Cristela Alonzo: Middle Classy

EN KOMEDISPECIAL FRÅN NETFLIX

Är ni redo för showen?

Cristela, vet du hur jag träffade senator Robert Kennedy?

-Nej. -Nåväl,

vi hade registrerat 140 000 väljare

-i Kalifornien. -Lägg av.

Hur står det till, allihop?

Jag hörde att han var på Coronado Hotel i San Diego.

Så, jag åkte till Coronado Hotel…

Jag heter Joaquin Castro.

Första gången jag träffade Robert Kennedy.

Träffades ni så?

Mitt dagjobb är i kongressen.

Jag har en annan berättelse om…

Dolores, jag är sen. Jag måste gå, men kommer tillbaka på en gång.

-Jag vill att du hör den. -Jag vill det.

Jag ville göra nåt mer respektabelt med mitt liv.

Så, här är jag nu och öppnar för Cristela.

Jag älskar dina berättelser. Jag menar, historia. Oj.

Som sí se pudo, eller hur. Som sí se puede.

Håll den tanken.

Jag kommer strax.

-Jag väntar här på dig. -Ja, självklart!

Okej!

Ge henne en stor applåd, min grymma vän

från Rio Grande Valley i Texas,

Cristela Alonzo!

Ja!

Se på oss!

Vi klarade det!

Den här tiden förra året gav Gud oss utegångsförbud.

Nu är vi ute och säger:

"Se på oss. Vi lever fortfarande."

Det är otroligt.

Jag visste inte om vi skulle överleva.

Vi började med covid-19,

och är nu uppe i covid-24.

Jag svär. Covid är som Stjärnornas krig.

Efter några månader kommer det en ny version.

"Lägg av. Har Omicron släppts?

Jag har inte sett The Mandalorian än."

Vad?

Det hade inte behövt bli så här heller.

Det hade inte behövt bli så svårt.

Som barn såg jag skräckfilmer.

Jag älskar zombie-filmer.

Det finns alltid en scen då man får veta:

"Gud, de är zombier."

Och det är aldrig bara en, utan 30 zombier.

Och jag såg den scenen i varje film och tänkte:

"Det är orealistiskt.

Hur lät dem det bli så illa?"

Eller hur?

För om jag ser en enda zombie,

dödar jag den zombien.

Men att det blir 30?

Hur gör vi det? Sen tänkte jag: "Vet ni varför?"

För vi visade aldrig scenen i filmen

där svinen går omkring och säger:

"Det är min rätt att bli biten av en zombie.

Det är min rätt som amerikan att bli biten av en zombie."

Du ska inte välja hur du dör, din idiot.

Vad är det för nåt?

De senaste åren har varit för mycket.

Jag var i LA under nedstängningen och hatade det.

Min familj står varann nära.

Det var första gången jag gjorde nåt utan min familj.

Det var så svårt.

Min familj kommer från södra Texas.

Vi är från Mexiko.

Och…

Det är typ södra Texas.

Det är som södra Texas.

Familjen hade blandad status.

Om du inte vet vad det är, så hade hälften papper

och hälften var papperslösa,

och vi säger inte vem som är vad.

Vet ni vad? Vi ser likadana ut!

Vi var fattiga som barn.

Vi fick dela toa och födelsecertifikat. Det sög.

Min bror Cristela hatade det.

Det är okej.

Spanska är mitt modersmål. Jag lärde mig engelska senare.

Engelska blev mitt andraspråk.

Och jag fick lära mig engelska…

¿Ustedes también?

Jag lärde mig engelska genom att se The Price is Right.

Och ni vita, ni lurade mig.

"Plinko" är inget ord. Dra åt helvete.

Jag litade på er!

Jag lärde mig era ord och använde dem varje dag.

"Jag kan inte komma. Jag mår plinko."

Det ordet existerade inte!

Jag älskar det ordet.

Jag ville döpa mina barn till Plinko, för det låter mexikanskt.

Plinko, ven pa ca!

Jag trodde de kunde heta Plinko. Jag är från förorten.

Ibland döper vi barnen till helt sjuka saker där.

Ibland döper vi barnen till saker som vi vill ha.

"Det är min dotter Mercedes. Läget? Hur mås det?"

"Det är min son Betalad vattenräkning. Läget? Kom och hälsa."

"Var är Kabel-tv? Har nån sett Kabel-tv?"

Så lärde jag mig engelska.

Jag satt framför teven och såg program

och repeterade allt.

Rösterna, brytningarna.

Så jag är den enda i familjen utan kraftig mexikansk brytning.

Min storebror

växte upp i Mexiko.

Han har den stereotypa brytningen,

som om en taco kunde prata.

Om Edward James Olmos träffade honom, ville han lära honom "matematico".

Eller hur?

"Du behöver ganas."

Det var konstigt, vi växte upp ihop,

men det lät som om vi inte var släkt.

För min bror sa: "Du, syrran.

Pues, vill du gå och käka nåt?"

Jag sa: "Vi kan göra det…

…eller vi du se vad som är bakom lucka nummer tre?"

Öppna den!"

Ni vet…

Om man tänker på det,

så är Price Is Right inte en tävling för fattiga.

För vi vet inte vad nåt märke kostar.

Vi köper generiska saker.

Jag växte upp med Dollar Store. Jag hade sagt:

"Vad kostar juice?" "Nittionio cent."

"Vad kostar makaronilådan?" "För mycket. Lägg tillbaka."

Som vuxen talar jag nu tre språk.

Jag talar spanska, engelska

och kaukasiska.

Kaukasiska är som engelska, fast jag använder fina ord

som jag inte brukar,

som "ekologisk" och "avdragsgill".

Här är ett exempel.

När mina vänner klantar sig säger jag:

"Bitch, du klantade dig."

Men på kaukasiska säger jag: "Frun, det är oacceptabelt."

Fattar ni?

Vad sa jag där?

Lite…

"Jag bankar skiten ur dig!"

"Låt mig prata med chefen."

Jag växte upp i en gränsstad vid Mexiko i södra Texas.

Och det är intressant att vi aldrig pratar om

hur så många av oss växte upp i bubblor. Fattar ni?

Om man bor i en by eller storstad där det inte finns mycket mångfald,

då vet man inte bättre, för man är barn. Det är inte vårt fel.

När man som vuxen ger sig ut i världen

träffar man nytt folk och nya kulturer.

Det är ens jobb att lära dig om dem och utvecklas.

Det är väl vad vi måste göra?

Men det är svårt.

Till en början.

I min gränsstad fanns ingen mångfald.

Alla var mexikanare.

Alla i mitt kvarter.

Vi kallade varann "mexikan". "Läget, mexikanen?"

"Hur mår du, mexikanen?" "Mexikanen!" Ni vet?

Sen gick jag på college i St. Louis, Missouri.

Nån kunde väl ha varnat.

Jag var inte redo att träffa

alla dessa olika människor.

Och vi alla var mexikanare igen.

Och när jag såg folk på tv var det så overkligt,

för tv kändes så långt ifrån där jag växte upp.

Första dagen på college i St. Louis

kom en kille fram som senare blev min bästa vän.

Han sa: "Läget? Jag heter Byron."

Och genast sa jag: "Mexikan!"

"Du är den mörkaste mexikan jag nånsin mött!"

Han sa: "Jag är svart."

Jag sa: "Åh."

Jag kände inte till det. Samma med vita.

Jag visste inte att vita kom i så många nyanser.

Det finns vitt och vitt!

De jättevita frågar jag: "Spökar du för mig?

Går du här eller har du ett meddelande från min döda mamma?"

Jag visste inte att jag skulle möta andra som växt upp i bubblor.

Det förvånade mig.

Min rumskamrat första året var från Tennessee.

Hon hade aldrig träffat en latinamerikanska.

Ingen i hennes familj.

Hennes mamma körde henne till skolan.

Hennes mamma var inte säker på i fall jag kunde engelska.

Vi hade pratat hela dagen.

Jag vet inte om hon trodde att jag skulle

glömma engelskan efter halva dagen.

"Hej, hur mår du?" "Bra." "Säkert?" "Nej, verkligen.

Nej.

Provperioden är över.

Uppgradera? Nej. Ur funktion."

Nej."

Så, min rumskamrat bjöd mig att äta middag med dem.

Men hon dramatiserade orden

så att jag skulle förstå.

Hon improviserade det hela.

Hon sa: "Hej.

Så…