Catching Killers

TIDIGARE

För 30 år sedan, i januari 1990

började jag utreda mordet på en ung kvinna, Taunja Bennett.

Det måste vara en sjuk individ.

Det var första gången jag sett nåt sånt.

Två personer, Laverne Pavlinac och John Sosnovske,

dömdes för mordet på Taunja Bennett.

Och nu är det 1994.

Brev började dyka upp

från en individ som tog på sig skulden för Taunja Bennetts mord.

Det var den 29 april 1994.

Jag skrev om brott på The Oregonian,

en väldigt stor tidning i Portland.

Det var tidigt på eftermiddagen och jag satt på redaktionen.

Redaktören kom och räckte över ett brev.

Han sa: "Det ser knäppt ut, men du vill kanske titta på det."

EN NETFLIX-SERIE

Det var säreget.

Skriften var oregelbunden

och nästan våldsam.

Stora och små bokstäver,

och små smajlisar överallt.

Smajlisar.

Ska jag läsa?

"Jag vill berätta min historia.

Jag ville få uppmärksamhet,

så jag startade nåt som jag inte kan sluta."

"Runt den 20 januari 1990

plockade jag upp Sonya Bennett och tog med henne hem.

Jag våldtog henne och slog henne.

Hennes ansikte var sönderslaget,

sen tog jag livet av henne."

Det var Taunja Bennett.

Här står det "Sonya", men det var Taunja Bennett.

"Hon var min första. Jag trodde inte jag skulle göra om det,

men jag hade fel."

Tidningar får in alla möjliga tokiga samtal och tips,

men om det var sant

så var både Laverne Pavlinac och John Sosnovske, oskyldiga.

TRUE LIES - DEL 2

- Okej, kan vi börja? - Ja.

Börja.

BISTRÄDANDE DISTRIKTSÅKLAGARE

Breven hade skickats till domstolen och till The Oregonian.

När vi fick brevet från tidningen, sa åklagaren åt mig att granska det.

Ska jag läsa allt?

"Jag är en bra person ibland. Jag har alltid velat bli omtyckt."

Första paragrafen säger mig att han ville ha uppmärksamhet.

"Jag vill veta att det var mitt brott så jag knöt ett mjukt vitt rep,

avskuret i ena änden och bränt i andra, runt hennes hals."

Det fanns ett rep, men det var inte bränt.

Det finns både sanna och felaktiga uppgifter i brevet.

"Ansiktet var trasigt, sen dödade jag henne

med näven mot hennes hals."

Det stämmer inte med obduktionsrapporten.

Det går inte ihop.

Inget där fick mig att tro att fel personer satt inne.

Pavlinac och Sosnovske sa själva att de var inblandade.

Jag trodde att det var ett sjukt skämt,

eller att nån ville hjälpa Pavlinac och Sosnovske

för att frikänna dem.

Hej igen.

Jag minns ett samtal från Jim McIntyre,

som sa att de hade fått ett brev.

Jag tänker: "Jisses! Ska det här dra igång igen?

Var tvivlet befogat,

som jag hade känt från fallets början?

För mig var fallet klappat och klart sen tre år tillbaka.

Men distriktsåklagaren ansåg att breven var problematiska.

Han sa: "Vi kan inte låta det bero.

Nåt måste vi göra, för Phil Stanford från The Oregonian

kommer att skriva om det.

Det var mina instruktioner.

Lös det eller förkasta det, men ignorera det inte.

Phil Stanford var en kolumnist på The Oregonian som…

Han valde att skriva om ämnen som rotade i den offentliga sektorn,

polisväsendet eller politik.

Jag ansåg att han var en skribent som gärna sa vad som helst

för att bredda läsekretsen.

Vi kom inte överens, men ni kan hälsa från mig.

Jag tror att lagens upprätthållare

såg mig som en plåga.

Med tanke på vilka det är, tar jag det som en komplimang.

Brevskrivaren påstod sig ha begått fem mord,

men jag behövde mer bevis.

Så jag började beta av listan.

"En dag i Kalifornien plockade jag upp en tjej som hette Claudia.

På vägen ut från LA blev jag besatt av tanken på en sexslav,

och när jag stannade vid en rastplats tog jag henne."

Oj! Jisses.

"En hora blev nästa offer.

Jag la hennes kropp på marken och trampade på hennes hals.

Nåt väcktes i mig. Det började bli enkelt.

Väldigt enkelt."

Så, inberäknat Taunja Bennett beskrevs fem mord i brevet.

Jag ringde runt till olika jurisdiktioner.

Kriminalarna jag pratade med på de olika ställena sa: "Ja.

Det är en av våra kroppar."

Och i flera fall berättade de för mig

att den som skrev brevet innehade information som de inte gått ut med.

Fyra av de fem morden stämde,

så det var dags att gå tillbaka och titta på Taunja Bennett.

Jag band ihop alla polisrapporter i en fin volym och började läsa.

Och det tog inte lång tid att se

att det var ett väldigt oklart fall.

Allt börjar med Laverne Pavlinac

och hennes bandade bekännelse.

Tack.

När du kom fram dit, Laverne, vad hittade du?

En kvinna.

Jag frågade om hon var sjuk.

Han sa: "Värre ändå, hon är död."

Problemet var att hon ändrade sig hela tiden.

När du körde in på parkeringen, vad såg du, om något?

Jag såg John stå med tjejen

och de verkade gräla, men lekfullt.

Varje gång hon berättar nåt, visar det sig vara en lögn.

Varför går de vidare med det?

Svårt att förklara.

Ju mer komplicerat och invecklat det blev,

desto mer olustig kände jag mig. Det beskriver det nog bäst.

Men när hon pekade nästan rakt mot platsen där kroppen legat,

då trodde jag att hon talade sanning.

Jag blev såld.

Det fanns ingen teknisk bevisning som kunde bevisa

att Pavlinac och Sosnovske hade begått morden.

Alltså, inga alls.

Så jag ringde McIntyre för en kommentar.

Det förvånar mig att jag talade med honom.

Han ville inte följa upp spåret, det var förbannat säkert.

Och det lät han mig bli varse.

Jag sa till honom som alla andra:

"Jag vet inte vem som skriver det här.

Jag vet inte vad avsikten är.

Jag vet inte om de är kopplade till Pavlinac och Sosnovske."

Det där gav oss ingenting.

Jag kunde inte säga åt honom

att jag tyckte hans förklaring var rena smörjan.

Så jag bestämde mig för att besöka Pavlinac och Sosnovske.

KVINNOFÄNGELSE

Jag ville ta reda på sanningen.

Laverne Pavlinac var en klen…

…liten gumma.

Hon var i 65-årsåldern.

Hon hade suttit i fängelse i tre år.

Jag frågade: "Varför gjorde du det?

Varför erkände du?"

Hon påstod att Sosnovske hade varit våldsam mot henne,

hade hotat hennes barn, han hade kört med henne

och att hon ville slippa honom.

I stället fick hon dem båda dömda för mord.

"Det sprang iväg med mig." Hon sa det flera gånger.

Det var så hon förklarade det.

Jag frågade hur hon visste var kroppen hade legat.

Hon sa att när hon pekade ut platsen

så hade den praktiskt taget preciserats i tidningarna.

Jag tyckte synd om henne.

Hon var inte arg, hon var inte ledsen.

Hon var inte nånting alls.

Hon verkade kuvad.

Sosnovske var utom sig av vrede.

Och det är lätt att förstå varför.

Laverne hade satt dit honom, sa han.

Han sa: "De ville avrätta mig." Så han bestred inte åtalet.

Han var knäckt när jag pratade med honom.

Jag tvivlade inte på att Pavlinac och Sosnovske

inte hade begått vare sig det mordet eller nåt annat.

Så jag sa till mina chefer

att jag tänkte skriva en artikelserie. Och de lät mig göra det.

Det tog mindre än två veckor, sen var det klart.

Jag tänkte på det från början.

Vad ska jag kalla killen om brevet är äkta?

HAPPY FACE-MÖRDAREN

Jag tänkte på smajlisarna.

När artiklarna kom ut ögnade jag igenom dem.

Jag tror inte att jag läste en enda från början till slut.

POLISEN UNDANHÖLL FAKTA

Jag tyckte faktiskt att sättet som jag hade granskat åtalet

klargjorde att de var oskyldiga.

Jag trodde att distriktsåklagaren och McIntyre skulle se det och säga:

"Vi har gjort ett misstag!"

Det var naturligtvis dumt av mig.

Vi sa inte: "Laverne Pavlinac, du dödade Taunja Bennett."

Laverne Pavlinac satt inne därför att hon själv sa det.

John Sosnovske satt inne eftersom han inte bestred åtalet.

Stanford ville vara en kriminalreporter

som avslöjade alla fel som myndigheterna begått.

Han trodde säkert att han skulle få en Pulitzer.

Det var nonsens.

Det gjorde mig galen,

för jag var övertygad om att mördaren var på fri fot.

Jag hörde inget mer om fallet på över ett år,

och sen smällde handgranaten.

I går, i en exklusiv intervju med Channel 2,

erkände mördaren Keith Jesperson att han är Happy Face-mördaren.

Släpp fram oss, kom igen.

Keith Jesperson satt häktad uppe i Clark County i Washington,

i väntan på rättegången för mordet på en flickvän.

Han träder fram och erkänner. "Jag är Happy Face-mördaren."

Han verkade stolt över det.