Happy Ending

Hej, mamma.

Och hej på dig, lilla bi.

—Hej, mormor. Vad snygg du är. —Ja, tack detsamma.

Usch, mamma. Det hänger ut gräs ur din mun.

—Är det inte fint? —Nej.

Ja. nu kommer du inte undan med det längre, Peter.

Som ni alla vet så har Peter ju varit kungen av det här—

i nästan 40 år. 40 år.

Det Peter har begått är ett livsverk, så ska vi inte...

...ge honom en applåd?

Vi har en liten avskedspresent, så Peter och Helle, kom hit.

Här kan du sitta i lugn och ro och njuta livets otium—

—med en god flaska Beaune Ramonet och Helle naturligtvis—

—som jag är säker på verkligen längtar efter att få hem dig igen.

Tack för lånet, Helle.

Jag tycker att vi ska ut och resa.

Bara dra iväg ett par månader. Lite som när vi precis hade träffats.

Då vi bara tågluffade runt i Europa med ryggsäck.

—Mm. —Nej, Peter, minns du Kreta?

—De där... —Kommer det nån?

Fritt höger. De två poliserna som skulle...

—Kommer det nån? —Fritt höger!

Ja, ja, jag är inte döv, Helle.

Vi kan ju också åka till en sån där lyxretreat. Alltså...

Du kunde ju också åka ut och resa med Linda.

Nej, kan du sluta? Nej.

Nej, jag tycker det är du och jag som ska ut och uppleva världen ihop.

Jag tror att det är viktigt att hålla fast vid att göra saker var för sig.

Det är så man håller ett äktenskap vid liv.

Man håller äktenskapet vid liv genom att inte vara tillsammans?

Nej, det var ju inte det jag sa.

Nu är det vår tur. Nu kan vi äntligen njuta av att vara ihop—

—utan att vara pressade av dina idiotiska 60—timmars arbetsveckor.

Mina idiotiska 60—timmars arbetsveckor betalade det här huset.

Hur håller du dig så smal? Jag äter inget och det väller ut.

—Kan du sluta? Du är så snygg. —Jag har bantat sen —92, men...

Nej, men titta här.

—Vi kommer att sakna er här ute. —Flytta med då. Köp nåt inne i stan.

—Det kunde bli skittrevligt. —Vi flyttar aldrig från detta hus.

—Ni måste ha planerat nåt. —Ja, ja, det har jag ju också.

—Men Peter är bara så... —Ja.

Han blev arg när jag föreslog att vi skulle ut och resa.

Det är hårt för män att gå i pension.

De har inga fler kamper och vet inte vilka de är.

Du ska bara ge honom tid att vänja sig vid det.

Det är nån stenåldersgrej vi inte behöver förstå.

Det här har lite mer syra. Det kanske ska ha lite syre eller kanske lagras.

—Du får vara arg. —Jag är inte arg.

De pensionerade dig mot din vilja.

Jag är inte pensionerad. Jag har bara börjat.

—På vad? —Jag har nya planer. Stora planer.

Var det en sån som Peter drömde om?

—Ska den längre in? —Ja, den måste in i trädgården.

Jaha, då var friden över.

—Hej på er. —God dag i stugan, som man säger.

—Det är det ingen som säger. —Hej, Helle.

—Hej, Linda. —Hej, Jess.

—Jag kommer om fem. —Ja.

—Jess har fått ms. —Jaha? Vilket jäkla skit.

—Usch då. —Benet är helt kasst.

Han säger att han inte känner det.

—Kan du inte kolla honom? —Jag kan inte kolla honom jämt.

—Du är ju läkare. —Öron/näsa/hals.

—Säg bara att han är frisk. —Kan inte Helle göra det?

—Jag vet inget om sjukdomar. —Du har arbetat på hudklinik.

—Ja, där jag svarade i telefon. —Det lär man sig också nåt av.

—Nämen, vet du vad... —Jaha, Peter? Vad ska hända nu?

—Va? —Vad ska hända nu?

—Har han blivit döv? —Ja.

—Han minns inget heller. —Det är Linda som mumlar.

—Det gör du, älskling. —Vad ska hända nu?

Med livet? Med er?

Låt oss se. Det är mycket som står öppet.

—Vad är det som står öppet? —Bara det inte är gylfen.

—Som man säger. —Ingen säger det.

—En typisk Jess. —Är det inte dörren?

—Nej, det här är jättegott. —Peter.

Peter?

—Jaha. —Varför har du beställt vin?

Det skulle komma nästa vecka. Ska jag hjälpa till och bära in?

Kan du?

Varför inte? Självklart kan jag det. Idiot.

Lime. Äpple. Mycket friskt. Bra syra.

Österrike är speciellt för terroiren. Jordmånen.

En viss mineralitet i strukturerna.

Man känner nästan inte glykolsmaken.

Det var på 80—talet. Det ska vi inte hänga upp oss på nu.

—Får jag se? —Ja.

Vad ska du egentligen med en hel pall österrikiskt vin till?

Ja...

Jag tänkte vänta med att berätta.

Nu förekom vinet mig, så jag kan lika gärna avslöja det.

Du frågade förut vad som ska hända nu, Linda, med livet.

Jag har köpt en andel i ett vinhus som heter Garten Eden.

Edens lustgård.

Cirka 50 hektar. Flaskorna är husets smakprover.

—Du äger ett vinhus? —Nej, jag äger en andel.

Eller vi. Jag har fått ensamrätt på att sälja vinerna i Danmark.

—Kan inte det vara lite risky? —Nej, det här är en jättechans.

Älskling. Jag har tagit en Viagra.

Jaha.

Jaha, ja.

Vänta lite bara.

Vart ska du?

—Jag har precis bytt sängkläder. —Ja, ja, skit i det.

Lätt för dig att säga. Det är ju inte du som tvättar det, va?

Jag trodde vi skulle börja på ett nytt kapitel.

—Ja, det ska vi också. —Nej, inte...längre ner...ja.

Ska du jobba lika mycket som förut?

Man får bara en sån chans en gång i livet.

—Vad kostade andelen? —Kan vi inte ta det i morgon?

—Hur mycket har du betalat? —Det det kostar.

Från vårt gemensamma sparkonto? Eller vad?

—Jag vet vad jag gör. —Varför får jag inte veta det?

Du har aldrig brytt dig om vår ekonomi.

Nej, nu får du baske mig sluta!

Du kan kolla ert konto på nätbanken.

Jo, men det är Peter som sköter sånt.

Jag har inte full koll på hur man gör det.

—Men ni har gemensam ekonomi? —Jo, jo. Vi har levt ihop i 49 år.

Det är vårt sparkonto som jag bara ville höra vad det står på...det.

—Eller vad där finns. —Jag förstår.

Jösses. Vad har ni köpt?

Nej, det angår så klart inte mig.

Ni blir väl inte utpressade? Gud, tänk om ni blev det!

—Vad har det tagits ut? —Ja, men...400 000.

—400 000? —Och 600 000.

Och så 800 000.

Alltså en komma åtta.

En komma...åtta?

Miljoner. Kronor.

Det finns 113 kronor kvar.

Helle? Vad är det...?

—Du har tömt hela vårt sparkonto. —Nej då, det är investerat.

—Du har inte frågat mig alls. —Nej, men du hade ju bara sagt nej.

—Pengarna var till oss. —Ja.

Men om vi ska vara helt ärliga så är det ju jag som har tjänat dem.

Det är ju inte så att vi behöver dem just nu, va?

Vi har så det räcker med pensionerna. Huset är nästan helt betalt.

—Inser du vad det är värt nu? —Ska du sälja huset?

—Nej. —Vad då?

Det vet jag inte, kanske... Varför måste vi bo så dyrt?

—Huset... —Drömmer du aldrig om nåt annat?

Ett mer spännande liv. Nåt mer där ute.

Sluta nu. Se till att ta dig ur den där idiotiska investeringen—

—och få tillbaka pengarna. Det måste gå.

Ja. Den idiotiska investeringen har...

Den har gett mig gnistan tillbaka. Jag känner mig levande.

Jag har inte varit så glad på hundra år. Jag...

Nu kan jag bygga upp mitt eget.

Älskling, du är 71 år. Du ska inte bygga nåt som helst.

—Vad ska jag göra då? —Du är klar på arbetsmarknaden.

Nu ska vi...

Nu ska vi ut och resa tillsammans.

—Du och jag. —Det gör vi när vi blir gamla.

—Peter, vi är gamla. —Nej.

Vi är gamla.

Vi är gamla.

Jag tror att vi ska...jag...

Jag tycker att vi ska ta en paus.

Man kan inte ta en paus när man är gift.

Det är nåt jag har tänkt på en tid.

Jag hittar en annan sovplats i natt.

Nej, det gör du inte. Du följer med mig hem nu.

Vi pratar om det en annan gång. När du har lugnat ner dig lite.

—Han vill ta en paus. —Jaså?

Peter. Från...från mig.

Är det inte nåt man gör när man är 20 år och inte vet nåt om livet?

Nej, usch.

Dra in luften ända ner i magen.

—Ja. Jag skilde mig för två år sen. —Vi är inte skilda.

Vi har tagit en paus.

Jag skulle inte ha låtit honom gå. Jag skulle ha tvingat med honom hem.

Ja... Gud, jag gjorde allt det som man inte får göra. Jag var en idiot.

Nej, det gav mig ingenting.

—Jag tror att jag ringer honom. —Nej, ring honom inte. Ge hit.

Det är mitt nummer. Innan du bränner ner ert hus—

—klipper sönder hans kläder och skickar perversa bilder till honom—

så ringer du mig.

Och res på dig nu. Du har suttit där länge nog.

Hjälp!

—Hej, mamma. —Hej, gumman.

Hej.

Mamma...han är här.

—Vem är här? —Pappa.

Pappa är här.

Vad gör han här?

Han frågade om han fick sova här ett par dar.

Vad skulle jag ha gjort då?

Mamma, stanna! Så hämtar jag pappa, Och så löser vi det här.

Pappa, kom.

Så. — Så, pappa, kom.

—Hej. —Nu tycker jag att ni ska prata.

Det är dumt att ta en paus. Det är så himla dumt.

Ni är för gamla för sånt tjafs.

Pappa, åk hem med mamma nu och prata igenom det.

—Vi ska inte ta en paus. —Nej, det ska vi inte.

Jag tycker att vi ska skiljas.

Nej, nej, nej. Nej, det ska ni inte.

—Vill du skiljas? —Nej, han yrar. Säg att du inte vill.