Drowning Ghost (Strandvaskaren)

Kära kollegor och elever.

Genom årtionden har denna dag betytt-

- gemenskap, tillhörighet och framåtblickande.

Vi får också tillfälle att begrunda den tradition vi är bärare av:

Att vara en del av Hellestadsandan.

Det innebär att ni inte är vilka elever som helst.

Det innebär att ni blir fundamentet och föredömet i ett samhälle-

- där begrepp som etik och moral allt mer har kommit på undantag.

Ni är privilegierade, javisst, men med privilegiet följer ett ansvar.

Ett ansvar som vi alla är bärare av-

- och som vi är här för att manifestera.

Som rektor har jag förstås en stor del av det här ansvaret...

Detta är inte min förhoppning, det är min övertygelse.

Jag vill med dessa ord höja mitt glas och tillsammans med er-

- utbringa en skål för Hellestadsandan.

Skål!

- Ska du med ner till sjön? - Nej, jag tror inte det.

- Du kan inte bara sitta där jämt. - Jag måste ju bli färdig.

- Behöver du hjälp? - Jag vet inte ens vad jag gör.

- Följ med. Du kanske träffar honom. - Vem då?

- Han. Strandvaskaren - Lägg av!

Yngve frågade efter dig.

Just det, jag drömde om dig i natt. Det var nånting om att du...

Du skulle åka bort, långt bort. Jag följde med dig till flygplatsen.

Du hade dina biljetter och allt sånt.

Men då jag kom tillbaka, så satt du här i rummet.

Konstigt, eller hur?

Okej, vi ses sen. Hej då.

Yngve, du har valt att skriva om fotbolls-VM '94.

Det är visserligen historiskt, men berätta om din infallsvinkel.

Jag börjar med gruppspelet och avancerar till Ravellis räddning.

- Och så vidare. - Grattis. Hur går det för dig, Sara?

Bra, men det finns inte så mycket material.

Men det kanske är just bristen på material, som gör det intressant.

Här har vi en äkta tragedi-

- som under 100 år har utvecklats till en lokal spökhistoria.

Vore det inte spännande att få veta hur den där bonden-

- blev Strandvaskaren? Det är ju så han kallas i folkmun.

Apropå det, så vill jag säga en sak om helgen. Visa lite respekt.

För... vad då?

För Rebecka och det som hände för ett år sen.

Det är ju bara en skoltradition.

Hej, Thomas, ursäkta att vi stör. - Ja, varsågoda.

Vi ska hälsa två nya elever välkomna till Hellestad.

- Leo Berggren och Felix Strömberg. - Strömblad.

Leo bor i Mexico City och ska tillbringa två terminer här.

Felix har sökt hit för att studera matematik för professor Ek.

Det är vi naturligtvis glada över.

Måns, du presenterar Felix och Leo för husfar efter lunch.

Jag vill passa på att påminna om mobiltelefonförbudet.

Alla, utan undantag, lämnar sina telefoner till expeditionen.

Ja, Thomas, då kan du ta över. Tack.

- Är det ledigt här? - Javisst.

- Så du har bott i Mexiko? - Ja, precis.

- Har du varit där länge? - Tre år. Farsan är diplomat.

Vad spännande.

Jag gillar mexikansk mat.

Såna där... rullar... med mat i.

Mina föräldrar trodde inte det var sant när jag kom in här.

Fast jag verkar vara den enda som kommer från förorten.

- Jag kommer också därifrån. - Men från en sån utan t-bana, va?

- Är matte ditt huvudämne? - Det är det jag är bra på.

Fast verkar det tråkigt, så kan jag annat.

Nej, matte är jättekul.

Det finns ju majschips som är hårda och sen så...

Eller jag menar de här runda rullarna som det är...

Med olika fyllning i.

- Burritos. - Just det. Det är skitgott.

Jag tycker bättre om japansk mat. Vi bodde i Tokyo innan.

- Var det Pedro, du hette? - Leo.

Vi ska till husfar efter lunch. Säg till din vän också.

Han är patologiskt fixerad vid sin dotter.

Inget incestuöst så vitt man förstår.

Misshandlade julafton 1992 sin fru till döds.

Enligt egen uppgift för att frun spillt stearin på dotterns lackskor.

Och för ett år sen tog dottern livet av sig?

Det har kanske inte gått in, för han talar om henne som om hon levde.

- Hon hette... - Rebecka Richter.

Han har varit här i tolv år nu.

Jag kan inte säga att han har gjort framsteg, snarare tvärtom.

- Våldstendenser? - Nej, nej...

Det är överhuvudtaget sällan man får ett ord ur honom.

Lycka till.

Jag heter Frank Eriksson och är ny här. Jag ville bara hälsa.

Din dotter, förstår jag?

Rebecka.

Ja, Thomas. Kom in.

Jag hörde att du hade synpunkter på helgens festligheter.

- Det kanske inte stämmer? - Jag bad dem bara tona ner det lite.

Det som hände var fruktansvärt, men flickan var psykiskt sjuk.

- Det är inget skolan kan lastas för. - Kanske inte.

Vissa elever har känt sig utpekade. Vi kan nämna namn, om du vill.

- Måns Weine, till exempel. - Jag vill också nämna nån: Rebecka.

Hon mådde inte så bra när hon kom, men här blev hon ju inte bättre.

Jag försökte bara prata med vissa elever om Rebecka.

Och jag tycker att den där festen kan flyttas till en annan dag.

Varje skola har sina traditioner.

Just den här bör vi hålla fast vid. Det är ju 100-årsjubileum i år.

Tre elever mördades för 100 år sen. Det måste vi ju fira.

Det här är din tredje termin.

- Trivs du här på Hellestad? - Ja tack. Ganska bra.

Eleverna tycker mycket om dig och det är värdefullt.

Jag jobbar hårt för att du ska få en ordentlig bostad.

- Du kan inte bo i ett elevrum jämt. - Jag klagar inte.

Det är just det jag uppskattar så mycket hos dig.

Ja, det var väl allt.

Om du ursäktar, så har jag en hel del att få undan innan helgen.

(musik hörs i korridoren, två elever pratar)

- Vad glodde hon på? - Vem?

- Har ni en femma att låna mig? - Stick.

- Har du en femma? - Nej.

Har du stålar? Har du en femma? Du får dem på måndag.

Men vad fan Jävla fattiglappar.

- Har du fem spänn, Markus? - Nej.

- Jag måste hem i helgen. - Det är ju plikt på närvaro.

- Jag vet, men farfar ska begravas. - Det går inte. Du får flytta den.

- Jag kan inte flytta begravningen. - Säger farfar det?

- Jag flyger till London i kväll. - Du gör precis som du vill.

- Bengt! - Ja...?

- Min mobil. - Ja, just det...

Det är den blå.

- Vad tycker du? - Jo.

Jag skulle behöva gå ner i förrådet också.

Glöm inte att släcka och slå igen dörren!

Bengt! En av lamporna vid entrén har slocknat. Har du inte märkt det?

Det ser förfallet ut. Alla lampor ska lysa, annars är det meningslöst.

Det är väldigt bra om jag slipper påpeka sånt här i fortsättningen.

Hallå?!

Lägg av, för fan!

Bengt...

Kan du byta ut skylten i korridoren? Det står att Rebecka bor här.

Du förstår nog inte hur mycket det finns att göra här.

- Jag bytte ju rum för ett år sen. - 200 element står och droppar.

Vem får fan för det, tror du? Ska du också ha namnskylt?

- Hej. - Hej.

- Får man komma in? - Javisst. Självklart.

Det är du som är Sara, va? Felix.

Jo, jag vet.

Jag tänkte höra en sak om festen. Therese berättade-

- att du skriver nåt som handlar om det där.

- Gjorde hon? - Det kanske var en hemlighet.

- Nej. Vad vill du veta? - Det lät bara jävligt intressant.

Du kanske vill berätta lite, om du har tid.

Kom igen, Sara. Det är jättespännande, ju.

- Snälla. Du...? - Ja, jag behöver lite luft. Kom.

- Hur gammal var den? - Rätt gammal. Jag var fem, tror jag.

- Vad fan är det där? - En gammal brunn eller nåt.

Här bodde en bonde för 100 år sen med sin familj. Han hette Erik Skarp.

Hej.

- Jag var på väg till sjön. - Vi ska också dit.

Men vad hände, då?

En dag tog bonden en lie och dödade tre elever.

- Bara så där? - Efteråt gick han ner till sjön. Kom.

Man hittade lien på stranden. Han gick ner och dränkte sig.

- Men kroppen hittades aldrig. - Och sen, då?

- Ett år senare kom han tillbaka. - Var han inte död?

- Jo. Han var en strandvaskare. - En vad då för nåt?

En drunknads vålnad.

En natt varje år går han omkring i korridorerna på Hellestad.

Ingen har sett honom, men...

...man hör hans lie som skrapar mot stengolvet.

Det där sa de fan ingenting om när jag sökte hit.

- Varför? - Vad då?

- Varför gjorde han det? - Det är det ingen som vet.

Hör ni, ska vi gå tillbaks?

Ho ho!

Döda, döda, döda!

Lägg av, din jävla idiot!

Blev du rädd? I helgen blir det riktigt jävla läskigt.

- Väx upp, för fan. - Vad håller ni på med?

- Yngve vill knulla. - Fixar du två på en gång, Yngve?

Då måste du ha den där masken på dig.

- Ja, hallå? - Är det Anna-Lisa Skarp?

Jag heter Sara Engman och går på Hellestads internat.

Jag skriver en uppsats om... Vet ni vem Elvira Skarp var?

Jag hittade gravstenen och tänkte att det kanske var en släkting.

Hej. Här händer det inte så mycket, va?

Nej, det rätt lugnt. En del åker till stan på kvällarna.

- Jag kanske stör. - Nej, nej...

Freeze!

- Jag har fått en sån jävla bra idé! - Lugna ner dig lite.

- Vi har festen på bondgården i ladan. - Det är ett jävla råtthål.

Ja, just det. Där kan vi ha världens jävla fest utan att nån bryr sig.

Varför inte? Ju längre bort från kärringen, desto bättre.

Okej, jag ska tänka på saken.

- Hur går det med min uppsats? - Skriv dina jävla uppsatser själv.

- Vad ska du göra i helgen? - Jag vill bli klar med uppsatsen.

- Du, då? - Jag har inte så mycket att välja på.

- Ska du gå på festen i morgon? - Jag tror inte det.

- Vad hände egentligen här i fjol? - En tjej hoppade från taket.

- Felix pappa är svensk mästare i... - Casting.

- Man kastar metspön på land. - Inte själva spöt, utan linan.

Det är ju helsjukt.

Lite uppmärksamhet!