They Call Me Trinity (Lo chiamavano Trinità...)

DOM KALLAR MIG TRINITY- DJÄVULENS HÖGRA HAND

- Då hade han dött. - Snabba på med bönorna.

Om du kan betala ska du få en tallrik bönor.

Det räcker.

Han är inte hungrig.

Varsågod.

Lämna kvar den här.

- Lugna dig, så lever du längre. - Till i morgon.

Hör på honom...

Det kan vi ta reda på.

Det där är inte hunger, utan svält.

Det brukar hända när man är på flykt i öknen.

Då har man oftast något på sitt samvete.

Vad har du på ditt samvete?

Kolla noga. Han är smutsig.

Tur för dig. Du är bara ett svältande djur.

Lugn. Du måste hålla i tolv timmar till, annars får vi inget för dig.

Han klarar sig till i morgon.

- I morgon är det snaran som gäller. - Han får hänga där som en docka.

- Lite vatten... - Bli inte för upprörd, nu.

Nu känner du dig väl nästan som en människa, va?

Ta det lugnt.

- Följ med mig. - Vad sa du?

Upp med dig.

Det sägs att den som ska dö förtjänar ett kors med sitt namn på.

- Vad heter du? - De kallar mig Trinity.

Trinity? Det är ju...

...Djävulens högra hand.

Sätt fart.

- Vad blir jag skyldig? - Inget.

- Huset bjuder. - Tack. Bönorna var ändå inget vidare.

- Señor... - Du, Trinity...

De påstår att du har världens snabbaste revolver.

Påstår de det? Herregud...

Berätta vad som hände, nu.

Det kom en gringo och ville älska med min fru.

Jag knuffade bort honom med en liten kniv.

När jag såg honom i ögonen blev de vita, och så föll han till marken.

- Han måste ha slagit huvudet. - Han gjorde väl det.

Några vittnen? Tänk efter noga nu.

- Min fru och kniven. - Och jag.

Gringon ville älska med min fru och...

- Och du tog fram en liten kniv. - Just det, señor.

Låt mig vara i fred.

- Vi går när det passar oss. - Nu är det du som är illa ute.

Ser ni inte att jag är upptagen?

- Vi måste få honom att fatta. - Ja, nu blir det hårda tag.

Var duktiga pojkar och stick, nu.

- Sheriffen. - Försvinn.

Om din plåtstjärna ska få se solen igen bör du släppa vår vän.

Han kröp ner i en kvinnas säng och gick inte därifrån när hon bad honom.

Det kallas "våldtäktsförsök" och det ska han åtalas för.

Domaren är partisk! Subban var ju hans fru.

Hon hade stannat om inte gubben kommit in. Hon var nöjd innan dess.

Er vän tog fel säng.

Hur märkligt det än kan te sig för såna som er, ska lagen följas.

- Ni har en minut på er att dra. - Det här är sista varningen.

Släpp ut vår vän.

Jag tror att vi blir tvungna att välja en ny sheriff.

Hör du, stinkpelle!

- Menar du mig? - Ja, det gör jag. Din råtta.

- Han menar nog dig. - Ta av dig hölstret.

Nu är det din tur, sheriffen. Ta av det.

De dör innan de hinner dra.

- Vad var det jag sa? - Herregud. Vem är han?

Djävulens vänstra hand.

- Vem är det där? - Han har ett pris på sitt huvud.

Mexikanerna har ju alltid fel.

Det var självförsvar. Benåda honom och skicka hem honom.

Det fanns inga vittnen. Det var bara gringon... Han skulle...

- Sluta nu. - Han tänkte älska med min fru.

Här.

Ett otäckt sår. Som tur är har kulan proppat igen venen.

Hjälp till här.

- Smärtlindring. - Ja.

- Det är en stor kniv. - Nej då. Drick mer.

Här.

- En klunk till? - Ja.

- Hur är det med morsan? - Hon har alltid ont någonstans.

- Var är den fan? - Hon har en bordell i New Orleans.

Jag menade kulan.

Här är den.

Stoppa ner ditt finger.

Ni gringos är ena riktiga skitstövlar. Ni vill älska med våra fruar...

Gå och lägg dig.

Sov gott.

I morgon för du honom hem till frun igen.

Du skjuter bra än, såg jag.

Tack för hjälpen.

- De var bara tre. - Än så länge, ja.

De kommer att välla in i staden.

Du bör ge dig iväg innan de börjar tävla om vem som är starkast.

- Jag är inte ute efter trubbel. - Du har aldrig sysslat med nåt annat.

Det luktar som ett bränneri här.

- Vem är det där? - Min bror.

Han har vägarna förbi. Han åker i morgon igen.

Han luktade likadant när han kom. Det krävdes tre tvålar för att få honom ren.

Vill du skaka hand med mig får du ta ett bad först. Jag vill inte få stelkramp.

- Skitstövlar... - Herregud. Vem är det där?

- Hur hamnade du här? - En man förföljde mig.

Sheriffen?

Det är vidrigt...

Två dagar efter det att jag flytt från fängelset-

märkte jag att någon förföljde mig.

Han skulle bara åt samma håll, men det visste inte jag. Jag sköt honom.

Han var stadens nye sheriff och skulle ersätta en som mördats.

Jag tog över efter honom i väntan på mina män.

Vi ska till Kalifornien. Jag har planerat några rån.

Du kommer säkert att lägga hinder i vägen för mig.

Det här är rena dypölen... Det var ett storbråk på saloonen när du var borta.

Majorens män misshandlade två farmare.

I fortsättningen äter de pudding, för tänderna ligger på saloongolvet.

- Var de beväpnade? - Farmarna är aldrig beväpnade.

Nu ska vi se till att du får ett bad, unge man.

- Jaha... - Tvätta dig. I morgon drar du härifrån.

- Vi ses sen. - Nej, vi ska inte alls ses sen!

- Är ni verkligen bröder? - Ja.

Samma mor.

Det var länge sen jag såg så här mycket lera.

- Sista tvålen. - Det är visst mycket skit i stan också?

Majorens män ger sig på farmarna.

De slår dem sönder och samman, men de ger sig inte.

De tål mycket.

- Varför gör de inte motstånd? - Det är mot deras principer.

De är ena underliga typer.

De enda de gör är att arbeta och be. De bara arbetar och ber hela tiden.

- Vad gör min bror åt saken, då? - Inte ett dyft.

Jag har aldrig sett en så otursförföljd sheriff.

När något händer är han alltid någon annanstans.

Han har alltid varit otursförföljd.

Om jag vetat att du tänkt sätta på dig de paltorna hade du inte fått mer tvål.

- God kväll, sheriffen. - Håll käften.

- Det vanliga meningsutbytet. - Är det majorens män?

Adjö, unge man. Nu ska jag gå och sova.

Om vi inte ses igen, vilket är troligt, så lycka till.

Hör på, majoren. Dina män börjar irritera mig lite.

Om de inte slutar bråka med farmarna tar jag ifrån dem vapnen.

- Gör det. - Ja. Varför inte, sheriffen?

Hårt arbetande cowboyer måste få roa sig lite när det är äntligen är lördag.

- Genom att misshandla farmare? - Så går det.

Om farmarna envisas med att provocera blir det bråk.

Det är mänskligt. Sånt kanske inte du vet nåt om.

Jag tycker att du ska sköta ditt och låta oss vara i fred.

Det här är sista varningen för dig och dina fega boskapstjuvar.

Vad sa du?

"Fega boskapstjuvar".

Du har ett märkligt sätt att arbeta på, sheriffen.

Och bara så att du vet: Jag gillar det inte.

Hör på, grabbar.

- Kom igen nu... - Vad i helvete är det med dig?

Sheriffen börjar irritera mig.

Han kan inte acceptera min position i staden. Men det lär han nog göra.

De jobbar frenetiskt, men det struntar majoren i.

Han vill ha hela dalen till sina hästar.

Varför bryr du dig om det? Du är inte sheriff här.

Om han får hållas kanske soldaterna hinner hit innan mina män gör det.

Dessutom är det principiellt viktigt för mig att han inte vinner.

På den här sidan om dalen har han en grupp finfina hästar.

Omärkta.

När han väl flyttat dem dit bort har jag inte en chans att sno dem.

- Hjälp till. - Majoren?

- Farmarna. - Det är lättare sagt än gjort.

Ingen i den här staden är beredd att sätta sig upp mot majorens män.

Och ensam klarar jag det inte.

Nej, du.

Jo, du.

- Nej. - En dollar om dagen.

- Nej. - Och ammunition.

Med kost och logi.

Jonathan kan laga mat och passa upp dig.

Ska vi säga det?

- Nej. - Stick då för helvete härifrån.

De tycks vilja bosätta sig. Det där är ingen enstaka övernattning.

Vi får se till att de kommer på andra tankar. Visa hur man bygger hus.

Den konstruktionen ser inte så stabil ut...

Nu ska det arbetas. Vi kan leka senare.

- Välkommen. - Är du säker?

- Vi ljuger inte. - Men ni tänjer lite på sanningen.

Om jag som genom ett under skulle försvinna...

- ...skulle du inte sörja. - En sån sak ber vi inte om.

Vi vill bara känna oss stolta trots fattigdomen.

Det finns inget värre än hyckleri.

- Ni kom hit med mycket hopp. - Och mycket tro.

Och av en tillfällighet kom några månader senare era så kallade bröder.

Sen gaddar ni med trons hjälp ihop er, bygger ett jättelikt hus-

och fyller fälten med boskap.

Er fattigdom är sannerligen stolt och lukrativ.

Det var vildboskap.

Men ni märkte den snabbt.

Medan mina hästar livnär sig på sten-

- blir era kor feta. Och skamlöst produktiva, som ni.

Vi vill bara ha en bit land att leva på.

Den biten täcker över 200000 tunnland!

Vi vill bara ha en liten del av den.

Låt era hästar gå på bete här. Vi störs inte av dem.

Nej, men de störs av er.

Nu råder jag er att packa ihop era saker, ert folk, er tro och era kor...

- ...och försvinna från min dal. - Vi har rest 320 mil!

- Vi har barn... - Jag hatar barn.

Jag har försökt vädja till era känslor-