STILL: A Michael J. Fox Movie

Florida, 1990.

Jag vaknade med en hemsk baksmälla.

Jag la vänster hand över näsryggen för att skymma solljuset.

En malvinge fladdrade mot min högra kind.

Jag satte handen framför ansiktet

för att knäppa iväg den lilla rackaren med fingrarna.

Jag la märke till lillfingret.

Det rörde sig av sig självt.

"Lugna ner dig, det är bara ditt finger, för tusan."

Men det var inte mitt finger.

Jäklar. Det var nån annans.

Hade jag slagit i huvudet?

Mina minnesbilder av kvällen innan var mycket röriga.

Woody Harrelson var i baren kvällen innan.

Kanske hade vi haft ett av våra legendariska fyllslagsmål.

Men jag kunde inte påminna mig nåt sånt.

Jag minns att min livvakt måste hålla upp mig mot dörrkarmen

medan han fumlade med nyckeln till min svit.

Men jag kände inga bulor. Helvete.

Börja!

Michael, börja!

Michael, Michael!

Hetare kan man inte bli i den här branschen.

Priset går till Michael J. Fox.

Kameran rullar.

Trots allt som tydde på motsatsen...

- Väldigt stilla. - ...befann jag mig i ett syrabad av fruktan...

...och osäkerhet som skådespelare.

Darrningarna var ett budskap...

...från framtiden.

Alla pratar om att äga sitt narrativ.

Så den sorgliga historien är:

"Michael J. Fox har en försvagande sjukdom som krossar honom."

Ja, den var uttråkande.

Mitt hår blev lockigt när jag var typ 49.

Det var aldrig lockigt förut, och så en morgon...

...vaknar jag i Santa Barbara med lockigt hår.

- Det klär dig, tycker jag. - Jag kan sätta lite brylkräm.

- Nej. - Jag kan bära hatt.

För mycket bestyr med utseendet för en dokumentär.

Ja. Din stil.

Okej, se på mig nu.

Sådär ja.

- Jag kommer. - Oj då.

Hör ni, till slut måste man acceptera

- att det är som det är. - Precis här.

- Hej. - Hej.

- Hur mår du? - Jag mår bra.

Titta bara.

- Hur har dagen varit hittills? - Hittills?

Hittills har den varit framgångsrik.

Alla vet att du har Parkinsons,

men när de ser dig gå, tänker de: "Oj, fan."

Ja.

Bra. Stanna och ställ om.

Bra. Sådär ja.

Gången skrämmer slag på folk.

Titta.

Men jag döljer den inte för er.

- Hej. - Hej.

Gör som ni vill.

Om ni tycker synd om mig, bryr jag mig inte.

Jag är inte ömklig. Jag har saker att göra.

Hej där.

Ta god tid på dig.

Jag är en tuff jäkel.

Jag är en kackerlacka, jag har gått igenom mycket.

- De går inte att döda. - Just det.

Lugn och fin.

Sådär ja. Jättebra.

- Hej, hur mår du? - Bra. Och du?

Bra. Stanna och vila.

Mr Fox.

Det hände.

- Hur gick det? - Det gick bra. Tack.

Okej. Trevligt att träffas, sir.

Tack detsamma. Du är rena knockouten.

A MICHAEL J. FOX MOVIE

Före Parkinson, vad betydde det att vara stilla?

Ingen aning.

Jag var aldrig stilla.

Jag minns inte hur jag tänkte som tvååring.

En tvärhand hög, vägde nästan ingenting, och snabb som blixten.

Mitt motiv för att gå ut genom bakdörren

var nog inte att rymma.

Snarare kände jag inga gränser.

När telefonen ringde strax senare

försökte godisbutikens ägare att inte visa hur road han var.

"Jag har er son här."

Min mamma kunde nog inte fatta att jag hade stuckit.

"Ge honom en godisbit.

Min man kommer och betalar och hämtar honom."

"Han har pengar."

"Han har faktiskt rätt mycket pengar."

Som barn saknade jag förmågan att vara stilla.

En av mitt livs stora ironier.

Jag kunde inte vara stilla förrän jag bokstavligen...

...inte kunde vara stilla.

När min lillasyster föddes var jag inte svartsjuk.

För tusan, ju fler, desto roligare.

Men när jag var sex år och hon tre, var vi lika stora.

Jag minns att folk frågade om vi var tvillingar,

men när de fick veta att min tvilling var tre år yngre,

förändrades folks reaktion.

Jag insåg att jag förväntades vara större.

Det var nåt nytt för mig.

Jag klarade inte av "större".

TIO ÅR GAMMAL

Jag var kortast i klassen.

Kortare än nån av dem jag spelade hockey med.

Jag var han som klättrade ner i trumman och hämtade bollen.

ELVA ÅR GAMMAL

Men jag fick ofta smörj. Jag var liten.

TOLV ÅR GAMMAL

Jag blev instängd i skolskåp.

16 ÅR GAMMAL

Om stora killar jagar en och ger en stryk...

Men jag litade på min förmåga att hinna undan alla mobbare.

Just när jorden verkade öppna sig under mig,

fann jag nåt som gav mig fotfäste.

DRAMAKLUBB

Dramalektioner.

Där fanns tjejerna.

Jag spelade Rumpelstiltskin i en pjäs.

- Gjorde du? - Ja, jag spelade Rumpelstiltskin.

Du såg ut att vara fem år yngre.

Ja, jag var en liten tomtenisse.

Jag såg ut som en söt tomtenisse.

En söt tomtenisse.

På dramalektionerna var du stor.

Man kunde vara vadsomhelst.

Men jag var i det blå, om man frågade min pappa.

Pappa var en pragmatiker som ville skydda familjen från orealistiska fantasier.

Han hade drömmar som pojke, men dem fick han lägga ner.

Han bar på en stor vrede.

När läppen förvreds visste man att man var illa ute.

Man tänkte: "Jävlar. Nu är jag rökt."

Om rektorn ringde fick man veta att man levde.

EJ INLÄMNADE UPPGIFTER

LÄRARKOMMENTAR SVAG SJÄLVDISCIPLIN

Han sa: "Fan också! Fan också."

Jag började röka och dricka mer.

Och jag krockade ofta...

...med min pappas bil.

Så han såg dig som misslyckad.

Ja, ungefär så.

Hej. Kläderna sitter bra.

Skorna är toppen. Nu har jag en chans.

När jag var 16 år...

ROLLBESÄTTNING

...satte dramaläraren en tidning i mina händer.

"De söker efter en klipsk tolvåring,

och du blir den klipskaste tolvåringen de har träffat."

Jag kommer att misslyckas, Leo. Alla som tittar på mig.

Sminkningen väntar.

Du lär skapa historia, grabben.

Jag måste växa två cm till fredag.

Jag fick rollen. Så enkelt var det.

Ska du träna basket?

Nej. Penny Montgomery.

Om jag står nära, ser jag inte hennes ansikte.

Rollbesättaren trodde att jag hade en fördel.

Amerikanska producenter anlitar gärna en skådis

som verkar ung nog att spela ett barn.

Men då måste jag flytta till Hollywood och sluta high school.

Och det kändes otänkbart.

Pappa: "Är du säker på att du vill göra det här?"

Jag: "Absolut."

"Är du helt säker?"

"Absolut."

Sen chockade pappa mig.

"Ska man bli skogshuggare,

är det lika bra att vara i skogen."

Så han trodde på dig i hemlighet.

Ja.

Pappa bekostade hela äventyret

och betalade resan med sitt VISA-kort.

Jag minns att jag tänkte hur nära varandra pappa och jag hade kommit.

Han skulle skjutsa mig till intervjuerna

och ställa frågor efter var och en.

Hans sätt att säga att det här var min show, inte hans.

Hallå.

Nej, det är perfekt.

Varje provspelning fick en uppföljning,

och tre av dem resulterade i solida erbjudanden.

"Du håller världen i svansen", sa pappa. "Tappa inte taget."

Min lägenhet låg i Beverly Hills slum.

Det är det sötaste huset jag har sett.

Jag är bara glad att du följde med mig hem.

Lägenheten var 4 gånger 5 meter. En madrass, en värmeplatta,

med mikroskopiskt badrum och enda handfatet på stället.

Jag tvättade håret med Palmolive och diskade med schampo.

Jag hade jättetrevligt ikväll.

Ronald McDonald blev min exklusiva näringsfysiolog.

INGEN KAN SOM MCDONALDS KAN.

- Är vi ensamma? - Ensamma?

Jag menar, är din man i närheten?

Men våren 1982...

Schweitzer.

...såg utsikterna mörka ut.