Enter the Anime

Det bästa sättet att få förståelse för japanska kulturens stoiska yta

kan vara att åka tunnelbana.

Det är tyst.

Trevligt.

Behärskat.

Nästa station är Akihabara.

Man har ett system.

-Dörrarna öppnas till vänster. -En ordning.

Hur kan en sån här kultur

skapa det här?

Tidigare i år, blev jag involverad i nåt jag inte visste nånting om.

Den mörka, förvridna och galna animevärlden.

Manga.

Och japansk motkultur.

Likt många västerlänningar, såg jag anime som en parad av Hello Kitties,

klädda som storögda skolflickor, ridandes regnbågsponnyer.

Otroligt, otroligt, otroligt!

Om jag hade kysst så mycket arsle,

hade jag drunknat i skammen.

Men det är ofta mörkt och skruvat.

Även Hollywood influeras av anime.

Även om jag inte vet nånting om det,

bestämde jag mig för att lära mig och bli animeexpert.

Och kanske en bättre filmmakare.

Eller hur?

Vad är då anime, egentligen?

Oavsett om du är novis, som jag,

eller en "otaku" har du säkert tänkt:

Hur fan kommer nån på det här?

Eller det här?

Eller speciellt...

...det här?

Vilka är de kreativa, vanvettiga hjärnorna

bakom en del av dagens mest innovativa anime?

I en kultur där likriktning styr,

kan den här färgstarka konsten verka som ett problem.

Men kan den vara en lösning?

Och på vad?

Jag dök ner i djupet av animeklipp

och istället för svar, fick jag fler frågor.

Visst, Netflix anlitade mig för det här. Men det var mer än så.

Det blev en besatthet.

Jag måste hitta animens själ.

Förstå genierna som skapade den och se bortom det beslöjade.

Det här skulle bli ett episkt sökande.

Spännande, va?

Det enda problemet är att jag är i LA.

Jag har ingen aning om hur jag ska göra det här.

Allt började med Castlevania.

Den var så mörk, förvrängd och vacker.

Jag undrade vem som skulle skapa nåt sånt.

Så jag hittade honom. Coolaste animeskaparen i LA.

Han kallas digitala ålderns Quentin Tarantino.

Men vem är Adi Shankar?

Det senaste jag googlade var tidsresor.

Jag är tidsresenär.

Jag kommer från framtiden.

Hur gick Castlevania från att vara...

PRODUCENT

...ett älskat videospel som dog ut, till en Netflixserie som blev en hit?

Jag hade filmer som jag kunde bygga en karriär på.

Vissa gick på bio, vissa gick bra.

Biofilm var inte min grej.

Jag gillade att göra fanfilmer på nätet.

Jag släppte en Power Rangers och en Bond

med en veckas mellanrum.

Vissa spred sig extremt snabbt.

Det har varit intressant. Jag såg inte min karriär så,

men en rappare förklarade det så här för mig:

Han ringde: "Tjena, det är Kanye."

Jag tänkte: "Va?" Så träffades vi.

Rappare ser det som mitt demoband, vilket känns coolt.

Jag ser det som fanfilmer. Inte lika coolt.

Fanfilmer fick Netflix att kontakta mig via Twitter.

Jag fick ett meddelande där de bad om ett möte.

Det ledde till Castlevania.

När jag växte upp anade jag inte att andra älskade samma saker som jag.

Det var inte coolt. Folk låtsades...

Folk som gillade det, låtsades inte gilla det.

Nu kör folk cosplay som Goku.

Det är fantastiskt. Jag har en Power Glove.

Den lyser.

När jag växte upp i Hong Kong visades

galen, fantastisk anime på TV. Den var aldrig på engelska.

Jag förstod inte vad som hände, men älskade bilderna.

Jag tänkte: En dag gör vi nåt eget

och det ska se ut så. Netflix sa: "Ja.

Gör er galna animeversion av det här videospelet.

Gör det. Kör på."

Kevin och jag, min partner i serien,

såg på varann... Det måste vara 2D.

Det måste vara en handritad stil som hedrade OVA.

Sån OVA som jag såg på TV i Hong Kong och som jag älskade.

Det var vackert, en konstart.

Min familj säger att det jag skapar är våldsamt.

Det är det.

Det här är Mooshi. Hon är mänsklig och hon förstår engelska.

Jag får alltid den reaktionen, vilket är märkligt.

Folk frågar om Mooshi är min hund. Jag svarar "ja".

De undrar om jag valt hunden själv.

Det är hunden jag alltid önskat mig.

Reaktionen är alltid densamma.

"Den här hunden matchar inte dig."

Jag undrar var de pratar om.

Vad skulle jag ha för hund?

En rottweiler?

En schäfer? En kamphund?

En robothund? En djävulshund, kanske? Vad?

Adi Shankar var en tidsresande.

Jag ville resa bakåt i tiden,

till innan jag sa ja till filmen.

Okej.

Vad är anime?

Det borde vara enkelt.

Eller inte. Vad är kreativitet?

Hur får folk idéer?

Instagram är inte slöseri med tid. Det är väl inspiration?

Eller hur?

För att förstå anime måste vi förstå dess födelseort.

En klassisk dokumentär inspirerar.

Japan - ankaret i öst.

Ett land med skönhet och variation,

där öst möter väst.

Man bär moderna kläder, har stadsplanering och industrier,

men landets regler och sedvänjor följer...

Eller inte. Vilken hemsk idé.

Nej, för att förstå anime, måste vi åka till Japan.

För att möta de galna hjärnorna.

För att träffa de största i branschen.

Gå direkt till källan.

Varför föddes det här i Japan?

För att förstå anime måste vi dyka ner i den japanska kulturen

och livsstilen.

Hur ska vi göra det? Genom maten!

Det bästa med Tokyo är maten.

Jag intervjuade en matintresserad kollega och animeskapare

som tar ingredienser från anime

och serverar en animerätt baserad på olika kulturer.

Hej! Jag heter Sam.

Kul att träffas. Jag är Sam.

Hej! Jag heter Sam.

Hej! Jag heter Sam.

Hej. Jag heter LeSean Thomas.

Hej. Jag heter LeSean.

Hej. Jag heter LeSean Thomas.

Hej. Jag heter LeSean.

Hej. Jag heter LeSean Thomas.

#MENHEJDÄR

Efter IT-bubblan sprack i New York, var det svårt att hitta jobb.

Så jag började frilansa som serietecknare.

Att befinna mig runt andra konstnärer och kreativa personer

som är bättre än jag, inspirerar mig.

Jag gillar samarbeten,

därför gillar jag att producera tecknat.

Jag gillar att jobba med folk med talang. Då måste jag göra mitt bästa.

Jag började titta på animerade japanska TV-serier

via VHS-band som spelats in olagligt i Chinatown.

Det var nischat på den tiden.

Jag tog lite av allt det jag älskar

till Cannon Busters.

Musiken är en blandning av jazz, filharmonisk musik och popmusik.

Stilen är influerad av en blandning av saker

som jag konsumerade som ungdom på 90-talet och tidigt 80-tal.

Turnerande serier, äventyrsserier, japanska rollspel,

Final Fantasy, Secret of Mana.

Projektet var perfekt för att kombinera alla dessa element.

Min favoritkaraktär är Sam,

som står för "Special Associate Model".

Hon är en kunglig vänskapsrobot med hög profil.

Hon är lite manisk, hon är äkta, hon ser bara det goda i människor.

Inga av karaktärerna är baserade på mig.

Jag är inte en person som lägger in mig själv i jobbet.

Jag gillar att hålla avstånd mellan mig och publiken.

Jag anser att japansk animering

är ett medium, en konstform, som breder ut sig över olika genrer.

Det finns serier för småbarn,

till unga pojkar och flickor, tonåringar, vuxna och porr.

Jag känner mig som en besökare,

eller en gäst, snarare.

Japansk animering ledde mig till japansk kultur.

Jag hade sugit åt mig av den ända sen barndomen

och visste allt om Tokyo, japansk animering och serieböcker

sen innan jag åkte hit.

Kul fakta: Japan använder mer papper till manga, eller japanska serieböcker,

än till toapapper.

Antingen måste japaner äta mer fibrer,

eller så finns det skitmycket serieböcker.

Anime och manga, som är dess inspiration, är det som definierar popkulturen.

Under animens glansdagar,

var animatörer och mangakonstnärer kungar.

Eller kejsare vore mer korrekt ordval här.

De bästa skaparna av innehåll.

De tidiga Instagramkändisarna, men med talang.

Hur förvandlas då manga till anime?

Hur orkar konstnärerna fortsätta under all press?

Jag lyssnade på en intervju med Toshiki Hirano,

en veteran på att förvandla manga till anime.

Han gav mig nyckeln till att lösa animepusslet.

Under animeboomen blev animatörerna, hur ska man säga...

...inte stjärnor, men nåt liknande. De blev idoliserade.