The Rite of Passage (Mała matura 1947)

En sydlig bastardsköldpadda.

Hon vilar i det grunda vattnet utanför Costa Rica.

Hon har simmat 150 mil för att komma hit.

Hon är här för att hon måste lägga sina ägg på torra land.

Hon är tillbaka vid samma strand-

där hon kläcktes för tio år sen.

Hon måste överge tryggheten i havet...

...och ta sig till en främmande värld.

Äggen gör henne tung, men nästa generations framtid står på spel.

Längs hela stranden ser vi nåt som har utspelat sig i miljontals år.

Nämligen att dräktiga sköldpaddor tar sig upp ur havet.

Hundratusentals.

Man måste kunna hantera de utmaningar som finns både på land och i havet-

- för att få en bra tillvaro här längs kusterna.

KUSTER

BERÄTTARRÖST: DAVID ATTENBOROUGH

Kusterna bjuder ständigt på förändringar och belöningar.

Galápagosöarna ligger i den tropiska delen av Stilla havet.

Den karga kusten här ser obeboelig ut-

- men en grupp djur har lärt sig att dra nytta av det som finns här.

Sjölejon.

Ungkarlar.

De måste bli fetare.

Bara de största hanarna attraherar honor och får para sig.

Om de här unga hanarna inte blir tillräckligt stora-

- kommer de att få leva ensamma på den här isolerade kusten.

Därför ger sig en av de hungriga hanarna ut på egen hand.

Han är på jakt efter storvilt.

Gulfenad tonfisk.

Varje fisk väger 60 kg.

De har en toppfart på 60 km/h.

Han har ingen chans att fånga en i det öppna havet.

Men han har en plan.

Längre fram ligger vikens öppning.

Han styr dem mot den.

Mot sin fälla.

Han tvingar in dem i en återvändsgränd.

De kommer undan.

Han misslyckades.

Men det kan finnas en annan lösning.

Nu jobbar de i lag.

Då kan de tvinga ihop fler fiskar.

De jagar in dem i viken igen.

Sjölejonen sprider ut sig och tvingar in fiskarna i flaskhalsen.

Fiskarna hamnar i återvändsgränden igen-

- men nu simmar den unge hanen tillbaka och blockerar utgången.

Fiskarna försöker fly igen-

- men nu tvingar han in dem i nästa återvändsgränd.

Nu kan sjölejonen fånga dem en och en.

Den här smarta fisketekniken kräver framsynthet, planering och samarbete-

- och man har bara sett den användas här runt Galápagosöarna.

En fisk ger dem fem gånger så mycket protein som de äter en typisk dag.

Till slut lämnar den unge hanen sin post.

Han tänker njuta av sitt pris.

Tack vare den proteinrika tonfisken-

- är han på väg att bli en fullvuxen hane som kan para sig.

Genom att dra nytta av viken har sjö- lejonen tagit vara på möjligheterna-

- som finns där de här två kustvärldarna möts.

Kusterna är de havshabitat som förändras snabbast.

Det beror på tidvattnet.

Tidvattnet orsakas av månens dragningskraft.

När månen går i bana runt jorden stiger och sjunker havet.

Det sker vanligtvis två gånger om dagen-

- och skapar jordens mest dynamiska landskap.

Ingen annanstans måste djuren hantera lika föränderliga förhållanden.

Dagligen riskerar de att torka och brännas av solen.

När vattnet sjunker undan bildas ibland tillfälliga oaser.

En klippbassäng.

Det är en till synes lugn fristad.

Med det är inte lugnt länge.

När man snabbspolar händelserna får man se oväntad dramatik.

Växtätare, asätare och filtrerare som bor här måste dra nytta-

- av den korta tid de har här innan tidvattnet återvänder.

Anemoner glufsar i sig allt de når.

Men vissa måltider är mer svårsmälta än andra.

De här magiska världarna blir snabbt rena slagfälten.

Ett dödligt rovdjur med fem armar och en mun på undersidan.

Sjöstjärnan Pisaster ochraceus.

Den letar efter skålsnäckor.

Vissa har ingen chans att fly. Den slukar dem.

Men andra skålsnäckor har en hemlig försvarsmekanism.

De använder en hal sköld.

Den gör att de kan glida undan.

Den här skålsnäckan har en egen livvakt.

Ringmasken Arctonoe fragilis. Den har ett elakt bett.

Sjöstjärnan föredrar mat som inte biter tillbaka.

Skålsnäckan tar sig vidare med sin livvakt under skalet.

Men det finns ett djur som de inte kan försvara sig mot.

Dubbelsugaren.

Den kan få grepp om skålsnäckan med sina tänder-

och vrida loss den som en kork.

Sen sväljer dubbelsugaren hela skalet och allt där i.

Den här dramatiken utspelar sig bara under några timmar.

Sen återvänder tidvattnet.

Varje dag förvandlas havet till fastland, och fastlandet till hav.

Det för med sig nya möjligheter.

Ullhandskrabban Grapsus grapsus.

Det är en av tusentals kustkrabbor som väntar på rätt tillfälle.

Varje dag samlas de längs Brasiliens tropiska kust.

De väntar på att tidvattnet sjunker undan.

Då blottläggs deras föda.

De här sjögrästäckta klipporna ligger hundra meter från kusten.

De måste skynda sig innan tidvattnet återvänder.

De hoppar mellan klipporna.

Krabborna verkar vara rädda för vattnet.

Det är inte så konstigt.

En muräna.

Den här muränan, Echidna catenata, är specialist på att jaga krabbor.

De trubbiga tänderna kan krossa krabbornas skal utan problem.

Den är krabbans värsta fiende.

Men krabbans föda är fortfarande långt bort.

De måste vidare.

De är halvvägs.

Men fienden har andra planer.

Den glider på land...

...och lägger sig i bakhåll.

Krabborna måste fortsätta om de vill äta.

Men det är inte säkert nånstans.

Bläckfiskar äter också krabbor.

Krabborna gör ett försök.

Framme.

De riskerar liv och lem för att få äta av sjögräset.

Men om två timmar vänder tidvattnet.

Då måste de löpa gatloppet igen.

Tidvattnet är inte det enda som påverkar kusten.

De största vågorna startar ute till havs-

och växer när de närmar sig kusten.

När det blir grundare bromsas vågorna av havsbotten.

De blir upp till 30 m höga.

Sen välter de framåt och bryts.

Många av de största surfvågorna-

bildas utanför Nazaré i Portugal.

Varje dag rullar det in vågor med en kraft-

som motsvarar 1,5 miljon ton TNT.

Vågornas kraft formar gradvis om kusterna.

I vissa delar av Europa nöter vågorna bort tre meter av kusten varje år.

Hur snabbt vågorna formar om klipporna beror på hur hårda de är.

Om det finns mjuk sten innanför den hårda bildas det spektakulära valv.

Klipporna angrips ständigt, och till slut skulpteras stora stenvalv-

som här i norra Spanien.

Vågorna bildar även höga fästningar, som de här klipporna i Antarktis.

Här häckar tiotusentals sjöfåglar.

Man når bara klippsidorna från luften.

Det finns gott om skrymslen för dem som kan ta sig dit.

Men för att äta måste sjöfåglarna bemästra havsvärlden utanför land.

En lunnefågel.

Han är fiskare.

Och pappa.

Han har en livspartner.

Paret delar på ansvaret för den en vecka gamla ungen-

som behöver fem mål mat om dagen.

Föräldrarna turas om att ge sig ut på fisketurer.

Det är pappans tur.

När det är ont om fisk måste de flyga iväg upp till fem mil över havet.

Där finns det gott om fisk.

Ute till havs dyker de ner till en helt annan värld.

Det är svårt att hitta bra fiskeställen, och de är inte ensamma.

Grisslor.

Precis som lunnefåglarna har de korta vingar. Det gör det lättare att dyka.

Lunnefåglar kan hålla andan i över en minut och dyka ner till 40 m.

Det blev fångst!

Men färden hem är lång.

Efter en utmattande flygtur på nästan 10 mil-

är den här lunnefågeln nästan i mål.

Men det finns sjörövare här.

Kustlabbar.

Föräldrarna som är på väg hem blir rånade.

Kustlabbarnas breda, vinklade vingar gör att de är snabbare och smidigare.

Lunnefåglarna måste välja sina tillfällen noga.

Nära ögat.

En sista, desperat acceleration.

Han klarar sig.

Han är hemma i tryggheten efter en tre timmar lång flygtur.

Där väntar hans tålmodiga partner.

I dag får deras lunnefågelunge äta.

Men där antalet fiskar minskar-

- är det svårt för många lunnefåglar att hitta nog med mat åt sina ungar.

I dagens skiftande havsmiljö är det svårt att vara en lunnefågelförälder.