The Drowning

Nej, kom igen nu. Nu går vi. Du har lovat.

- Jag ska få dig att gilla naturen. - Den gillar inte mig.

- Luften är aldrig så här frisk i New York. - Visst, om du säger det, så.

Vill du åka tillbaka? Till huset, inte till stan.

Tänker han...

Va?

Tom! Tom!

Tom!

Tom!

Han andas inte.

Jag ringer efter någon. Stanna här, jag fixar det.

Andas.

- Jag tror att det behöver sys. - Det behöver inte sys. Sätt bara på...

- Lär de ens psykologer sånt? - Du anar inte vad de lär psykologer.

Sätt på det.

Aj! Jag skojar bara, det gjorde inte ont.

Är det bra?

Ja. Jag bara...

- Jag tänker på den där grabben. - Jag vet, det var nära ögat.

- Du riskerade livet för en främling. - Jag hade ju inget val.

Du... Om jag inte hade varit en sån fantastisk simmare-

- så hade jag inte hoppat i, men nu är jag det och jag klarade mig.

Tack.

Det du gjorde var väldigt modigt. Jag blev rädd, bara.

Jag vet.

- Jag tar den till kemtvätten. - Det är hans. Sjukvårdarna tog nog fel.

Jag tänkte stanna till vid... Du, det är ingen fara. Det är ingen fara.

Hej, Mary.

Vi skrev nästan in doktor Thomas Seymour innan jag såg det. Ian Wilkinson.

- Har ni fått några värden? - Han hade Temazepam i blodet. Tio stycken.

Hej. Jag tänkte att du ville ha den här.

Det var jag som drog upp dig ur vattnet. Min fru blev rätt uppskakad.

Doktor Seymour?

Det är jag.

- Danny? Danny Miller? - Ja.

Förlåt, jag visste inte att du var ute.

De höll rätt tyst om det.

Och Ian?

Ian var direktörens förnamn, Wilkinson var pastorns efternamn.

- Nu är det jag. - Var det tio, tolv år sedan?

- Det känns som dubbelt så länge. - Självklart.

- Förlåt, det här är... - Galet, eller hur?

Det får en att fundera.

Pastorn hade sagt att slumpen är sprickan i det mänskliga där Gud kommer in.

Ja, det hade han gjort.

Du, jag måste till jobbet.

Efter omständigheterna ser du ut att må bra.

Ja, efter omständigheterna.

Ta hand om dig.

Min mamma är en subba. Hon tror inte på att han våldtog mig.

Hon sa att jag hittade på det. Hon kan dra åt helvete. Får han två år villkorligt?

Hon skyller på mig och dödade min hund. Hon dödade min jävla hund.

Därför skar jag subban. Lite rättvisa.

Det räcker, fröken Demers. - Kan advokaten och psykologen komma fram?

Doktor Seymour.

Nå, vad säger ni?

Jag är så trött på det här fallet. "Min hund, min hund, min hund."

- Tror du att mammans kille våldtog henne? - Han bröt mot sin villkorliga dom.

- Ungar har skäl om de dödar någon. - Inte i det området. Jag bjuder.

- Ian Wilkinson. - Är han en av dina?

Ja, och du gjorde en god gärning.

- Hade du tänkt berätta för mig? - Det vet du att jag inte kunde.

Vet polisen att det är han?

Han var deprimerad och tog en simtur.

- En simtur? Angie, Danny är... - Han heter Ian Wilkinson nu, okej?

- När började vi med det? - Vi gör det emellanåt.

Han var en exceptionell, men skadad ung man.

Smart. Han har en chans om vi håller polisen och pressen utanför.

- Han tror att du kan hjälpa honom. - Det går inte.

Du får inte berätta för någon om det här, inte ens din fru.

Drick upp, Tom. det har du förtjänat. Vattnet var djupt.

Jag måste tillbaka till rätten och få det att se ut som att jag jobbar.

Tänk på saken.

- Då är du tillbaka på torsdag? - Nej, jag vikarierar för Bob i helgen.

Du jobbar färre timmar, så vi behöver pengarna. Du borde komma ner.

Nu i helgen? Är det premiär eller nåt?

Jag ska avsluta kapitlet om barnmisshandel och har inte lyssnat på banden än.

- Nej, det är bara ett bra tillfälle. - Jag fattar.

Jag hatar att diskutera det såhär, med kalendrar och termometrar.

Nej, jag vill. Det gör jag.

Vad som än krävs och hur många gånger som än krävs, så är jag rätt man.

Jag försöker att bli klar de närmaste dagarna och komma ned, okej?

Jag kör dig dit. Vi stannar på ett pensionat och kör igång.

Sluta. Det går bra. Avsluta det du måste avsluta och försök att komma ner.

Du är vacker, vet du det?

Det är för enkelt att anta att Nicole saknar samvete. Många barn med problem...

Då blir frågan hur man avgör skillnaden mellan åtkomst...

Danny, vad gör du här?

Hej. Jag var i närheten och du glömde ditt brev på sjukhuset häromdagen.

Din adress stod på det. Hörde du inte dörrklockan?

- Det såg viktigt ut, som en räkning. - Tack.

- Du ser bättre ut. Hur mår du? - När jag kom ut sov jag som en död.

Okej. Tack för det här, nu måste jag jobba vidare.

Vadå?

Du är den ende jag kan prata med om det som hände.

Får jag komma in?

Visst. Självklart. Slå dig ner.

Danny, jag kan ge dig namnet på någon annan som kan hjälpa till. Vad gör du?

Var snäll och rök inte här inne.

Någon annan, alltså?

Jag är kniven som har kastats i havet. Det är Sigmund Freud, doktorn.

Jag vet, men du hamnar inte i den kategorin. Var snäll och släck cigaretten.

- Jag vill att du ska veta... Kan vi... - Nej. Jag är inte din terapeut.

Förlåt. Herregud.

De dömde mig för ett brott jag inte hade begått och du...

Du dömde mig, mer eller mindre.

Kan du hjälpa mig att komma på fötter?

Jag gav dem min åsikt, det är allt.

Du vet att jag är oskyldig. Det måste du väl veta?

Nej, det vet jag inte och jag vill att du lämnar mitt hem nu. Förstått?

Nu.

Vad i helvete?

Vad i helvete?

- Hej, Louis. - Där fick jag dig.

På allvar? Bra jobbat.

Vi ses, Louis.

- Hej, mamma! - Här inne är jag.

Försökte Louis prata med dig?

Han kommer in när han har rast och pratar om det förflutna, det är så deprimerande.

- Snart anställer jag en mexikan eller nåt. - Mamma...

- Var är min svärdotter? - I New York.

- Förr åkte männen på affärsresor. - Börja inte nu igen.

Även om kvinnorna gjorde hela jobbet.

Vänta lite, vad har du gjort med handleden?

Jag halkade och slog mig. Jag kan inte stanna på middag, ska jag laga något?

För guds skull, jag klarar mig själv. Men tack för att du handlade åt mig.

- Jag älskar dig. - Okej, grabben. Hej då.

Mitt råd är att tänka mindre och knulla mer. Se på mig, jag har fyra barn.

- Dem tänkte jag mig inte till. - Och tre fruar.

Du ser mer distraherad och dyster ut än vanligt.

Minns du Danny Miller? Jag sprang på honom. Han är ute, under annat namn.

Han är väl inte din patient? Skriv om honom istället, då.

Det kan du sälja hur lätt som helst. Inget är väl otäckare än sanningen?

Det var ett skämt, för guds skull. Prata inte med honom överhuvudtaget.

- Det är det förflutna, lämna det där. - Han sa att mitt vittnesmål dömde honom.

Det är väl att ta i lite?

Han var ju ingen ängel, direkt.

Men det stör mig. Han var mitt sista fall på den sidan.

Jag tänker på honom. Det kanske gick för fort. Vi kanske var för hårda mot honom.

Han erkände att han var där, lade kudden över hennes ansikte och tog på henne.

Han hade inte hennes hud under naglarna. Det fanns inga avgörande bevis.

- Hans fingeravtryck fanns i hela rummet. - Ta det lugnt nu, hårding.

Fortsätter vi, så måste jag ta betalt.

- Och hönsen? - Jag vill inte höra talas om hönsen.

Faktum är att du gjorde det rätta. Det gjorde du.

Det finns alltid frågor.

Jag har en till dig. Tror du verkligen att han "sprang på" dig eller hittade han dig?

- Han sa att det var en slump. - Som om det finns någon slump.

- Säg till om du behöver ett skjutvapen. - Vad är det för fel på dig?

Tack gode gud att det fortfarande finns journalister som ser ut så.

- Älskling, är det du? - Det är Angela.

- Ange? Va? - Ian.

Ian Wilkinson dök upp vid Morgan Hamilton-fängelset och ville bli inlåst.

Han försökte handboja sig vid en vakt. De vill ta in honom.

Det kanske de borde?

De tar in honom om inte hans övervakare eller terapeut hämtar honom.

- Okej, men jag är inte hans terapeut. - Det sa han till dem.

Jag kan inte ta mig dit inatt. Snälla, hjälp mig med det här.

- Så... Du måste skämta. - Du är delaktig, oavsett vad du vill.

Jag måste lägga på.

Helvete.

Kör in till vägkanten, jag måste pissa.

Ja, okej.

- Förlåt, gick det bra? - Ja, det gjorde det.

Vet du vad? Ge mig ett bloss.

- Jag trodde att du kanske hade stuckit. - Ja, kanske.

Minns du vårt sista terapisamtal? Det innan rättegången?

Jag hade armarna runt din midja och du såg på mig.

Du såg på mig och gick din väg. Jag varken hörde av dig eller såg dig igen.

Jag var elva år gammal, Tom.

Okej, men nu är du ute. Du är här.

Gör mig en tjänst och öppna fönstret.

Och ingen rökning på mitt kontor, okej? Någonsin.

Jag började bränna fingertopparna i fängelset.

Jag vet inte varför jag gör det.

Det är rent här inne, väldigt stilrent. Som ett hotell.

Tryggt och trevligt.

Inga distraktioner.

Inga distraktioner.

Var det därför du försökte hamna i fängelse igen inatt?

Ja, och jag hoppade i floden för att svalka mig.

- Tar du fortfarande Temazepam? - Ja, 20 milligram.

- Var bor du? Har du nåt jobb? - I hamnen.

- Är det någon hemma? Din mamma? - Hon är död.

- Jag beklagar. - Jag fick besöka henne med handbojor på.

Handbojorna dödade min mamma-

- och min pappa var inte ens där när hon dog.

Han bor i Norwich och har ett narcissistiskt koma han kallar en bar.

Han besökte mig på Windsor och låtsades att jag var på något fint internat.

Men när de tar en till fängelset...

När man fyller 18 vet man att livet är över.

Jag visste inte att du hamnade i fängelse.

- Ljug inte, doktor Seymour. - Jag ljuger inte. Det är inget skitsnack.

Att du är ledsen ger mig inte livet tillbaka. Jag gjorde det inte!

- Jag gjorde det inte, det vet du! - Den tekniska bevisningen var övertygande.

Tiden är ute.

UNGDOMSFÄNGELSE

Kat Kennedy är med Lauren Seymour

Vet du, du får ha ögonen öppna medan vi gör det.

- Gud, förlåt. Jag... - Boken är arbete. Det här ska vara kul.