The Grand Tour

- Tack. - God eftermiddag.

Tack, allesamman.

Tack.

Hej!

Hej, gott folk!

Hej!

Tack så mycket.

Tack.

Tack.

Tack, allesamman.

Och i det här programmet!

James står i en park.

Jag får panik i en affär.

Och en man tar på Richard.

Allt det kommer senare.

Det gör det inte.

Jo, det gör det.

Men först ska vi börja med det här.

Det här är den nya Ford GT:n

och vi har fått tusentals brev av folk som frågar samma sak.

Vi vet att den är väldigt, väldigt snabb,

men är den snabbare än ett flygplan?

Inte tusentals brev.

Nej, inte tusentals brev.

Du menar inga.

- Ja, vi har inte fått några brev alls. - Ja.

Men jag ville veta ändå.

Den här veckan ska Grand Tour till New York.

Och här är det.

Djupt inne i Manhattans cementraviner.

Den snabbaste,

snyggaste,

dyraste bilen Ford någonsin byggt.

Somliga säger att det är en racerbil med 647 hästkrafter för vägen.

Men den är mycket mer än så.

Först och främst är den praktisk.

Bakluckan är exakt lika stor som handskfacket på en Renault Clio.

Så man får lätt in sitt bagage.

Och i motsats till tidigare GT,

har den dörrar man kan öppna på parkeringen

för de går ut istället för upp

och man kan ta sig in även om man har ett huvud.

Men sätet är inte rörligt.

För att vara bekväm,

måste man flytta ratten dit man vill ha den

och sen flyttar man pedalerna.

Dra i den här remmen här och...

Okej.

Är det...

Sitter det fast?

Problemet med att pedalerna går att flytta

är att när jag trampar på bromsen,

hur vet jag om jag bromsar,

eller skjuter pedalen längre bort?

Hur vet jag om den är låst?

Det gör jag inte.

Efter några stressiga kilometer genom stan,

där jag nästan svalde mitt adamsäpple i Big Apple

kom jag till Central Park.

Startlinjen på ett lopp som ingen hade efterfrågat.

Och klädd som alla andra,

väntade min rival.

Där är han. Herr Långsam.

God morgon.

Vänta.

Vad är planen?

Vi ska ta reda på om det går fortare att flyga,

eller köra härifrån till kanadensiska gränsen.

Flyga.

Du säger det, men titta på kartan, okej?

Eftersom du inte använder en bil

måste du ta dig från Central Park.

Ta ett tåg till JFK.

Sen flyga till Buffalo,

och sen ta bussen för att komma till mållinjen vid Niagarafallen,

där jag kommer att vänta på dig.

Du kommer inte vänta på mig.

Jo, den här kör i 350 km i timmen.

Jag vet, men var på den här sträckan

ska du köra i 350 km i timmen?

Men du kommer att tillbringa två timmar på JFK, bli antastad

och överlämna din tandkräm.

Och du har ett handikapp.

Viket "handikapp?"

Här är det!

- Allvarligt? - Ja.

Jag trodde han var på sjukhus.

Du hoppades att han var på sjukhus, men det är han inte.

Han har kommit hela vägen hit.

Han vill börja jobba igen.

Så jag har blivit vårdare?

Säger du att jag har blivit vårdare?

Ja. Godmorgon, Hammond.

Morgon, killar. Hur mår ni?

Vi mår mycket bra.

Du vet väl att det här är en racerbil?

Ja, bortsett från att den har blinkers

och en backspegel med ljus.

Den byggdes för att tävla

och du vet att racerbilar aldrig funkar på vägen.

Efter en timme i den här kommer du vara rädd för att dö.

Efter två timmar kommer du vara rädd ifall du inte dör.

Ska vi sätta igång?

- Klara? - Ja.

Vad var det?

Det är ingenting.

Det där såg roligt ut.

Jag har den uppe igen.

Den var i V-Max-läge.

Okej, klara,

färdiga...

Ja.

Kör.

Han har ingen chans, eller hur?

Han har det om du bara står där. Kom igen, nu går vi.

Det är hitåt, kom igen.

Nu lämnar vi parken.

Det här är bra.

Kom igen, Hammond.

Bra lagarbete.

Kom igen.

Det är skönt att vara tillbaka.

Eftersom det var en tävling mellan bil och kollektivtrafik,

skulle vi ta två tunnelbanor.

Tåget till JFK,

ett plan till Buffalo

och sen två bussar till mållinjen vid Niagarafallen.

Clarkson hade en enkel sträcka på 750 km

från ena sidan av New York till den andra.

Ja! Det är grönt på 89:e gatan.

Och det är grönt på 90:e.

Vi blåser på nu.

- Det är trappsteg här. - Herregud.

Klarar du det?

Ja!

Hammond, det är fler.

Tryck start för att börja.

Engelska.

Snabbt Metrokort.

- Kontant. - Ingen pratar med sig själv

när de köper ett kort, de flesta gör det bara.

Jag satt fast vid ett rödljus.

Men det var okej, för jag behövde ringa ett samtal.

Godmorgon, tack för att ni ringer JetBlue, hur kan jag hjälpa till?

Godmorgon, jag heter Jeremy Clarkson.

Ni har James May och Richard Hammond

inbokade på den här morgonens flygning från JFK till Buffalo.

Visst, har ni deras bokningsnummer

och kan du stava deras efternamn?

Jag har inget bokningsnummer, men jag vill säga att

de av misstag har bokats in på business class.

Det är inte vårt företags policy,

så kan du boka om dem till ekonomiklass?

Visst, jag ska titta.

Okej, jag ska ändra deras bokning

och så mejlar vi en bekräftelse.

Är det något annat jag kan hjälpa till med?

Inte just nu. Tack så mycket.

Jag är i bra form den här morgonen.

Världens sämsta vårdare var också det.

Kom igen!

Medan världens klumpigaste förare satt fast i en spärr,

vande jag mig vid monstret som förde mig genom Manhattan.

Jag hade den gamla Ford GT:n

och det var en fantastisk bil på alla sätt

bortsett från att den var lika stor som en fotbollsplan.

Jag slog ut mig själv varje gång jag stängde dörren.

Jag såg inte vad som kom i korsningar.

Och bensintanken var så liten

att den bara kunde köra ungefär fem meter innan man behövde tanka.

Den nya versionen är helt annorlunda.

Den är längre än bilen jag hade och bredare och svårare att se ut ur.

Och otroligt nog, är tanken ännu mindre.

Den rymmer bara 54 liter.

Och det innebär att under det här 675 km loppet,

måste jag tanka

två gånger.

Den är stummare och hårdare än någon annan bil jag kört

och jag vet att New Yorks vägar är hemska, men det här är hårt.

Det är hårdare är Ron Jeremy.

Under tiden...

Det här är vårt tåg.

Såvida jag inte rullar ner för trapporna,

så går det inte snabbare än så här.

Trodde att vi missade den.

n lämnade jag redan Manhattan.

Vi måste över George Washington-bron.

Mot New Jersey.

Irriterande nog skulle min fantastiska framgång

snart hindras av vägarbeten.

Trafiken är värre än vad jag trodde att den skulle vara.

Kom igen!

Sittplatser för handikappade

James.

Inget, oroa dig inte.

- Vadå? - Inget.

Ja, men det innebär båda två.

Inte bara den här.

Kom och se en man utan handikapp som sitter på specialsätet.

Ingen annan här är handikappad.