The New Yorker at 100

Välkommen till Daily Show! Vi har ett bra program ikväll.

David Remnick kommer hit. Han är chefredaktör på The New Yorker.

Vilken bildad publik.

The New Yorker firar 100 år,

och vi ska diskutera skillnaden mellan ü-prickar och trema.

Tänk att man måste göra promenaden.

Det blir toppen. Tänker du vinka?

Ja.

Välkomna David Remnick!

Etthundra år med The New Yorker.

Det här är speciellt. Jag vet inte om ni ser det.

Det är deras baddräktsnummer.

Mr Dewey. Truman Capote från The New Yorker.

- The New Yorker? - Ja, The New Yorker.

Alla älskar teckningarna i New Yorker.

Medan hundratals tidskrifter kämpar för sin överlevnad,

mår The New Yorker minsann finfint.

Är den bara 100 år gammal? Se vad den har åstadkommit.

I går vann The New Yorker Pulitzerpriset för undersökande journalistik.

En artikel av en ung kock, Anthony Bourdain,

skakar restaurangvärlden.

Pauline Kaels recensioner förändrade inte bara filmkritiken, de förändrade filmen.

The New Yorker.

"Jag skulle vara mer apatisk om jag inte var så letargisk."

Nu fattar jag. Det var ganska roligt.

Folk som jag, från Mellanvästern,

köper The New Yorker och får se hur det är att bo i New York.

Jag skriver för The New Yorker, en tidning...

Jag känner till den.

Försvarsdepartementet är på defensiven.

Man förnekar ett avslöjande i veckans New Yorker.

Kontrovers har uppstått gällande The New Yorkers omslagsbild.

För första gången stödjer New Yorker en presidentkandidat.

En ledare i veckans nummer...

Din enda underhållning är den där New Yorker-högen.

Lägg av. Vi vet båda att jag inte kommer att läsa dem.

Emily, hur är det med dig? Du lever.

Hej, Louisa. Hur är läget?

Då så. Det är mycket i dag, så vi måste jobba snabbt.

Det har skrivits massor om hur rika människors favorittillgång

är dinosauriefossiler.

Det har rått stor brist på Adderall sedan 2022.

Vi borde göra en profil på Koji Murata som uppfann världens första träsatellit.

Alla bra artiklar vi har gjort de senaste 100 åren har börjat med en bra idé.

Våra skribenter följer idéerna vart de än leder.

Våra redaktörer samarbetar med skribenterna

och plockar isär och putsar varenda mening, vartenda ord.

"...inte mycket redaktionell inblandning,

komma, till en början." Behövs det ett komma efter det?

Sedan skickas texten till våra faktagranskare

och genomgår en process som har liknats vid en koloskopi.

Vi skriver att katterna heter Tiger, Lover Boy och Gummy Bear.

Stämmer det?

The New Yorker är ett mirakel, okej?

The New Yorker är en tidning som publicerar en 15 000-ordsprofil

av en musiker ena veckan

eller en rapport på 9 000 ord från södra Libanon

och däremellan finns skämtteckningar.

Det är aldrig ett foto på omslaget.

Ingen bikini, ingen filmstjärna.

Och ändå går det hem.

Det faktum att den finns och frodas,

och jag hävdar att den kommer att frodas inte bara ett sekel utan två eller tre,

det är fantastiskt.

1920-TALET

Jazzåldern, New York.

En storstad som myllrar av finansmän och flappers,

storband,

Babe Ruth

och fler än 30 000 lönnkrogar.

Här gör Harold Ross entré,

den osannolika grundaren av The New Yorker.

Han var en kedjerökare med talang för svordomar

som hamnade i lag med en grupp skribenter och humorister

som varje dag träffades på Algonquin Hotel för att dricka lunch och käbbla.

"Allt jag gillar att göra är omoraliskt, olagligt eller onyttigt,"

sa en i skaran sarkastiskt.

Det var där Ross och hans hustru Jane Grant

kläckte idén om en ny sorts humortidning.

Det skulle vara en veckotidning för Manhattans sofistikerade, sa de,

inte för den gamla tanten i Dubuque.

Det ironiska var att Ross själv hade hoppat av gymnasiet

i en gruvstad i Colorado.

Men han anlitade sina vänner att skriva fräcka artiklar

och göra skämtteckningar om samhälle och kultur.

Han anställde en designer som skapade ett unikt typsnitt

och en maskot som gjorde narr av tidningens förfinade känsla.

Den pretentiösa snobben fick skämtsamt namnet Eustace Tilley.

Och så föddes The New Yorker.

De följande 100 åren har handlat om överlevnad,

envist motstånd,

djärva förändringar

och en del av seklets mest inflytelserika journalistik, fiktion och skämtteckningar.

Vårt 100-årsjubileumsnummer ges ut om några månader,

och vi måste hitta något speciellt till omslaget.

Innan omslaget är klart vet man inte vad det numrets personlighet är.

Det är inte något man kan slänga dit i sista sekunden.

Omslaget måste vara aktuellt men också vara ett tidlöst konstverk

som ska kunna ramas in och hängas upp på väggen.

Jakten på det, vecka efter vecka, gör mig sömnlös av ångest

även efter 30 år.

Innan jag började på New Yorker gav jag ut en serietidning

tillsammans med undergroundtecknare.

Jag älskar att jobba med konstnärer som har egna starka åsikter,

olika stilar, olika historier som de vill berätta,

och det är det jag vill ta med till The New Yorker.

Inför 100-årsjubileet kom David Remnick till mig och sa:

"Vi måste ha med Eustace Tilley från det första omslaget."

Jag fick bita mig i tungan för att inte utbrista: "Nej!"

Du vet.

Jag förstår tanken,

men jag vill göra något innovativt som inte har gjorts förut.

Så jag måste komma på något.

- Vi får se hur det går. - Det blir bra.

"Snacket på stan" ligger i början av tidningen. Det retar aptiten.

Det är korta texter.

Små vinjetter eller korta artiklar.

Var och en berättar en historia.

Jag kanske spelar biljard med ett rockband eller umgås med John Belushis fotograf.

De texterna är vanligtvis väldigt fristående,

men den jag jobbar på nu är mer öppen.

Du kanske har märkt att politik är väldigt polariserande nuförtiden,

så jag tänkte gå ut och ta tempen på stan.

Det är som en fisketur.

Man vet aldrig. Man vandrar runt på gatan

och hör snacket på stan.

- Mark. Trevligt att träffas. - Ja.

- Jag skriver för The New Yorker. - Okej.

Jag jobbar på The New Yorker. Känner du till den?

När jag börjar leta efter folk och intressanta saker i New York,

är det nästan som att jag är drogad.

Alla människor ser intressanta ut.

Det är... Det är förunderligt.

- Det är ditt barnbarn. - Ja.

- Hans ljuvliga ansikte. - Ja, han är bedårande.

Får jag prata med dig en stund? Vill du prata?

- Nej. - Vill du inte prata?

- Nej, tyvärr. - Säkert? Kom igen!

Nervösa svettningar. Nu går vi.

Jag skriver för The New Yorker.

Får jag ställa några frågor?

- Jag pratar lite engelska. - Vilket språk talar du?

- Mandarin. - Jag har inget på mandarin.

- Hej, jag heter Nick. - Hej.

Jag skriver en artikel om all stress vi känner

på grund av det politiska läget.

Hur känner du? Hur mår du? Sover du om nätterna?

Inte direkt.

Har ni möjligtvis olika åsikter hemma?

Det är intressant att du tar upp det, för vi...

Jag pratade precis om gästlistan till Thanksgiving.

Du vandrade in i mitt prat.

"Hur mår ni, NYC?

Kommer vi att slita sönder oss

eller fortsätta att inte vara perfekta, som så många gånger förut?"

Det är svårjobbat nu, men...

Jag tror att vi har något.

Till 100-årsjubileet bestämde vi oss för att göra en videoserie.

Olika författare, konstnärer och tänkare ska vara med

och få en historia genom sin upplevelse av New Yorker.

Vi har en stol från ursprungskontoret. Från ett originalskrivbord.

Snyggt.

De byggdes för att hålla.

Det är en av de bekvämaste stolar jag suttit i.

Vi har tappat det här hantverket.

Vi har förlorat konsten att snida stjärtformer i trä.

Det är därför den är så bekväm, men det är en förlorad konst.

Ingen kan göra det längre.

Har du någon favorit bland skämtteckningarna

genom åren som du tycker särskilt mycket om?

Alla Emily Flakes teckningar.

Min favorit är en kvinna på cirkus

som sträcker sig över och på andra sidan finns ett lejon.

Det sammanfattar mitt liv i tjugoårsåldern.

Alla killar var lejonet.

"ÖVER, FÖR TUSAN. ÖVER!"

En serietecknare jag gillar är Zach Kanin.

Han har en, Sisyfos på jobbet.

Det är lustigt att tänka sig Sisyfos i ett kontorssammanhang,

och att han nog aldrig slutför sitt jobb.

New Yorker-teckningarna får en alltid att känna

att de är smartare än en själv.

De är alltid lite så här, eller hur?

DE DÄR UPPE

Jag älskar Roz Chast. Herregud, vad jag älskar Roz Chast.

Hon berör mig otroligt mycket.

Kära nån! Hör du henne?

- Titta på fågeln! - "Titta på fågeln!"

Det är en liten fågelunge.

Hon gillar The New Yorker.

Det gör hon.

Den är bra att tugga på.

Det här är affischer...

De kommer från Ghana.

Ja, den där var... Den kan ha varit en bröllopspresent.

Här är Charles Addams scarf.

Den är fantastisk.

Han var den första serietecknaren jag blev förälskad i som barn.

Jag dras till saker som är väldigt mörka men också väldigt roliga.

Tänk om de gjorde det här i dag.