Guantanamera

Det här är ingen skröna.

- Det har faktiskt hänt. - Lägg av!

Låt det vara så. Nu spelar vi in.

Inspelning!

Guantanamera

guajira guantanamera

guantanamera

guajira guantanamera

åh, min flicka från landet

min söta Guantánamo-tös

guantanamera

guajira guantanamera

Häng med. Kom igen.

Bli inte rädd av vår berättelse. Den är sann!

Tro mig!

Yoyita sångerskan var

och från Guantánamo stad

Yoyita sångerskan var

och från Guantánamo stad

Hem hon reste så glad

hem till dem som blev kvar

guantanamera

guajira guantanamera

guantanamera

guajira guantanamera

Från ett förflutet nästan glömt

hon drömmen hade kvar

Från ett förflutet nästan glömt

hon drömmen hade kvar

men starka känslor det var

för hjärtat trött och ömt

Herregud! Vad har de gjort?

Är det inte Lopez' hus? Så det ser ut!

- Vad har det blivit av dem? - De åkte bland de första.

Naturligtvis...

- Och din man? - Adolfo är i Havanna på sina möten.

Snälla ni!

- Vi låter det här ta för mycket tid. - Det behövs.

Jag måste tillbaka till Camagüey. För mig är det enkelt.

Dör man i Baracoa, begravs man i Baracoa. Det är samma fosterland.

Om jag dör i Baracoa ska ingen tvinga mig att begravas där!

Jag är från Santa Clara! Där finns alla de mina.

Lugna er, mina vänner. Lugna er!

Ursäkta, Benito. - Jag håller med Paula.

Är det mitt fel om jag råkar dö i Baracoa?

Vad har du med det här att göra?

Begär ordet om ni vill prata! - Adolfo.

Och...

...om vi delar på den döde?

Förklara dig.

Om varje bolag tar sitt territoriella ansvar-

-och transporterar liket genom sin provins, så kommer alla lättare undan.

Då räcker bensinkvoten som varje begravningsentreprenör har fått.

Om vi gör en metodisk fallstudie av det hela-

kan det inte misslyckas.

Jag är helt emot dessa dumheter!

Du är ju från Guantánamo och ni ligger vid vägs ände.

Men jag är från Santa Clara! Som ligger mitt på ön!

Vartenda lik kommer att mellanlanda där. Jag är ingen trampolin!

Det där är att bara tänka på sig själv-

och inte kunna se helheten.

Vi måste tänka patriotiskt!

Vi är inte här för ros skull!

Även om de har degraderat Adolfo, tycks han ha bra kontakter.

Vad ska man göra? Man måste ju överleva...

Och du har inte börjar undervisa igen?

Undervisa? Med alla problem jag hade på universitetet?

Här är teori och praktik olika saker. Nej, tack!

Nej, nej...men något annat då?

Du kan ju inte bara gå här hemma.

Och det där radioprogrammet, vad hände med det?

Ett rådgivningsprogram för ungdomar? Nu? Du vet inte vad det innebär.

- Ska du röka, moster? - Efter den lunchen så... Vill du ha?

Nej, Adolfo vill inte att jag röker.

Adolfo är ju i Havanna...

Och hur är det med...

Han frågar alltid efter dig.

Tänker du fortfarande på honom?

Vi stöter nog på honom. Varför blir du så där?

Det var ju femtio år sen, Gina!

Han får inte se mig så här.

- Hur då? - Det ser du väl. Så här!

- Jag var 17 år när vi skildes. - Och du tror att han är 18 nu?

Georgina Travieso!

Reglita Campoamor!

- Hej, Gina. - Världen är liten!

Guantánamo, menar du. Du är dig precis lik.

Kom in, båda två. Berätta för mig om Havanna. Kom...

Berätta nu... Är du gift?

Det var länge sen! Jag har slagit rot här.

- Jag har inte ens varit i Santiago! - Det menar du inte!

- Har du barn? - En flicka och en pojke.

- Det vore roligt att träffa dem. - Kom och hälsa på.

Den passar dig perfekt! Du får den av mig.

Nej, moster. Jag går ju aldrig ut.

Och Adolfo gillar inte urringat.

KULTUREN ÄR ODÖDLIG

Guantánamo-bor! I femtio års tid-

-har hon utövat sin konst på världens scener.

Men inte bara som Georgina Travieso.

För många var hon Cecilia Valdés...

...Madame Butterfly...

...María la O, eller Luisa Fernanda...

- Se, så ung du var. - En barnrumpa...

Det känns som om jag gör något bus.

Gina letar nog efter mig på festen.

Och tänk vad Regla ska skvallra om det här!

Vem är det här? Hon verkar bekant.

Jag vet inte vem det kan vara.

Det är nog jag som är lite tokig.

Du har väl aldrig varit annat...

Så unga vi var!

Vet du att jag har kvar ditt blåa band?

- Mitt blåa band? - Du har glömt det...

Minns du inte att du lovade att återvända-

-och att du gav mig ditt hårband i pant?

Nu minns jag! Du följde mig till tåget.

- Det ösregnade. - Nej, Cándido.

- Det var en underbar dag. - Det regnade.

Det var den vackraste sol jag någonsin sett.

Det var så molnigt att jag inte såg när solen gick ner.

Solen gick ner? Det var ju mitt på dagen, Cándido.

Det var på kvällen!

Tåget gick ju klockan ett på dagen!

Här är det!

Jag är som den vita svanen

som dör när hon sjunger

Så unga vi var!

Vet du vad jag gör när jag blir sentimental?

Jag blundar och föreställer mig saker.

Vi är nere vid floden.

Jag är tjugo år och du är sexton.

Du är så stilig i din blåa kostym.

Nu blöter du ner kjolen i flodens vatten.

- Hu, så kallt! - Du ramlar nästan och jag...

Vad gör du? Mamma kan ju se oss!

Jag älskar dig! Jag har älskat dig i femtio år!

Öppna inte ögonen. Låtsas att det inte har gått en enda dag sen dess.

Jag vill att vi är tillsammans till slutet.

När jag återsåg dig, sprang jag nästan min väg.

Jag var rädd...

Och det gjorde ont, här i käkarna.

Men nu blir allt annorlunda.

Vi ska aldrig skiljas mer. Eller hur?

Yoyita!

som dör när hon sjunger, dör när hon sjunger

- Adolfo! - Det måste fungera perfekt. - Ja?

- Det är din fru. Det är viktigt. - Ett ögonblick, bara.

Gina. Vad är det? Vad?

Det är inte sant! Kan de inget göra?

Ja, älskling. Jag åker till flygplatsen nu.

Jag tar hand om allt. Gör ingenting, hör du det?

Prata med Felo. Med Felo. Säg att han börjar med papperen.

Men du gör ingenting. Ta det bara lugnt. Ja.

Moster Yoyita!

- Till och med här?! - Vad hände?

Så här, Tony. Vi kör förbi Santiago, direkt till Bayamo och sen Las Tunas.

Jag säger hur vi ska åka sen.

Guantánamo, Bayamo, Las Tunas... Okej.

Likbilen och vi andra i din Volga.

Den döda först och gråterskorna efter.

- Cándido vill be dig om en tjänst. - Jag har inga anhöriga kvar i livet.

Han vill följa moster Yoyita till Havanna.

Naturligtvis, Cándido. Jag förutsåg något sånt-

och bad om tillstånd för fyra personer.

Vänta lite...

Vi gör klart det här nu.

- Det där blir bra. - Då så, Adolfo...

Ring Tirso och tala om exakt när vi åkte.

SOCIALISM ELLER DÖDEN

Cándidos lycka blev kort

han sin kärlek har mist

när de så sågs till sist

hon rycktes åter bort

Och bilarna som bär dem

lämnar så bergen i öster

på sin färd emot väster

för att föra henne hem

Guantanamera

guajira guantanamera

guantanamera

guajira guantanamera

- Är du romantisk? - Som bara den!

Hoppa ner nu, sötnos. Jag måste åka.

Vad konstig du är...

Du har varit så underlig på sistone. Vad är det?

- Inget. Jag måste åka. - Varför då?

- Du skulle ju ta mig till Havanna! - Den här resan visste jag inte om.

Det där går jag inte på en gång till. Jag har riskerat allt för dig.

Jag kan inte gå hem så här sent.

Det är bara så, Marilis.

Du har lekt med mig och nu tar dy mig till Havanna!

Mariano... Jag är med barn.

Och min man tar inte hand om nån annans unge. Det gör han aldrig!

Marilis...!

Bli inte hysterisk nu. Lugna dig, för fan!

- Det är ditt fel! - Nu pratar vi igenom det här.

Jag lovade att ta dig till Havanna. Då åker vi, resten ordnar vi sen.

- Säkert? - Ja.

Vänta här, så hämtar jag mina saker. Sen åker vi till Havanna.