till Tony.

–Men tackade du mig? Nä! –Så bra med blodsband...

–Tonys lille favorit... –Ät skit!

Vafan...?

–Det var en bra historia. –Nu har jag fått nog av honom.

–Adjö, dr Melfi. –Vi ses i nästa vecka.

Gillade du blommorna? Och ja, jag tar min medicin.

–Hur mår du, Anthony? –Bara bra, tack. Och du?

Du har kvar din humor, ser jag.

Humor är viktigt här i livet.

–Hur står det till med livet, då? –Bra. Tja...

–Vi har skilt oss. –Det var tråkigt att höra.

–Inte, då. –Ni hade ju era ljuspunkter.

Två barn, ja. Men utöver det...

Jo, jag tänkte bjuda dig på middag. Jag går ju inte hos dig längre.

Det var väldigt omtänksamt. Men eftersom du har varit min klient...

–Jag kan inte. –Äta? Du måste vara rena tandpetaren.

–Jag anade att du skulle säga så. –Det går inte, Anthony. Tyvärr.

Jag har ju väntat med att ringa.

Då känner även du att det här inte är rätt.

–Jag låter mig inte avskräckas. –Tack för blommorna.

–Och rengöringsmedlet. –Det med.

–Vad är det för fel på mig? –Det ska vi ta reda på.

Låt dr Tony ta hand om det.

–Vad är det? –Björnen. Stanna där!

Visst, lås dörren... Han kan bara krossa glasrutorna!

–Var har jag den där killens nummer? –Inte vet jag.

Ni har ringt jaktvårdsmyndigheten. Tryck önskad anknytning eller 0.

Hallå?

Har du fått brevet från min kusin på kåken?

Det är vi som hade en björn här. Den är tillbaka.

–Är någon skadad? –Nej, gudskelov. Nej, inget förstört.

En sån där svartbjörn?

–Vi kommer om en timme. –Jättebra. Tack.

–När hände det här? –I söndags kväll, och så nyss.

–Sa inte A.J. nåt till dig i går? –Nej.

Jag måste ringa Cusamanos. De har Esterhaz bunden utomhus.

Cusamanos svarade inte. Men jag ser inte hunden.

–Varför ringde du inte mig? –Jag ringde polisen.

Vill du visa dig självständig? Björnar är farliga!

De sa att det var din andmat som hade lockat hit den.

–Nåt sånt har jag aldrig hört förut. –Säger den store jägaren...

–Vi hittar inga spår. –Vi har inte rätt att avliva den än.

–Så när någon har mist benet... –Den har inte betett sig hotfullt.

Beklagar.

Vänta lite... Ni kan väl köpa nya snoddar till era visselpipor.

Den där kan vi inte ta emot. Och vi har inga visselpipor. Men tack ändå.

–Han tassar visst lite lätt... –Du och din bögnoja. Han är snygg.

Jag har ju redan hällt ammoniak på soptunnorna.

Jag kom för att ge dig dina pengar, men det här med björnen...

–Du och A.J. ensamma här... –Vad ska man göra?

–Vill du ha kaffe? –Det smakade konstigt sist.

Det är värmeelementet i bryggaren.

Det är inte det som är problemet.

Han kanske håller sig till Willow Drive...

Ta in på hotell. Du ska få 1 200 extra förutom det vanliga.

Nej. Anthony behöver fasta rutiner.

Det är ju kul! Han gillar rumsbetjäning.

Jag ska betjäna honom – med en spark i häcken.

–Vad är det? –Han är så jobbig.

Det är åldern.

Du skämmer bort honom. Du har väl skuldkänslor efter vår separation.

Den var inte min idé!

Han fick ett trumset för 5000 dollar, privatlärare... Och du bråkar.

–Jag ställde bara krav på läraren! –Han är inte mogen för allt det där.

–Tror du att läraren ska mjölka dig? –Bingo!

Du gör allt för att försämra min ekonomi.

Ska du ha det lätt?

Jag är lite gammalmodig. Jag tror inte på skilsmässor.

Även om min fru limmade på nån jävla invandrare!

Men du är modern nog att ringa till Italien och hota honom.

Just det. Om vissa ser honom är han död.

–Han drack bara kaffe här. –Och nu suger kaffebryggaren.

Vill du inte bo på hotell, skyll dig själv.

Det här är Anthony. Kan du ringa mig på 973 555 1299?

Jag tror nog att jag behöver träffa dig igen. I terapisyfte.

–Det doftar gott, Feech. –Vill du smaka?

Ta inte illa upp, men du verkar inte slita ut dig, direkt.

–Många förändringar, va? –20 år... Madonna.

Den största är att brudarna rakar busken. De ser ut som flickscouter.

Den får puttra lite...

Det är väl värre på kåken numera. Jävla odjur...

Man får visa vad man går för.

Första dagen där kommer jag in i matsalen och ser bister ut...

Min brorson...

–Just när jag berättade... –Där har vi legenden!

–Feech La Manna... –Se på dig – din store luns!

Åkte du direkt från kåken till stranden? Vilken solbränna!

–Stängde du källardörren? –Du och din husarrest...

–Lösenord, lönngångar... –Han höll på att dra en historia.

Det är dag 1, i matsalen. Jag ser mig omkring.

Jag spanar in den störste, svartaste jävel jag kan hitta. Alla tittar.

Jag går fram till honom och frågar: "Vad fan glor du på?" – "Va?"

"Vad fan glor du på, sa jag?!" Jag nitar honom rejält–

–och han han stupar, med mig ovanpå!

Alla blir helt galna – plitarna, han, allihop!

Från den dagen vågade ingen så mycket som snegla på mig.

–Välkommen hem. –Ja, välkommen hem.

Att jag ville träffa dig, Junior, och dig med, Tony var för att...

–Jag vill börja igen. –Vad har du tänkt dig?

Ni känner mig, jag är entreprenör. Svartlån, vadslagning... Vad ni vill.

–Bara du inte trampar nån på tårna. –Jag? Jag är Fred Astaire.

Feech sa att du har en björn vid huset.

–Säger de det på CNN, eller? –Nej, men du har ju fru och barn där.

–Björnar är farliga. Folk pratar. –Vilka då?

Inte vet jag.

Vad ska jag göra – sätta ut fällor? Vi har separerat, för tusan!

–Var är middagen? –Minns inte. Jag har lappen i bilen.

–Vilka blir det? –Skriver du åt skoltidningen? Folk.