Ticket to Paradise

Så du ska fråga henne ikväll?

Ja. Några råd?

Satsa på nåt storstilat. Jag brukade göra sånt där hela tiden.

Han gjorde aldrig nåt sånt. Det vore inte alls likt honom.

40 000. Får jag 45?

- Faktiskt så... - 45 000.

...var förmodligen Davids frieri enda gången han överraskade mig.

Vi dejtade alla fyra åren hon gick på college.

Jag hade en plats på masterprogrammet för arkitektur-

- så jag stannade definitivt i Chicago.

Så från ingenstans, fick jag ett erbjudande från ett fantastiskt galleri i LA.

70 000?

Sjuttio.

70 000.

Så kvällen innan examen...

...så sa hon plötsligt att hon skulle flytta.

Och jag är lugn. Glad för hennes skull.

Han flippade ur helt.

Så, nästa morgon, vid ceremonin-

- när jag går där mot dekanen och mitt diplom-

- så finns plötsligt David där bredvid mig, på knä.

Och hon började gråta.

Det var så pinsamt.

Det blev rena utbrottet. Alla appålåderade och skrek.

Utom hennes föräldrar. De tyckte att hon var för ung.

De tyckte jag kunde lyckas bättre.

Men vem har nånsin lyssnat på föräldrarna?

Såld till Georgia Cotton.

Lång historia kort, hon flyttade inte till Kalifornien-

- och en månad senare, var vi gravida med Lily.

Det är fantastiskt. Vänta, hur länge sedan?

Låt mig räkna ut.

Den 7 mars är det 25 år.

Otroligt. Gifta i 25 år.

Nej, Gud. Vi är inte gifta.

Å gud, nej.

Vi skilde oss fem år senare.

Och det var inte nån sån där vänskaplig skilsmässa man ser på TV.

Jag försöker att inte vara i samma tidszon om jag kan slippa.

Men Lily tar examen imorgon, så här är jag.

Måste kännas konstigt.

Vad då? Nej, det är historia nu.

Oh ja, rena mardrömmen.

Notan, tack.

Vad gör du?

- Jag packar. - Du packar arbete.

Packa inte arbete. Varför ska du det?

För det är en kort semester och ett väldigt långt liv efteråt.

Ja, jag har tänkt på det-

- och jag tror verkligen inte att allt det här med att "vara vuxen"-

kommer att funka för mig.

Men jag har egentligen inget val.

Hej mamma.

Jag håller på att ånga mina kläder, och undrar var jag ska sitta.

Inte för att det spelar någon roll. För mig menar jag.

Det spelar ingen roll för mig alls.

Men varför...

Vänta, det är pappa.

Hej pappa, mamma är på andra linjen.

Hälsa inte från mig.

Ni sitter inte ihop, okej?

Ni sitter på varsin sida i salen-

som är stor som Rhode Island.

Det är den minsta staten.

Så du lovar? Inga elaka kommentarer, inget bråk, ingen passiv aggression?

Men aggressiv aggression då? Är det okej?

Jag älskar dig.

Älskar dig.

Det här kommer att bli en outhärdlig dag.

Kom igen. Vi skakar hand med en gubbe och bär en dum hatt.

Vad skulle kunna gå fel?

De ska sitta tillsammans.

Godmiddag.

Ursäkta mig.

På uppdrag av fakulteten och personalen vid Pullman University...

Stor dag.

...är det mitt privilegium att välkomna föräldrarna, släktingar och vänner-

- till våra nyutexaminerade elever.

Du måste skämta.

Antar att det här är min plats,

eftersom du inte har haft en dejt sedan Lily hade tandställning.

När jag dejtar är det åtminstone med nån i passande ålder.

Du gillar honom bara inte för att han är fransman.

Jag gillar fransmännen. Deras pommes frites. Deras rostade bröd. Deras senap.

Jag bad Lily särskilt om att inte placera oss tillsammans.

Ringde du henne? Det är ju patetiskt.

Det börjar nu.

Hyscha inte åt mig.

Så utan vidare dröjsmål börjar vi nu med uppropet.

Wren Butler.

Wrenny!

Ursäkta, det är mitt armstöd.

Nej, det är mittemellan.

- Det är så likt dig. Ta ta ta. - Det är ingen metafor. Det är ett armstöd.

- Kan jag få halva, tack. - Sluta nu.

Ge mig hälften. Vad är det för fel med dig?

- Jag vill bara ha halva. - Lily Cotton.

- Ta en bild. - Gör det du.

- Jag är i nuet. - Varför behöver du en bild?

Så jag inte glömmer det här ögonblicket.

- Älskar dig. - Älskar dig mer.

- Så stolt. - Stoltare.

- Ännu stoltare. - Mest stolt.

Kunde inte vara mer stolt. Sprickfärdig.

Hon har fått min näsa, så det så.

Älskar dig, Lily.

Jag kan inte fatta att min lilla tjej är advokat.

Både du och jag.

- Kan alla sluta skrika? - Vem skriker?

Där har vi det igen.

Somliga kanske tog för många Jägerbomber igår kväll

- Nån enda kanske. - De andra sex var perfekta.

Det är en lång flygresa till Bali. Du kan sova på planet.

Lily kan jobba på planet.

Hon hade minst 90 timmar tentor under den senaste veckan.

Och under de kommande tre månaderna,

börjar hon på den främsta advokatbyrån i Chicago.

Du kan inte dyka upp vid en eldstrid med solbränna.

Okej, hon måste dekomprimera, och du måste lugna dig.

Att be någon att lugna sig har faktiskt aldrig lugnat någon-

i universums historia.

- Jag vet det. - Så du vet det.

Prata tystare.

Jag tar trosor. Jag tar solkräm. Jag kommer att bli bra.

För en gångs skull, kan du väl hålla med mig.

Javisst, men då skulle jag också göra fel.

Okej, dags att gå.

Ser du vad du gjorde? Du sabbar avskedet.

Så jag gjorde det?

Det var inte bara han.

Hörde du, det var inte bara jag.

Hej då, pappa.

Hej då, Lilys pappa och mamma...

...för min pappa och mamma vet inte ens att jag åker.

Ta det försiktigt.

Välj rätt.

Alltid.

Knappast.

Och så är hon borta.

Ses vi igen? Aldrig.

Förhoppningsvis inte så tidigt.

Ett fantastiskt ställe.

Jag tycker vi ska flytta hit

Jag behöver nog mer solskydd.

Vi borde fundera på det.

- Jag tycker att vi allvarligt... - Vänta.

Var är båten?

De har glömt oss.

Nej. Det är okej. Vi är bra simmare.

Hur långt tror du det är?

Nån kilometer?

Hundra kilometer?

Vem vet?

Okej. Kom nu.

- Lily? - Ja?

Om vi inte klarar det, så älskar jag dig som en syster.

Prata inte, spara på krafterna.

Du hatar din syster.

Ja.

Jag älskar dig som en person som förväntas älska sin syster-

- som om systern inte var en riktig mara.

Kom och hjälp oss.

Kom hit.

Hallå. Hjälp.

Ser du? Det ordnar sig.

Jag ser bara en jättehäftig kille.

Lite långt ute för en simtur.

Båten glömde oss.

Hur kunde de glömma er?

Det undrar jag också.

Ta det försiktigt.

Är du okej?

Ja...

Jag heter Lily.

Trevligt att träffas, Lily. Jag heter Gede.

Hallå?

Lite hjälp här kanske?

Och vad gör du när du inte simmar för livet?

Jag är advokat.

Jag blir det när jag kommer hem.

Jag har just tagit examen.

Spännande.

Tycker du det?

Gör inte du det?

Jag vet inte, jag bara...

I hela mitt liv har jag arbetat-

- mot det här fjärran målet vid horisonten.

Och nu när jag äntligen nått dit-

- så kan jag inte låta bli att undra om jag har haft fel plan hela tiden.

Jag vet inte. Men det är för sent.

Jag kan ju inte strunta i det nu.

Kan inte svika alla andra.

Och vilka skulle du svika?

Ja, mina föräldrar till att börja med.

Vem mer?

Det är nog bara dem.

Och du då? Hur är din historia?

Jag odlar sjögräs.

Vad då?

Den versionen har man inte hört ofta.