Beast

Hitåt... De är här.

- Kom igen. - Snabba på nu.

Ta det till vänster.

- Ett sprang bort från flocken. - Lyssna, han är kvar.

Vi dödade hela flocken utom en hanne.

Hitta honom!

Gillra fällan igen.

- Abduya. Abduya. - Tyst.

Han är i närheten.

En riktig bjässe. Bäst vi skjuter honom, annars tar han oss.

Chipo?

Chipo?

Chipo?

Täck över snaran.

Vi drar.

Det här blir bra med pengar.

- Vänta här på de andra. - Vi möts vid skolan.

Var försiktig.

Abduya?

Abduya!

Det kommer!

Spring!

Var är du, min älskade?

Jag hittar dig inte.

- Jag behöver dig. - Begär landningstillstånd.

ZSPMV, tillstånd att landa.

Sa du nåt?

Första gången i Sydafrika?

Nej. Förra gången var i ett annat liv.

Oj, vad vackert!

Norah.

Mare.

Titta ut!

Titta!

- Gå ditåt. - Vad varmt! Ögonen svettas, pappa.

Allting svettas. Mjälten svettas.

- Mjälten? - Och svetten på mjälten svettas.

Herregud, olidligt varmt!

Jag smälter. Huden kan inte andas.

JFK till London, London till Johannesburg, Johannesburg till Polokwane -

och från Polokwane rakt ut i ödemarken.

- Var är vi? - I bushen.

Har de fläktar som sprutar vatten?

Tjenare, Tata!

Vatten, Norah? Drick lite.

Pappa, är det säkert att han kommer?

Hoppas det, för det skulle ta lång tid med en Uber.

- Så varmt! - Vad säger du, Mare?

Kom igen! Afrika.

- Det är så varmt. - Du kan väl säga nåt?

Det är nog han. Ja, det är det!

Luftkonditionering.

- Han hittade hit! - Har man sett!

- Hur mår du, bror? - Det var länge sen.

- Hur var flygresan? - Bra.

- Kommer du ihåg Norah? - Herregud!

- Sist jag såg dig... - ...var du en liten pojke.

- Vad lång du har blivit. - Och du har blivit slängd i käften.

- Hur är det att vara tonåring, Meredith? - Jag kallas "Mare".

Här, ta emot.

Jag hjälper till.

Kom nu. Välkomna till Mopane!

Är du en sån där viltvårdare?

Jag har tvingats bli reservatets beskyddare.

Beskyddare?

Det finns stora pengar i safaribranschen. Det är kniven på strupen.

Alla är beroende av djuren för sitt levebröd.

Det här är mammas by.

Jag träffade er mamma som liten.

Vi semestrade här och då träffade jag henne och hennes vänner.

De lärde mig allt om området och väckte mitt intresse för vilda djur.

Och efter universitetet presenterade jag henne för er pappa.

Vilka minnen jag har härifrån!

Vad fint det ser ut!

Jag fick anstränga mig lite när det skulle komma främmande.

Den här vägen.

Du har verkligen skött om stället.

- Är det där din Bantam? - Jäpp.

- Har du inte lagat den än? - Jag tänkte att du skulle få göra det.

Fortsätt upp!

In där till vänster.

Tack för att vi fick komma. Vi behövde det här.

- Den här dörren? - Ja, gå in där bara.

Det är bara att sparka upp dörren om den har fastnat.

Så där ja!

Då så!

Vi får tända lite. Ni behöver inte ta av skorna.

Sen förra tjejen stack lever jag som ungkarl.

Det är dåligt städat. Ni får ursäkta.

Farbror Martin, vad är wifi-lösenordet så jag kan koppla upp mig?

Tyvärr, ni får klara er utan wifi och mobiltäckning de närmaste tio dagarna.

- Nej! Det är orättvist! - Ni överlever.

Det finns massor att se, ni kommer inte att sakna mobilen.

Vad gammalmodigt!

Damerna får bo här inne.

Sängarna ser enkla ut, men de är bekvämare än man tror.

- Har mamma tagit de här bilderna? - Har du kvar dem?

Den här lilla utbuktningen, vet du vad det är?

Det är du.

Vilka otroliga bilder!

Mamma var så ung och vacker. Var är den här tagen?

- Ute vid vägen här borta. - Fint träd. Är det ett självporträtt?

Ja, hon var jämt där så det fick heta "Amahles träd".

Hon älskade att fotografera det.

Tar du salladen?

- Vad gott det luktar! - Ja, nu är det klart.

Var är Mare?

Hon packar upp.

Hej, Mare.

- Maten är klar. - Tack.

Fick du med allt du behöver?

- Det var jag som packade din väska. - Ja, det gjorde du.

Fick jag med mig allt?

- Maten är klar. - Du sa det.

Jag vet. Jag bara...

- Är de tagna med din mammas gamla Nikon? - Vi behöver proviantera.

En del säger att det är gammalmodigt, men jag föredrar film.

- Jag älskar att plåta analogt. - De är jättefina!

- Har du sett, Nate? - Just den har jag inte sett, men...

I klass med din mamma. Samma känsla. Du är verkligen begåvad.

Jag har sökt till Tisch School of the Arts i New York.

- Är det en känd utbildning? - Det är den bästa.

- Du kommer att komma in. - Tack, hoppas det.

- Hon ville inte bli läkare som sin pappa. - En läkare i familjen räcker.

Jag älskar hennes bilder, det säger jag jämt.

Jag gillar den på kylskåpet hemma. En blå bil med en byggnad i bakgrunden.

Bilen är inte blå utan röd.

- Den är väl inte röd? - Jo då, bilen är röd.

- Och den bilden tog jag för fem år sen. - Förlåt, jag menade röd.

Och vad sysslar den här unga damen med nuförtiden?

Just nu funderar jag på psykologi. Kanske familjeterapi.

- Det kan behövas. - Är det nåt du stör dig på, Mare?

På tio minuter har han intresserat sig mer för mitt plåtande än du gjort på ett år.

Ungefär lika mycket tid som du ägnade åt mamma sista året hon levde.

Hon blev sjuk. Du missade det.

- Du hade redan övergivit oss. - Det stämmer inte. Jag försökte.

Mamma och jag var överens om att separera och sen blev hon sjuk.

- Norah, gå inte nu. - Jag går efter henne.

Norah!

Jag borde inte ha tagit upp det där. Inte inför Norah.

- En flaska till medan vi kan stå upp. - Jag gillar din framförhållning.

När jag har haft det svårt -

har det hänt, när nöden så har krävt -

- att jag har krupit omkring i huset i jakt på en flaska.

I huset? Ute på gården, då?

- Ute på gården, då? - I trädgården, helt klart.

Det blev för mycket. För starkt. Jisses!

- Skål, min vän. - Skönt att ha dig här igen.

Får jag fråga dig en sak?

Varför kom du inte till begravningen?

- Vill du ha ett ärligt svar? - Ja.

Jag ville inte se henne bli begravd på en cementerad kyrkogård i New York.

Jag pallade helt enkelt inte och jag tror inte att det var hennes önskan.

Och nu pratar vi inte mer om det.

Mare har rätt.

Kom igen, hon har det jobbigt.

Ja, och hon bråkar.

Precis som sin mamma.

Jag skulle göra vad som helst för att få bråka med den kvinnan igen.

Nu är min fru borta. Mare är borta.

Och Norah hänger på en skör tråd.

Jag missade alla signaler i mitt äktenskap.

Jag missade alla signaler med mina barn.

Jag missade tecknen på hennes cancer.

Det var inte ditt fel. Så funkar det inte.

Jag är läkare och jag vet hur döden ser ut.

Och döden gick hela vägen fram till huset där mina barn och fru låg och sov -

- bankade på dörren och vet du vad? Jag var inte hemma.

Inte hemma så att jag kunde se döden i vitögat och säga "nej"...

"Nej, du får inte ta henne."

Jag har svikit tjejerna. Fattar du?

- Därför är vi här. - Sluta plåga dig själv, Nate.

Cancern var obotlig. Det fanns inget du kunde göra.

Jag var inte där.

Jag var inte där.

Ja, samma ställe som senast.

I dalen vid den övergivna skolan. Tack, Banji.

- God morgon! - Hur är det med skallen?

- Lite dimmigt. - Samma här. Är allt som det ska?

Jäpp. I dag ska ni få en VIP-rundtur. Vi åker genom reservatets privata område.

- Inga turister. Bara vi och naturen. - Det är inte din keps!

- Mitt namn står ju här. - Du har bara skrivit dit ditt namn.

- Den är min. - Nej!

- Farbror Martin sa god morgon. - God morgon.

- Det är min keps! - Jag packade den.

- Här, så är hattproblemet löst. - Den är för liten för din tjocka skalle.

- Redo för safari? - Ja, vart ska vi?

Ut och se några av jordens mest fantastiska djur.

Vi har Milkshake Mare, vi har Mini Nugget Norah.

Vi har McDouble Martin och supersize Nugget Nate.

Titta, en vattenbock.

- En giraff! - Vad gulliga de är!

Där är den gamla skolan. Banji väntar här nånstans.

Har de byggt en skola mitt bland bergen?

Ja, för familjerna som arbetade i gruvan på andra sidan.

Men koppargruvan sinade, så skolan stängdes.

Där är vår guide.

Håll er nära bilen.

- Banji. - Hej, Martin.

- Jisses! - Det här är fantastiskt. Tack.