Dogville

Filmen "Dogville", berättad i nio kapitel och en prolog.

Prolog, som introducerar staden och dess invånare.

Det här är den sorgliga historien om staden Dogville.

Dogville låg i Klippiga Bergen i USA.

Här, där vägen slutade vid ingången till den övergivna silvergruvan.

Dogvilles invånare var goda, ärliga människor som tyckte om sin stad.

Någon från östkusten hade döpt huvudgatan till Elm Street-

-trots att almar aldrig vuxit har, ansågs det onödigt att ändra något.

Husen var rätt så fallfärdiga och liknade mest skjul.

Toms hus var finast.

Under bra tider hade det nog kunnat kallas presentabelt.

Den eftermiddagen spelade radion mjukt. På ålderns höst-

-hade Thomas Edison den äldre fattat tycke för lättare musik.

Mina damer och herrar, de Förenta staternas president.

Gör mig en tjänst, Tom... Radion...

För att du riskerar att höra något nyttigt?

Är det inte därför vi har en radio?

Jag måste vila mig, som du vet. Gör narr av mig bara.

Toms far hade varit läkare och fick nu en mindre pension.

Det var alltså ingen katastrof att Tom inte gjorde något särskilt.

Tom var författare. I varje fall enligt honom själv.

Hittills hade han bara skrivit orden "stort" och "smått"-

-följda av ett frågetecken, men det var noga arkiverat i byrån.

Hej då, pappa.

- God kväll, master Tom. - God kväll, "master" Olivia.

- Glöm inte mötet i morgon. - Nej då.

För att dra ut på tiden innan han var tvungen att skriva-

-hade Tom börjat med moraliska upprustningsmöten-

för stans eget bästa.

- Hej, ungar. - Hej, Tom.

God kväll, Chuck. Kommer du till mötet i morgon?

Jag klarar mig utan din predikan, men du känner Vera.

Hon gav sig inte förrän jag sa ja.

Vem har gett Moses det benet? Där är ju kött kvar.

Jason.

Har Jason gett byrackan ett köttben? När såg vi kött senast?

Nästa gång du förspiller bra mat tar jag ifrån dig din kniv.

Moses ska vara hungrig för att vakta.

Vakta i Dogville? Vad finns det att stjäla?

Det är hemska tider. Snart kommer någon som har mindre än oss.

Ja, Tom hade att göra-

-trots att han egentligen inte skrev något.

Om någon undrade vad han jobbade med-

skulle han svara: "Gruvarbete."

Han sprängde sig inte genom berg, utan något ännu hårdare...

...nämligen människosjälen, ända in till där den glittrade.

- Hej, Martha. - Hej, Tom.

- Alla kommer. Är bänkarna klara? - Ja.

Men om du ska använda orgeln måste jag först be om lov.

Vi behöver inte orgeln. Man kan vara andlig utan att sjunga psalmer.

Klockan är nästan sju. Glöm inte att ringa i klockan.

Jorden mår nog inte bra av allt krattande, Mor ginger.

Jorden gav oss liv.

Var inte uppkäftig, Thomas Edison. Jag hackar så mycket jag vill.

Ja, och förstör allt. Jag håller med Tom.

- Men mina pajer gillar han, eller hur? - De är goda.

- Vem har då rätt? Du eller jag? - Det är nog inte så enkelt.

- Där fick du, Ginger. - Du kan inte låta bli, va, Gloria?

- Ben! Jag öppnar porten! - Det är lugnt.

Går transportbranschen också åt helvete?

Gör inte narr av transportbranschen.

Klockan var prick sju när Martha ringde in tiden.

Tom skulle spela dam med sin barndomsvän Bill Henson.

Bill var dum. Allt för dum för att bli ingenjör, det var han säker på.

Efter att ha lyssnat på pålkranen-

-som enligt Ben höll på med grunden till ett fängelse-

gick Tom till familjen Henson-

-för att tilldela Bill ännu ett förödmjukande nederlag.

En del skulle nog säga att Bills syster Liz drog mer än damspelet.

De kunde ha rätt.

Det var ett faktum att i familjen Henson tåg en annan horisont-

-som var minst lika lockande som den bakom bergen.

En horisont vars gränser var Liz Hensons yppiga former.

En ljuvligt smärtsam förförande avgrund.

- Hej, Liz. - Måste du komma varje dag?

Tänk om någon intressant person kunde komma.

Jag är verkligen ensam.

Så fort min fästman har fått jobb, reser jag.

Då får du glo på någon annan tjej.

- Är Bill hemma? - Det är han väl alltid?

Han studerar och jag jobbar trots att jag är den smarta.

- Hej, mrs Henson. - God afton, Tom.

Damdags, gamle gosse.

- Vad är det? - Hörde du inte klockan?

Som vanligt försökte Bill undvika att speta.

Han förstod inte riktigt det där med mötena, påstod han.

- Du kanske ska låta dem vara? - Nej.

Har de inte det bra nu?

Bra?! Det finns mycket som det här landet har glömt.

Jag påminner folk genom illustrationer.

- Vad blir det för några i morgon? - Jag vet inte.

Om de har svårt att ta emot, måste vi erbjuda dem något.

Något konkret, som till exempel en gåva.

Varför skulle någon ge oss en gåva?

Jag vet inte. Jag får tänka lite på det.

Vänta...

Vi saknar en bricka. Vi kan inte spela.

Min hjärna är vass i kväll.

God natt, Bill.

Kapitel Ett. Tom hör skott och träffar Grace.

Trots sina försök att dra ut på saker-

hade han vunnit ganska fort.

Det regnade och stormade när Tom gick hem nedför Elm Street.

Om Tom skulle bevisa att stans invånare inte kunde ta emot-

-måste han hitta en illustration. En gåva.

Bill hade rätt. Det hade knappast regnat gåvor över stan.

Han var helt säker. Det var pistolskott han hade hört.

Pålkranen i sumpmarken lät inte så.

Skotten verkade komma från Canyon Road i riktning Georgetown.

Han lyssnade länge efter fler skott, men det kom inga.

Besviket satte Tom sig på ”gamla damens bänk" för att tänka.

Han ville ha kvar känslan av fara en stund.

Men snart tänkte han på sina favoritämnen igen.

I stormen skapades skrifter, romaner och stora samlingar-

-som lyssnade till Tom efter ännu en bok-

-som plågade och renade folks själar.

Han såg män och författare som kramades.

Tack vare hans ord hade livet fått en ny mening.

Det hade inte varit lätt.

Men genom sin förmåga att berätta hade budskapet nått fram.

Om man frågade honom om hans teknik skulle han bara säga ett ord:

”Illustration."

Tom hade kunnat ligga kvar länge på bänken-

-men ett annat ovanligt ljud väckte honom.

Det var Moses som skällde.

Det var inte så ovanligt, men sättet han skällde på var nytt.

Inte högt, utan mer som ett morrande-

-som om faran var nära och inte bara en passerande räv.

Som om hunden stod öga mot öga med en styrka att ta på allvar.

Hallå där, damen!

Jag skulle inte gå upp där om jag vore ni.

Jag känner berget, men tvivlar på att jag skulle överleva.

Det är ett otäckt stup.

- Finns det en annan väg? - Ja.

- Var? - Ni får gå tillbaka till Georgetown.

Varför ville ni upp på berget? Har det med skotten att göra?

- Hjälp mig! Snälla! - Göm er i gruvan.

- Vart går den här vägen? - Den tar slut här.

Om ni vill vidare får ni åka via Georgetown. Det här är Dogville.

Dogville? Självklart. Vilket korkat namn.

- Vi letar efter någon. - Jaså? Vem?

Chefen vill tala med dig.

- Unge man... - Ja, sir?

Jag letar efter en ung dam som kan ha förirrat sig hit upp.

Inget får hända henne. Hon betyder mycket för mig.

Ingen har kommit genom Dogville. Moses skulle ha skällt då.

- Han är väldigt misstänksam. - Klokt av honom. Ta mitt kort.

Om ni skulle se en främling, så ring mig.

Jag kan betala er en ansenlig hittelön.

Ja, sir. Tack.

Var det ni som sköt?

De har kört nu.

Kommer ni ut nu?

Vill ni ha en kopp kaffe innan ni ska bergsklättra?

Det vore gott.

Den vackra flyktingen hette Grace.

Det var en ren händelse att hon hade hamnat i Dogville-

-men Tom kände direkt att hon hörde dit.

Ska jag ta benet?

Hon hade kunnat dölja sin sårbarhet-

-men hon hade chansat på att överlämna sig till honom.

Som... Ja, som en gåva.

"Generöst. Mycket generöst", tänkte Tom.

Ska ni inte äta?

- Ni måste vara hungrig... - Jag kan inte!

Jag förtjänar inte något bröd. Jag stal köttbenet.

Jag har aldrig stulit förr. Nu måste jag straffa mig själv.

Jag fostrades till att bli arrogant, så jag måste lära mig sånt här.

Det är möjligt att det är bäst för er fostran-

men i den här staden i dessa tider-

-är det mycket ohövligt att inte äta vad som bjuds.

Förlåt.

Vem var männen i bilen? Varför vill de skada er?

Mannen i baksätet är chefen. Jag såg hans ansikte.

Jag fick hans nummer. Jag skulle ringa om jag såg er.

Han erbjöd säkert en stor hittelön också.

Ja.

- Var är er familj? - Jag har ingen.

Allt jag hade var min far.

Gangstrarna tog honom ifrån mig.

- Om jag säger att ni kan stanna här? - Här?!

Även om ni menar det, är det omöjligt.

Det är en liten stad. Jag måste gömma mig. Folk undrar.

Det kanske kvittar om de också vill hjälpa er.

Är alla som ni?

Det är goda, ärliga människor som också har varit i nöd.

Det är möjligt att de säger nej, men jag tycker vi ska fråga.

Men jag har inget att erbjuda dem.

Jag tror ni har mycket att erbjuda Dogville.

Att kalla stämningen på Toms föredrag "entusiastisk" -

-skulle vara en överdrift, men de hade kommit.

Tom slängde sig handlöst in i att illustrera-

problemet med att ta emot.

Ämnet var tydligt, men dåligt genomtänkt av den unge mannen.

För att uppväga den dåliga förberedelsen-

-använde Tom flitigt sin teknik att fara ut i ena riktningar.

Hans far tittade sig omkring och när han kände-

-att församlingen inte var helt glada över kritiken-

ville han förekomma protesterna.

Du vill säkert vårt bästa, Tom-