Vikings

Jag träffade den här främlingen på marknaden.

Han har skurit sig illa i handen och ber oss hjälpa honom.

- Självfallet hjälper vi honom. - Sigi, hämta varmt vatten.

Helga, hämta tygremsor.

- Sätt er vid elden. - Tack. Ni är vänlig.

- Vad hände? - Jag vet inte. Jag sov dåligt, och...

Jag kan ha skurit mig på en lie eller en plogbill.

- Vad heter ni? - Harbard.

Ni sov dåligt. Varför det?

Jag sover varhelst jag kan. Jag är en vandringsman.

Ibland visar man mig gästfrihet och låter mig sova på en halmbädd.

Ibland sover jag bland djuren för att hålla värmen.

- Mig gör det detsamma. - Gör det?

Nej, jag föredrar halm.

Tro inte att jag inget ger i utbyte. Jag berättar historier.

Om mina vandringar och om gudarna. Eller både och.

Jag sjunger för min kvällsvard, som det heter.

Äter ni med oss?

Om det går för sig för er.

- Och för kung Ragnar, förstås. - Ragnar har dragit ut på härfärd.

Men ät gärna med oss. Sen ska ni få en halmbädd.

Ni pratar bakom min rygg.

Jag skulle uppskatta om ni tilltalade mig direkt.

Förlåt, Ers majestät. Vi lär hedningarna om jordbruk-

- men de lär inte ut sin båtbyggarkonst.

Och varför ger vi dem jord utan att kräva att de omvänder sig?

Jag förstår era betänkligheter-

- men nordmännen, ledda av Ragnar Lodbrok, strider med oss-

- för att vinna Mercias tron åt vår lydregent, prinsessan Kwenthrith.

Skulle inte ni vräka några torpare-

- om det hjälpte er att vinna en stor del av England?

Och vem vet hur bosättningen klarar sig i framtiden?

Säg det rakt ut.

Säg att mitt beslut var felaktigt.

Säg att jag inte har rikets bästa i åtanke.

Säg, om ni understår er, att jag inte förtjänar att vara kung över Wessex.

Varför gör vi det här, Ragnar? Varför strider vi för de kristna?

- Vi är kung Egberts drängar. - Det handlar inte om dig, Floke.

Det handlar om våra barn och barnbarn, om vårt folks framtid.

Jag önskar inte en evig fejd mellan oss och de kristna.

Du är galen!

Våra gudar, de sanna gudarna, kan aldrig försonas med deras gud.

Nån måste segra. Den kristne gudens seger skulle betyda slutet för våra.

Vill du inte strida, så låt bli.

Sluta kivas nu. Vi ska bege oss upp på ett berg.

Några av oss får inte se gryningen. Inte här i Midgård, i alla fall.

Låt oss tala gott om varandra, trots allt som har hänt.

Kloka ord, bror min.

Är du klar?

Snälla, skona min bror.

Rollo! Rollo!

Stackare där. Vi ses sen, om gudarna tillåter det.

Det gör de inte. Ta mig med, jag måste få kämpa.

- Du kan inte kämpa. Du är för svag. - Vad pratar du om?

Som du ser, din fähund, så är jag fullt stridsduglig.

Jag har aldrig mått bättre.

Vad väntar du på?

- Du talar vårt språk! - Lite mer än tidigare.

Jag är mycket nöjd, och det tror jag även att kung Ragnar ska bli.

Jag vill visa mina adelsmän vilka framsteg ni gör.

Vi hoppas alla på en god skörd-

- och för att hjälpa er har jag en gåva.

En ny sorts plog.

Den gör inte bara fåror i marken, utan vänder även jorden.

Vi har lärt oss att om gödningen myllas ned i plogfårorna-

får man en rikare skörd.

- Ger ni oss plogen? - Ja. Vi får se hur det går.

Jag vill experimentera med våra kulturer.

Att plöja, gödsla och så är livets grundvalar.

Ja, sannerligen.

Ge era bosättare plogen, så får vi se om de får nytta av den.

Du och Athelstan är välkomna hos mig när ni vill.

Nu tar jag adjö.

Jag ser ingen.

- Nog är de här. - Vänta.

Jag går först.

Tack.

- Vad är det här? - Är det nån sorts trolldom?

Han är ingen trollkarl.

Jag kommer till dig... Oden.

Oden, nu kommer jag till dig.

Torun! Torun!

Spjutbärare, var redo!

Skydda prinsen!

Höj sköldarna!

Framåt!

Skjut inte prinsen!

Skjut inte prinsen!

Håll ihop!

Det är över!

Jag har fått nog.

Jag ger upp.

Jag ber er...

...döda mig inte.

- Vad är det här? - Ett romerskt bad.

- Vem är hon? - En romersk gudinna.

Hednisk. Som dina gudar, Ladgerda.

Hon är inte alls som mina gudar.

Mina gudar är lika levande som ni och jag.

De älskar, blöder och färdas över himlen.

Låt mig berätta om mitt besök i Utgård.

Jag reste österut tills jag nådde vattnet-

- som skiljer människornas värld från Jotunheim.

Jag gick långt utan att träffa en själ.

Men så kom jag fram till en väldig hall-

- där många jättar vräkte sig i bänkarna.

En jätte, som verkade vara deras kung-

frågade om mina färdigheter.

Vad sa ni då?

Att jag kunde dricka, och att ingen där kunde dricka lika mycket.

Kungen lät sin munskänk hämta hans mjödhorn.

Han sa att några tömde det i två klunkar-

men att ingen behövde tre klunkar.

- Klarade ni det? - Jag drack enorma klunkar...

...tills jag tappade andan.

Men då såg jag att mängden dryck i hornet-

bara hade minskat en aning.

Då frågade kungen om jag hade några andra färdigheter.

- Jag krävde att få brottas med nån! - Med vem då?

Hon hette Elle, och hon var hans gamla fostermor.

En hisklig hagga stapplade in på en käpp.

Jag kastade mig över henne!

Men så fort jag fick ett grepp, märkte jag att hon var urstark.

Hon slog armarna om mig och fick mig ur balans.

Jag uppbådade all min styrka, men hon tvingade ned mig på knä.

Så jag förlorade.

Vad hände sen?

Jag sa till kungen att jag skämdes.

Han medgav att han hade narrat mig.

Han hade inte trott sina ögon när jag drack-

för hornets ände låg i havet.

Han sa att jag nog skulle märka, att vattnet i havet sjunkit tillbaka.

- Och hans gamla fostermor? - Det var ett under att jag stod emot.

För Elle är själva ålderdomen.

Ingen står ålderdomen emot...i längden.

Jag tror inte att det var ni som var i jättarnas hall.

Vem var jag då?

Guden Tor. Bara Tor kan dricka haven tomma och kämpa mot ålderdomen.

Så sant. Jag var Tor.

Åskguden!

Likväl så var jag där-

och jag såg allt med mina egna ögon.