Original Gangster

Låt det vara. Han är ju bara ett barn.

Låt honom gå. Snälla...

Nej.

Från den stunden insåg jag att det fanns två saker i varje en mans hjärta.

Gott...

och ont.

'Det som inte dödar oss gör oss starkare.' Friedrich Nietzsche

Grabben?

Är du okej, grabben?

Bra.

Det är bra.

Jag har lite godis.

Godis...

Jag fattar. Du har frågor, eller hur?

Om dina föräldrar.

De är båda döda. Din farsa var alltför envis för sitt eget bästa.

Om det var jag och min familj hade jag snackat som besatt.

Men det är ju jag.

Förstår du vad jag säger...

eller är du efterbliven?

Jag räddade ju ditt liv!

Svara mig då.

Här får du...

Ta dem bara.

Du betalar tillbaka när du vuxit upp.

Jag vill att du alltid kommer ihåg den här dagen... Alltid.

Dagen då jag räddade ditt liv.

Det hjälper mig sova bättre.

Du förstår väl vad jag säger, eller hur?

Ja, det gör jag.

Lycka till.

Det enklaste hade varit att krypa ihop i fosterställning

och låta världen förinta en som de gjort med så många andra.

Hur skulle jag kunna leva utan mammas villkorslösa kärlek?

Och pappas varma förväntningar som vägledde mig i livet.

Först överlevde på det andra slängde.

Det är inget att rekommendera efter att gräva djupt i soporna.

Hejsan!

Bli inte rädd. Jag är en vän.

Var är din mamma och pappa?

Är du ensam?

Du är en vacker ung man.

Har nån berättat det förut?

Var inte rädd.

Vi ska spela ett spel.

Min enda möjlighet var att slå tillbaka.

Mina föräldrar var döda

och hade det inte varit för mannens vänlighet hade jag också varit död.

Med flaskan hjälp började jag sakta att sluta vara rädd.

Det hjälpte mig glömma, inte förlåta världen för min föräldralöshet.

Jag började fundera på himlen och helvetet.

Jag undrade om mamma såg ner på mig med glädje och om pappa tittade upp.

Jag gick inte i skolan. Jag jobbade aldrig.

Enligt systemet dog jag tillsammans med mina föräldrar.

Jag levde för dagen, från hand till mun.

Parkerna och skogsdungarna i London blev mitt hem.

Gatorna var mina jaktmarker.

Jag tillhör gatorna nu - i nöd och lust.

Mina gator var en pengakåt hora som krävde betalt

innan hon lät mig smaka på hennes sköna fitta.

En del nätter gick genom stan och led av allt fylleskrål

medan jag föreställde mig slakta alla på samma sätt mina föräldrar dog på.

Ni skulle ha sett hans min. Vilken chock!

Det spelar roll, jag lovar.

Ikväll uppför du dig, Castor.

Ser du karln där?

Det är Patrick McKinley. Han har försänkningar.

- Försänkningar i vad? - Det betyder att han är farlig.

Du borde skaffa dig flickvän...

Är du Patrick McKinley?

- Ja, hur kan jag hjälpa dig? - Du för ett jävla liv i mitt område.

Nu lyssnar du. Jag vill inte ha bråk. Om du letar efter bråk...

I vildmarken dödar rovdjur ibland för nöjes skull. Det kan man kalla lustmord.

Det gör det för att öka instinkten inför kommande hårda tider.

- Ge mig pengarna! - Vad fan sysslar du med?

Jag känner igen dig. Du är den där lodisen som sover i parker. Är du inte klok?

Och så dyker du upp här. Inte för att jag bryr mig.

Vad säger du nu, va? Ge mig en anledning att inte blåsa skallen av dig.

- Vad fan, varsågod. - Vill du inte leva längre?

Han hade rätt. Jag hade träffat honom.

Jag mindes de flesta ansiktena.

- Fan, du skrämde skiten ur mig. - Jag gör inget framför honom.

- Vi går tillbaka till mig. - Inte med den där jävla hunden där.

- Han får vara ute. - Nej.

Det är det jag snackar om. Fattar du?

Du är inte så tuff nu, va?

Du hade rätt om en sak. Jag är ingen mördare.

Jag är affärsman, entreprenör.

Det finns andra som tar hand om det.

Du är den jäveln som tror han kan stjäla mina pengar?

- Är det du, Milo? - Vem fan är Milo?

Han är exterminatorn. Han är vårt SAS, vårt mördarkommando.

Fattar du? Tro inte du kan snacka dig ur det här, fjolla.

Mr Exterminator, mula den skiten.

Hur känner du till namnet Milo?

- Ingen har kallat mig det på tio år. - Det är verkligen du, Milo.

Det är jag, Castor. Du räddade mitt liv.

Så du grejade det. Bra jobbat.

Där var han, mannen som räddade mitt liv. Mannen jag kunde tacka för allt.

Vad fan var det där?

Castor och jag är gamla vänner.

- Hur mycket tog han? - En massa.

- Hur mycket? - Tre lakan. Jag har dem här.

- Du har alltså pengarna. - Självklart, men han förtjänar att dö.

Han försökte råna mig framför de andra. Vad tror du mr Philip säger om det?

Philippe, honom lämnar du åt mig.

Castor, häng med mig. Vi fixar lite mat till dig.

- Frugan är en bra kock. - Är det så det låter nu?

Efter alla år vi känt varann har du aldrig bjudit hem mig.

Nu bjuder du hem en jäva lodis. Det är fan taskigt, mr Exterminator.

Eller ska jag kalla dig Milo?

Nu håller du käften!

Du räddade mitt liv, Milo. Det gjorde du verkligen.

Vad har du för planer?

Du var ett barn och nu är du man.

En hemlös man.

Jag står i tacksamhetsskuld till dig.

Lägg av med fjollsnacket.

Det är sant.

Det här är min fru... Maria.

Vacker, eller hur?

Ja.

- Hur känner ni varann? - Jag har sagt åt dig, Maria.

Inga frågor.

Din man räddade mitt liv. Jag är skyldig honom för allt.

- Åh, vad fint sagt. - Sånt snack gör mig spyfärdig.

Uppmuntra honom inte.

- Det var inte min mening, Milo. - Du måste lägga av med det där...

- Vad menar du? - Sluta med ditt jävla känslopjunk.

Tro inte vi är några jävla fjollor.

- Ledsen, Milo. - Nej, nej! Inga ursäkter.

Ät lite snacks och tagga ner.

Hade jag vetat att då var så känslosam hade jag inte bjudit hem dig.

- Vad fan gör du? - Är du hungrig, Castor?

Du blir inte mätt på godis. Jag kan laga lite mat.

Han vill inte äta. Han är ju mätt på alla nötter.

- Castor? - Milo har rätt. Det är lugnt.

Du hör ju att det är lugnt. Stick med dig nu.

Okej... lämna rummet när männen ska prata.

- Trevligt att träffas, Castor. - Hej då.

Nu lägger du av!

- Med vad? - Det där jävla fjollsnacket

Ursäkta, Milo.

Nå... är du nöjd med det liv du står i skuld till mig för?

- Nej. - Självklart inte.

Du är en del av en generation av offer.

Desto större offer, ju större åthävor.

Du tycker antagligen toaletterna ska vara könsneutrala

för transpersonernas rättigheters skull.

Jävla skitsnack.

Tror du på ödet, Milo?

Sluta nu...

Vilka är chanserna att du skulle mörda mig efter alla dessa år?

Ödet har fört oss samman. Fattar du inte?

Jag har saker att göra.

- Har du nånstans att sova? - Ja.

- Får jag träffa dig igen? - Jag är inget jävla engångsligg.

Lägg av och lek klängig flickvän. Upp med dig. Jag är sen.

Castor!

Ja?

Jag var föräldralös.

- Visste du det? - Nej.

Nej, varför skulle du det?

Jag började med ingenting.

Jag hade stark arbetsmoral och drivkraft.

Varje slant jag tjänade sparade jag.

Vet du vad jag gjorde med besparingarna?

- Nej, Milo. - Jag investerade.

Vet du vad jag investerade i?

I mig själv.

Fundera på det.

Nu kan du dra.

Att träffa Milo efter alla dessa år måste vara mer än en slump.

Buffet tänkte inte erbjuda mig ett rum för natten

och en sån här kylig natt var jag tvungen att jaga villebråd.

Pengarna nu... Nu!

Töm kassahelvetet!

Stick, din jävla nolla!

Trots att jag känt stanken av död hela livet

var det här första gången jag var säker på att jag dödat nån.

Och när jag iakttog hur själen lämnade kroppen

kände jag varken ånger eller medkänsla.

Jag kände mig bara närmre den man som jag stod i tacksamhetsskuld till.

Milo.

- Hej igen. - Är Milo hemma?

Nej, han är på jobbet. Du kan komma in om du vill.

Han kommer snart.

Bor du i närheten?

Ja, inte så långt bort.

- Är du gift? - Nej.

- Flickvän? - Nej.

Dröjer han länge?

När man talar om trollen...

- Vad vill du? - Var inte oförskämd.

- Vad var det där? - Ingenting.

- Vad sa du? - Jag sa inget.

- Jag är ledsen, Milo. - När män pratar är kvinnor tysta.

Hur många gånger måste jag säga det?

Så... vad kan jag göra för dig, grabben?

- Ursäkta att jag är så tidig. - Kom igen. Ut med språket.