Catching Killers

Allt började den där januarimorgonen.

När jag kom fram till platsen,

var det lätt att se offrets kropp från vägen.

Man kan likna det vid att se en skyltdocka.

Det var rysligt.

EN NETFLIX-SERIE

Hon hade ett rep runt halsen.

Det var uppenbart att hon fallit offer för ett mord

och antagligen ett sexbrott.

Jag märkte att hennes jeans var nerdragna under knäna,

och sen, när jag kom närmare,

såg jag att en del av gylfen var borta.

Det var första gången jag sett nåt sånt.

Förövaren måste vara en sjuk individ, för han ville ha…

…en souvenir av nåt slag.

Om man inte är väldigt kallblodig så påverkar det en att se nåt sånt.

Enligt min mening är man inte människa annars.

TRUE LIES - DEL 1

Alla kamerorna går nu, med ljud.

Och börja.

Så det här ska gå på tv?

Jag växte upp i en stad som heter Hamilton i Ohio.

Jag började med affärsstudier.

Och för att vara helt ärlig

så gick det inte så bra för mig på lektionerna den andra terminen.

Jag hade andra intressen.

Och…

…jag festade mycket.

De startade ett program i straffrätt och det lät rätt så intressant,

så jag bytte ämne.

Jag började jobba för Multnomah County-polisen

i Portland den 23 juni 1969.

Innan jag visste ordet av, hamnade jag på mordenheten.

När man ser rubriker i media pratar de alltid om de misstänkta.

Offret glöms bort.

Polisen blir då offrets röst.

Den morgonen, vid brottsplatsen,

var det första problemet att identifiera offret.

Det fanns ingen legitimation på eller omkring henne,

eller i några fickor.

Vi måste ta reda på vem hon är.

Vi hade ingen aning.

En teckning gjordes av offrets ansikte

och skickades ut till media.

Runt en vecka efteråt

kontaktades jag av en kvinna

som sa att hon trodde att personen på teckningen

var hennes dotter.

Jag tog en släkting till rättsläkarens kontor…

…där han identifierade offret som…

…Taunja Bennett.

Taunja Bennett var 23 år gammal

och bodde hos sin mamma i nordöstra Portland.

Mrs Bennett sa att Taunja kunde vara en underbar och kärleksfull person hemma.

Men hon gillade kroglivet och att festa.

Taunja kunde träffa nån på en bar och tillbringa ett par nätter med honom.

Det jag fick med mig från förhöret

var att Taunja var väldigt naiv,

och en potentiell måltavla för våld.

Några dagar senare…

…kommer det in ett samtal till kriminalarna på sheriffkontoret.

Det var en kvinna som sa att förövaren hette John Sosnovske.

Jag körde hans namn i databaserna…

…och försökte stava det rätt.

Till slut fick jag en träff.

John Sosnovske var villkorligt frigiven.

Så jag ringde hans övervakare.

Han sa att han också hade fått ett samtal,

från John Sosnovskes flickvän Laverne Pavlinac.

Hon hade talat om för övervakaren

att hon hade hört John Sosnovske berätta för nån på en bar

att han hade träffat Taunja Bennett.

Han sa att han hade plockat upp henne,

och att han sen hade mördat henne

och dumpat kroppen vid Vista House i Columbia Gorge.

Okej, nu har vi nåt att jobba med.

Jag och min partner körde hem till Laverne.

Mitt första intryck var att hon var artig och trevlig.

En snäll tant.

Jag frågade henne varför det tog några dagar att anmäla det.

Hon sa att hon var rädd för John Sosnovske.

Att han var våldsam.

Hon sa att John var alkoholist

och att han kunde bli våldsam när de hade sex.

Och han hade en konstig vana att knyta knopar på rep.

Hon var närmare 60, runt 58,

och John var i 40-årsåldern.

Jag tyckte att det var udda att hon, med tanke på åldersskillnaden,

att hon tolererade en sån relation.

Så jag frågade Laverne vad hon gjorde på kvällen 21 januari,

när Taunja mördades.

Hon förklarade att John bad henne köra honom till JB's krog i Wilsonville.

Laverne sa att han kom hem runt halv två, två på natten.

Och han tog genast en dusch.

Det var ovanligt.

Nästa morgon märkte hon ett blåmärke på hans vänstra höft,

och han klagade på att hade ont i sina händer och handleder.

Hon verkade sanningsenlig.

Så vi frågade om hon godkände en genomsökning av lägenheten.

Det svarade hon ja på.

Vi hoppades hitta nånting

som kunde peka på att John hade känt Taunja Bennett.

När jag började leta i sovrummet…

…hittade jag ett kuvert adresserat till John Sosnovske.

På baksidan hittade jag skrivet…

… "T. Bennett",

med anteckningen "good piece".

"P-I-E-C-E."

Då såg det illa ut för John Sosnovske.

När vi var på väg därifrån kom John Sosnovske hem.

Vi identifierade oss som poliser

och han var väldigt samarbetsvillig.

Han följde frivilligt med oss

på ett förhör.

Jag vill fråga dig, känner du Taunja Ann Bennett?

Inte vad jag minns, sir.

Vi har varit i din lägenhet och hittat olika föremål,

bland annat en papperslapp

med namnet "T. Bennett" på.

Är det din skrivstil?

Jag kan inte svara på det, uppriktigt sagt.

John Sosnovske var lite undvikande.

Det var ganska enkla frågor.

Ja eller nej.

Okej, jag frågar dig en gång till och det är sista gången.

Vet du nåt om Taunja Bennetts död?

Nej, sir.

Jag visste att om han hade gjort det skulle han förneka det.

Men vi hade inte tillräckligt för att gripa honom då,

och han släpptes.

Jag kände en sorts instinkt…

…som sa mig: "Dra inga förhastade slutsatser.

Du måste få ordentligt på fötterna."

Det är mitt jobb.

Och då tilldelades biträdande distriktsåklagare Jim McIntyre fallet.

Jag tror att vi kan köra.

Okej, men kan vi justera Jims slips en smula?

Ja, fint.

Er generation uppskattar inte en halv Windsor.

Jag vet.

Hans rykte var oslagbart.

Han var lysande, effektiv, driven.

Mycket kunnig.

KRETSDOMSTOL

Den 19 februari klev min chef in på kontoret

och sa att de hade hittat en kropp i slutet av januari,

och att jag skulle sätta fart på utredningen.

Han såg mig som orädd, lite temperamentsfull,

nån som kunde driva på folk för att få saker gjorda på ett visst sätt.

Jag upplyste honom om fallet

och informationen som jag hade fått in då.

Det slog mig att de famlade lite i utredningen.

De verkade ha kört fast och sakna inriktning.

Jag klargjorde för inspektör Ingram och hans partner

att de måste samla in upplysningar eller bevis

på huruvida Sosnosvske var inblandad.

De måste börja tråckla ihop det

eller bevisa att det inte gick så att vi kunde gå vidare.

Jag var fortfarande inte övertygad om John Sosnovskes inblandning.

Men sen fick jag ett samtal från Laverne

som sa att hon hade hittat föremål som kunde vara av värde för polisen.

Hon hade lagt dem i en papperspåse och häftat den.

I påsen hittade jag en handväska.

Och när jag öppnade handväskan

hittade jag en gylfbit från ett par urblekta jeans.

Jag tänkte: "Okej, vänta lite nu."

"Är det verkligen gylfbiten från Taunja Bennetts jeans?"

Det var nästan för bra.

Och larmklockorna ringde.

Hur som helst var vi tvungna att förhöra John Sosnovske igen.

Jag gör ovanstående uttalande av fri och egen vilja.

Jag har informerats om mina rättigheter och jag förstår dem.

Jag har sett T. Bennett på JB's vägkrog vid flera tillfällen.

All right.

Nu påstår han att han sett henne på JB's.

Sista gången var den 21 januari 1990.

Jag var där med Chuck, som spelade dart.

Senare på kvällen gick Chuck, och T. Bennett gick strax efteråt.

Nu säger John:

"Ja, alltså, jag kände henne."

Varför ändra sin historia?

Jag tror att hon åkte till ett motellrum

för att ha kul med Chuck.

Senare på kvällen såg jag Chuck och bad om skjuts hem.

Jag tror att jag såg en kropp där bak.

Det får nackhåren att resa sig när jag hör sånt där.

Jag satte mig i passagerarsätet.

Kroppen var insvept i en filt.

Kroppen var en vuxen, vit kvinna.

Under resan hem,

låg den döda kvinnan i baksätet.

"Ja, kör mig hem.

Vad är det? En död kvinna.

Inga problem. Släpp av mig där hemma.

Ses sen."

Nej, det där köper jag inte.

John Sosnovskes utsago hissade bara fler varningsflaggor

om att han nog var inblandad.

Och varför skulle nån…

…erkänna att de suttit med en död kropp om de inte hade gjort det?