Insanitarium

Om du läser det här brevet...

...så är det för att jag har tagits in på mentalsjukhus.

Jag är inte galen.

Jag vet bara inte vad jag ska göra.

Min syster är mentalt sjuk.

Det har hon varit sedan vår mamma dog.

Lily.

Nej. Nej. Fan! Hjälp mig någon!

Jag ringer angående Lily Romero.

Vi skrev ut henne för vård i hemmet—

med vår familjeläkare.

Du ska ta dem.

Hon är min syster. Jag har rätt att se henne.

Fan!

Nu har vår värsta mardröm besannats.

Lily har tagits in på mentalsjukhus.

Hon har blivit statens egendom.

Läkarna kan göra vad de vill med henne.

Det här brevet är min försäkring.

Hon kan bara räddas om hon släpps fri.

Nej. Nej.

Det enda sättet jag kan få ut henne är att bli en av dem själv.

—Fan. —Rör mig inte.

Monstren. Anti-ämnets monster.

Rör mig inte! Rör mig inte för fan!

Ni tror att ni har alla svar.

—Nej, nej! —Omedelbar vård.

Rör mig inte!

Lugna dig. Hallå!

Se på dem. Jag är inte förstöraren.

Lugn. Lugn.

Jag faller ned.

Du kommer att bli bra.

Kom igen, killar.

Vi måste fixera hans ben.

Vänta, det tar några sekunder.

Jäveln slog mig.

Ta upp honom till psyket. De vet vad man ska göra.

Måste rengöra ditt arsle också.

Kunde du inte ha väntat till efter mitt skift innan du fick spel?

För tusan. Du luktar skit.

Har du skitit ner dig?

Hallå där. Jag är dr Gianetti.

Kan du berätta vad som hände?

Har du ett namn?

Jack är flink, Jack är i ett rus Jack hoppar över sitt tända ljus

Jack.

Bra.

Vi kallar dig Jack från och med nu.

Kan ni hämta Charles?

Vi kommer inte att få ut mycket mer innan de lugnande medlen går ur.

Jag ska ta hand om dig.

Hjälpa dig.

Han stal mina instruktioner.

Det här stället ger mig stora skälvan.

Andas bara.

Du måste bära säkerhetsbälte ikväll.

Du har kändisgrannar.

Ser du den här killen?

Mark Gibbon Hawthorne.

Det är killen som ströp alla tjejerna i Oregon.

Han hade deras lik i växthuset.

Han satte på dem i flera veckor efter deras död.

Och begravde dem där.

Dröm sött, Tingeling.

Tusan heller.

Inte på mitt skift.

Hans hand!

Din jävel. Du bet dig i läppen för att lura in mig hit.

Du vet att han kommer steka ditt arsle när han får veta.

Varför berättar du det? Jag vet inte.

—Håll tyst. —Jag glömde.

Hallå. Du.

Jag såg det.

Du berättade för honom.

Vet du hur länge jag har varit här inne?

Det luktar inget här inne.

Jag vill gå ut.

Till där det växer saker.

Till solen.

Du förstörde det.

Du berättade för honom.

—Jag gjorde inget. —Du berättade för honom.

—Du berättade för honom! —Lämna mig ifred!

Håll tyst!

Håll tyst för fan! Håll tyst!

Håll tyst!

Håll tyst!

Jack.

Jack.

Hej, Jack.

Hör du mig? Han är i chocktillstånd. Vi lyfter upp honom.

Baserat på skärsårens vinkel, så är de självförvållade.

Är det sant, Jack?

Gjorde du det här mot dig själv?

Jag vet inte. Jag minns inte.

Minns du inte eller vill du inte minnas?

Jag vet inte. Jag är inget mysterium... Du är förstöraren.

Jag är anti-ämnet.

Håll ett öga på honom.

Det här fallet gäller mer än enkel schizofreni.

Sätt honom på psykavdelningen.

Jag tittar till honom när jag har gått min rond.

Förlåt, jag ville bara röra honom.

Bara lukta på hans hud.

Jag förstår, mr Hawthorne.

Det är din instinkt.

Orpheum tar upp dina känslor till ytan—

—så att jag kan se dem bättre. Så att jag kan göra dig frisk.

Hem ljuva hem.

Det här är Jack. Polisen hämtade honom.

Han är satt under observation.

Det finns inte mycket. Vad ska jag göra med honom?

Han ska få Zyprexa, Haldol, kanske Orpheum—

—enligt dr Gianettis slutgiltiga diagnos.

—Går det bra? —Visst.

En till får alltid plats.

Toppen.

Trevligt att träffas, Jack.

Jag heter Nancy.

Oroa dig inte för behandlingen.

Du ska få komma i ordning.

Vänta en sekund, så ska jag visa dig runt.

—Jag är ledsen, jag... —Hej.

Jag heter Heather.

Du är ny här, eller hur? De låter oss inte använda saxar—

—men jag är ganska duktig med mina fingrar.

Se.

Han rörde mig.

—Vad? —Ni såg honom.

—Nej! —Sitt kvar på din plats.

—Han våldtog mig. —Nej.

Han skulle sticka sin sak in i mig, in i min vagina.

—Shelly. —Min vagina.

Ska jag ringa dr Gianetti? Vill du gå tillbaka upp?

Sitt ned då!

Jag skulle inte ha lämnat dig ensam, mår du bra?

Lämna alla ifred innan du lär dig hur det är.

—Jag gjorde inget. —Jag vet.

Patienternas rum är i den västra byggnaden.

I dagrummet och lunchrummet och på gården finns både kvinnor och män.

Syster Henderson delar ut patienternas mediciner varje morgon.

På eftermiddagarna har vi gruppterapisessioner som...

Du förstår inte!

Gör något! Han stryper henne!

Han gör illa min jävla hjärna!

Tryck på den, om hon ska leva.

—Rör den inte! —Jag kan inte låta dig döda henne.

Det är de som dödar oss!

Du har tre sekunder. Ett, två...

Nu räcker det.

Släpp henne.

Du sa att det skulle sluta.

Jag vill inte.

Vem bestämmer här, mr Loomis?

Du eller din ilska?

Jag är stolt över dig.

Ta honom till övervåningen.

Resten av er, tillbaka till era rum!

Vi låser nu.

—Vad hände? —Jag tappade larmet.

Jack tryckte på larmet.

Jack.

Det är närmst fönstret.

Jag känner mig trött.

Vila dig du. Jag tittar till dig senare.

—Gör mig inte illa. —Vad gör du här inne?

Jag ville se om du var en av Gianettis armémyror.

Med de vita... Du vet.

Pratar du om Orpheum? Är det vad som gör deras ögon vita?

Titta, där är han. Starta rosten.

—Vad är det som händer där uppe? —Jag vet inte.

De som går dit upp är annorlunda när de kommer tillbaka.

De är för jävliga. Jag är för jävlig. Nej, inte på det sättet.

Ser du? Du ser det väl?

Elnätet är säkert överbelastat.

Vänta lite.

Hur kan du veta så mycket om elkablarna i byggnaden?

Jag hör saker.

—Det räcker, Paul. Du dödar honom. —Vänta.

Okej.

Stäng av strömmen.

—Man kan känna den brända doften. —Han klarade sig bra.

Som du vet har jag erfarenhet av den här sortens behandling.

Förbered honom för ytterligare 20 enheter av Orpheum.

Hans värden är över 300 ppm.

Jag är medveten om hans värden.

Vad ska vi göra med våldincidenterna?

Vi bör sakta ned och observera.

Det är så här Orpheum är designat.

För att skala bort lager efter lager—

—av de här så kallade högre hjärnfunktionerna—

där sjukdomen gömmer sig.

Vi måste ta oss till kärnan. Vi måste ta oss till ödlans hjärna.

Först när vi gör det kan jag introducera hälsosammare beteende.

Det är också den kärnan som gör oss farliga.

Pressa mig inte.

—Det är mitt spel. —Nej, Laura.

Jag vill inte se några skådespelarkonster eller utbrott.

Sitt bara här lugnt och stilla som alla andra, okej?