The Daughters of Fire (Las Hijas del Fuego)

DAUGHTERS OF FIRE

Hej då.

"Antarktis, 1968" står det på skylten. Många år innan jag föddes.

Men den här platsen har nog knappt förändrats.

Det finns system som aldrig förändras. Även om tiden tycks förändra allt-

- så är militären och prästerskapet logiker utan lösning.

De lämnar outplånliga spår efter sig.

De delar på samma kropp, samma kläder, samma män-

- som bär med sig en berättelse om gränser och förtryck.

Jag tänker på de kvinnliga forskarna som landsteg här 1968.

Hur var deras kroppar när de kom hit? De trotsade det rådande paradigmet-

och levde som forskare.

Vi är barnbarnen, barnen till barnbarnen, döttrar och systrar-

- till dem som satte sin konst och sina kroppar, sitt land och sina landskap-

- som irrläriga facklor och lyste upp nya skyar.

Vi är eldens döttrar.

Problemet har aldrig varit hur kropparna framställs.

Problemet är hur dessa kroppar tolkas och ses framför kameran.

Jag så saknade dig.

- Så saknade? Ta bort så. - Ska du aldrig sluta rätta mig?

Du är hopplös.

Min älskade.

Jag är hungrig.

Ska vi gå ut?

Nej, jag pallar inte. Har du inget hemma?

Låt mig se efter.

Klaga inte.

Agustina

Efter en månad i världens ände och du kan inte köpa en chokladbit?

En månad som jag tänkt på din ände.

Och vår värld och nej, inga chokladbitar.

Det var skönt utan kontakt med omvärlden-

men det var inte som jag trodde.

Jag vet inte. Jag hade föreställt mig det vitt, pingviner...

Och det var svart jord och det kryllade av militärer, maten var hemsk...

Något nytt här?

- Mariana har skilt sig. - Är det sant?

Ja, äntligen.

Nachi blev bodybuildingmästare, och jag har saknat dig galet mycket.

Jag hittade några häftiga klippor, men man kan hoppa i högst fyra gånger-

- annars fryser du ihjäl, även med torrdräkt.

Varför berättar du sånt som skrämmer mig?

Annars är det inte roligt.

Vad tjatiga de är!

- Vem är det? - Hur ska jag veta det?

Se efter.

- Morsan. - Vad vill hon?

Hon vill sälja pappas Torino.

Du anar inte hur den är. De kommer ända från Necochea för att se den.

- Pappa botade den från onda ögat. - Bilen?

- Har jag inte berättat det? - Nej.

Han ställde en tallrik fylld med vatten på huven och det började bubbla.

Och då har bilen onda ögat?

Tjejen, du ser mycket koreansk film men kan inget om populärkultur.

Jag dödar morsan om hon säljer bilen.

Pappa älskade den.

Vad sägs om en räddningsaktion? Så får du se mitt barndomshem.

Och din mamma?

- Mitt rum har inte förändrats på tjugo år. - Jaså?

Du får se vilka affischer som jag onanerade till som tonåring.

Affischer för att onanera?

Säg någon?

Som Diana, från "V", när utomjordingarna invaderar.

- Driver du med mig? - Nej.

Nej, Diana är grym, -

- med sin tajta uniform och de där utomjordiska brösten.

Mina bröst kanske inte är utomjordiska men...

Lägg av, dina bröst är vackra.

Jag har en neoprendräkt.

Vad har min fisk gjort under tiden vi var isär?

Din fisk? Inget.

- Jag är jättesnäll. - Du är hemsk.

Och du? Har du nån ny filmidé?

Ja.

En porrfilm.

Allvarligt?

- Nej - Jo.

- Menar du det? - Ja.

- Vad bra... - Vadå? Tänder du på det?

- Kanske det? - Kom hit.

- Så fräckt. - Du ser...

- Gick det bra? - Ja, jag är redan van vid dig.

Tack.

Två tequila.

Flator.

- Flata. - Vad är det för fel med dig?

Vad fan är det frågan om? Bögarnas bord, flatan... Vad är det frågan om?

Vad säger du?

- Vad i helvete... - Sluta, sluta...

- Vi söker den här tjejen. - Jag känner henne inte.

Jag måste träna. Jag har bara två timmar på mig, sen fryser jag.

Jag är mästare i öppet hav.

Dräkten kommer från Australien, den är varm och väger inget. Kostade skjortan.

Det är inte så lätt att kissa, men men...

- Så har du sett den här tjejen? - Nej.

Jag hörde om ståhejet i baren. Jag firade tjejens hemkomst.

Vi festade när de där hemska typerna kom. Jag försvarade mig, knappt.

Min idrott gör mig stark men tjejen är lite svag och svimmade nästan.

Sen hörde jag några slag. Några blonda utlänningar som utövar självförsvar.

Det är vanligt i Europa. Som tävlings- simmare har jag fått resa mycket.

I Tyskland till exempel så utövar alla lustigt nog aikido.

Det är en självförsvarskampsport men de kan bryta armen på dig.

Klarar ni er med bara en arm? Kan ni hålla dem? Så vinner jag lite tid.

Visst är det kallt?

Så där. Tack. Vi ses!

Hur ska jag berätta om porr?

Jag lägger min kropp i berättelsen och låter den öppna sitt gap.

Jag låter berättelsen släcka sin glupskhet med min fördömda kropp.

Det är något med njutningen som inte går att återge eller göra trolig.

Vi förlorar oss i timtal när vi ligger i vår älskades famn.

Vi låter den hudens landskap göra oss yra.

Jag vill mista förnuftet. Jag vill mista allt.

Att min fitta blir ett generöst och ihärdigt suktande hål.

Hur ska jag visa det i en porrfilm?

Om det är på riktigt, med njutning, sensualitet, tillgänglighet och tid.

Är det porr då?

Eller är pornografi bara när kropparna objektiveras?

Slutar de tillhöra den genren om kropparnas subjektivitet är intakt?

Vi befinner oss i en vild jakt. Vi söker kroppen och berättelsen samtidigt.

Jag söker vilsen och bortglömd av alla.

Kom igen.

Ja, vi hade den för att skjutsa barnen till skolan, till Caleta Valdés.

Sen byggde de en skola här och den har stått här sen dess.

Okej, om den stått hela vintern-

- så kan vädret ha gjort att vissa delar som generatorn fått rostskador.

Det syns att ni har tagit hand om den men kamremmens skick...

Om den slitits så måste den bytas. Det får vi dra av från priset.

Vad går det på?

Du filmar mycket stubbar för en porrfilm. Våra kvinnliga tittare somnar.

Underskatta inte mina följare.

Vi kan byta om du är trött.

Jag älskar att hantera stora saker.

Jag kan tänka mig det. Samma här, bland annat min tjej.

Det är bra, tack.

Har vi en färdplan eller låter vi slumpen avgöra?

Vi tänkte åka till Madryn.

Men först vill jag besöka en barndomsvän i Caleta.

- Från Lobería? - Ja.

Jag har inte sett henne sen de flyttade när vi var små.

Hur vet du att hon är från Lobería? Har hon berättat om tiden som scout?

Ja, hon sa också att du skulle träffa din svärmor.

Ja, jag grips av panik.

Vår svärmor.

Kan ni flytta på kameran? Den är med i bild.

- Jag tror att jag gjorde bort mig. - Det är ingen fara.

Mickutgången är trasig.

Du hade skällt ut mig om jag gjort det.

Självfallet. Kan ni stänga av den?

Nej! Nej!

- Nej, Agustina. Den röda knappen. - Så där.

Tack.

Nåja, hon tycks göra allt rätt.

Gör hon allt bra?

- Sluta, Agustina. Du gör så jag skakar. - Okej, ledsen.

Hur länge har ni varit ihop?

- Tre år. - Fyra.

Jag tror du behöver sova en stund.

Du får köra.

- Jaså? Har jag blivit chaufför nu? - Du sa att du gillade det.

Varför öppnar jag munnen?

Jag kan binda en kärleksfull munkavel. Jag kan tekniken.

Jag kan tänka mig det.

Jag återvände aldrig till byn.

Allt är sig likt, som när vi var små.

Nu vill jag rädda pappas bil.

Till och med i Necochea finns det gamar som vill köpa den av morsan.

- Torinon? Den som hade onda ögat? - Ja, pappas älskling.

Kör man fortfarande dyktävlingen i Madryn?

- Ja, jag ville tävla, men... - Åk med oss. Vår folkabuss är tiptop.

- Den är komfortabel. Har du dräkt? - Den är nog trasig.

Jag kan ta en titt. Jag har bästa lappningstekniken.

- Annars kan du låna min gamla dräkt. - Tack.

Den kan nog sitta lite tajt. Du har blivit kraftig med åren.

- Minns du hur smal jag var? - Det är klart.

Med vita overaller och dina tändstickor till ben.

Minns du när vi hittade Mistela-flaskan och vi dansade i hönshuset?

Vi skrämde kycklingarna och sjöng Kiss.

- Tack. - Hej. Tack.

Jag fortsätter att anteckna även om jag inte lyckas skriva "Scen 1"-

- så tror jag att jag skriver ett filmmanus. Vem kan skriva något så här?

Om en film alltid är en resa, vem kan då skriva medan den reser?

Jag borde hoppa av och springa nedför berget och skriva:

Scen 1:

Carmen vandrar i närheten av en sjö.

Sjön tycks glänsa och ytan är som en orörd kropp.

Kameran stiger och marken blir en motståndskraftig kropp.

Landskapet visar sig som något erotisk, sexuellt, vilt och ömt.

Landskapet blir ett sårat djur i ögonen som slukar det.

Carmen sätter sig på en klippa.

Marken är inget annat, man kan inte få fotfäste, vi går närmare kroppen-

- på jakt efter ett sista andetag som alltid påminner om det första.

En gemensam luft som gör oss mänskliga.

Anteckning om rollfigur: Francisca.

Det hon gillar mest är att bli iakttagen.

Hennes kropp skälver när hon känner en blick utifrån.

Första blicken var mammans, en blick som hon inte låtsades om-

- medan bidéns stråle slog mot hennes fräscha vulva.

Hennes lilla kropp skakade varje gång strålen träffade hennes orörda fitta.

En hårlös fitta. Slät och frisk. En fitta full med intriger.

Ända tills hon kände moderns trängande blick.