Dr. Pimple Popper

Jag måste hålla upp den. Bara då kan jag andas ur närborren.

- Man ser att det läcker lite. - Det är varet.

Den blir större och jag vill inte ha den större.

SNART

Jag letar efter en hudläkare som känner till det här tillståndet.

Ingen annan i världen ser ut som du och jag.

Det finns absolut risk för keloider. Det är smärtsamt och obehagligt.

De kan bli större än de du hade.

Vi ses igen. Det här är dr Bennett.

Inte så illa. Kan vi stoppa det?

Jag heter Roger och är 60 år. Jag har en stor svulst på näsan.

Den har små hål. Där kommer varet ut.

Jag känner att det är blött på min näsa.

Den kliar väldigt mycket och det är smärtsamt längs springorna.

Den är tung. Jag kan inte andas genom näsan på grund av tyngden.

Jag såg normal ut förut. Jag hade en fin näsa och många flickvänner.

Jag har haft den här näsan i elva år. Först var svulsten som en finne.

Det började blöda. Sen blev den större och större.

Den blev stor som en tennisboll.

Och titta på den nu.

Jag har besökt några sjukhus. De ville inte hjälpa mig.

Utan försäkring eller nåt så är det lite: "Hej. Hej då."

Ingen bryr sig och jag är rädd. Den blir bara större.

Jag vill inte ha den större.

Det började rinna igår kväll.

Det kommer ut vätska nästan varje kväll.

Igår kom det ut var ur den.

Jag sov och kände det över hela näsan.

Jag tvättar den varje kväll, för det läcker härifrån.

Och här. Här också.

Jag tvättar hela näsan innan jag lägger mig.

Min skjorta blir smutsig. Det är pinsamt och det gör ont.

Jag måste bara hantera smärtan.

Det är fult.

Om näsan blir fixad tänker jag se helt annorlunda ut.

Jag ska klippa mig och raka bort allt hår från ansiktet.

Börja om på nytt.

Jag ska åtminstone gå på dejter.

Jag vill inte se på mig själv.

Den blir bara större och större.

Som två stora stenar.

Jag vill leva mitt liv igen. Med den här kan jag inte göra nåt.

Det är ett bortkastat liv.

Det finns mycket jag inte kan göra med den här.

Jag måste flytta på den för att äta. För det finns knappt plats.

Jag har tröttnat på att lyfta näsan för att äta.

Det är svårt att äta. Ibland låter jag bli.

Jag låter ofta bli att äta.

Jag tänker på näsan varje dag, även när jag sover.

Jag kan inte andas på grund av tyngden. Jag måste andas med munnen.

Jag måste lyfta upp den här för att andas på höger sida.

Då kan jag prata bättre.

Det är många som inte förstår mig.

Jag måste hålla upp den. Bara då kan jag andas ur närborren.

Jag måste hålla den medan jag sover och lyfta den innan jag kan sova.

Jag kan inte sova för att jag får ont mellan springorna här-

och då kan jag lika gärna vara vaken.

Jag jobbade som arbetsledare vid ett stålverk.

Jag har inte jobbat på ett tag. Alla blir rädda för mig.

Alla skrattar åt mig.

Jag åkte till affären och en kvinna i butiken hade med sig sitt barn-

och hon sa: "Kom inte in i butiken."

"Be nån annan att åka hit, för du skrämmer mitt barn."

Jag är ledsen.

Det känns bra att vara ute. Att vara instängd...

Vädret är ganska bra. Jag är tacksam för brisen.

- Vi fick lite lappsjuka. - Jag gillar att vara här.

Min syster hjälper mig mycket.

Jag älskar alla mina syskon och saknar dem när de inte är där.

Jag har tråkigt utan dem.

- Hur får den dig att känna? - Värdelös.

- Det är inte bra. - Jag känner mig som en nolla.

- Men det är du inte. - Det känns så.

Att höra den här starka mannen säga såna saker-

- krossar mitt hjärta. Jag önskar att jag kunde trolla bort det.

Han har nått en punkt där han har slutit sig helt-

- och han håller allt inne. Det är varken bra eller nyttigt.

Det skulle betyda allt om dr Lee kunde hjälpa min bror.

Jag saknar din attityd.

Syskonsakerna vi brukade göra. Vi hade kul ihop.

- Jag kan inte leva så här längre. - Jag vet.

Det har varit tufft. Tack för all hjälp.

- Jag älskar dig för det. - Okej, kom igen. Vi går.

Minns du när du lärde mig laga tortillas?

Jag älskar att laga mat.

Jag brukade ta hand om min systerdotter Tori när hon var liten.

Hon såg mig göra tortillas, så hon ville prova och jag lät henne.

Jag saknar att du kommer på fester och grejer för barnen.

- Sportevenemang och sånt. - Jag saknar att vara med er.

Jag går inte på begravningar, bröllop eller födelsedagsfester.

Jag följer inte med på nåt. Jag vill inte att folk ska stirra.

Jag vill gärna vara mer med familjen. Jag saknar dem.

- Jag känner mig inte bekväm. - Jag vet.

Jag önskar att jag var normal igen. Jag var med på allt.

Jag vill gärna att min morbror följer med på familjesammankomster-

- eller bara umgås med oss. Han var alltid festens mittpunkt.

Om jag kan fixa näsan-

- ska jag vara med på alla sammankomster och ha kul med alla.

Hela familjen och alla vänner...

- Kommer du vara med då? - Ja.

Jag är redo att få tillbaka mitt liv. Dr Lee är mitt sista hopp.

Det skulle förändra mitt liv. Jag vill bara göra det. Helst nu.

Det känns bra. Jag har väntat länge på det här.

Jag hoppas att dr Lee åtminstone kan göra nåt.

- Har ni ett bokat möte? - Ja. Roger Jimenez.

Flugor landar alltid på min näsa, för det läcker ut var.

Läkare vill inte göra nåt. Ingen vill hjälpa mig.

Det är som att de inte bryr sig. Dr Lee verkar bry sig om folk-

- och vill hjälpa dem. Jag hoppas att hon kan hjälpa mig.

- Du måste vara Roger. Hej. - Tori, hans systerdotter.

Jag tar av mig masken. Kan du också ta av den? Jösses.

- När fick du det här? - För ungefär tolv år sen.

Det är en fluga där.

De sätter sig på näsan, för det kommer ut vätska.

Dras de till det?

Det ser ut att blöda lite där under också.

Som om blodförsörjningen inte når dit ner.

Det läcker lite.

- Vill du ha lite papper? - Det är var.

Så det händer alltid när du rör dig för mycket?

- Min kudde blir blöt när jag sover. - Det är inget kul.

Det är det mest omfattande fallet av rhinophyma jag har sett.

När jag först såg Rogers näsa tänkte jag: "Jösses."

Jag kunde inte föreställa mig nån med så allvarlig rhinophyma.

Det är ganska chockerande, men jag försöker vara optimistisk.

Det här kan vara nåt som kan tas bort rätt lätt.

Jag kan bara ta reda på det genom att titta från alla vinklar.

- Gör det ont? Är den tung? - Det är smärtsamt här.

- Det känns i ögat. - Den drar i dig, för den är tung.

Den väger nog en del.

Det som kan hjälpa mig att avgöra om jag kan göra nåt åt det här-

är att se hur den är fäst vid din näsa.

Rhinophyma orsakas av rosacea. Det är fet hud som blir tjockare.

Man får förstorade porer.

Folliklarna och talgkörtlarna blir slappa-

- och de blir som gropar som talg kan lagras i.

Talg, keratin och döda hudceller.

Roger har det mest extrema fallet av rhinophyma jag har sett.

Hans situation är verkligen kritisk. Jag tänker inte låta det skrämma mig-

- för jag vet att han känner att jag är hans sista hopp. Kanske det.

Det kanske bara är jag som vill lägga tid på att hitta ett svar.

Det här är näsryggen, eller toppen av näsan.

Du har ett förstorat litet blodkärl där.

Jag vill känna var dina näsborrar är.

Mitt största bekymmer är hur svulsten täpper till näsborrarna-

- och huruvida näsborrarna och brosket fortfarande fungerar.

Din näsborre är här. Näsborren är sträckt hit ut.

Det här blir mer och mer komplicerat ju mer jag tittar på det.

Utsträckta. En vanlig näsborre är lika stor som suddgummit på en penna.

Roger näsborrar är lika stora som shotglas.

Det finns brosk i näsborren och man behöver det stödet.

Annars stängs det varje gång man andas. Man behöver det stödet.

De stora svulsterna har också etablerat en bra blodtillförsel.

Blodkärlen har blivit större för att förse det växande området.

De är svåra att kontrollera när det gäller blödning.

Det finns saker som oroar mig.

Jag har aldrig sett ett fall där näsborrarna täpps till-

- av vikten. Jag vill försäkra mig om att jag kan göra det rätt.

Behandlingen är inte enkel.

Det här måste göras i flera omgångar. Jag måste fundera på det ett tag.

Jag rådgör med kolleger som är experter på öron-näsa-hals-

- och experter inom dermatologi och se om vi kan reda ut det här.

- Jag hoppas att jag kan hjälpa dig. - Det hoppas jag också.

Det här är ett komplicerat fall. Jag vill rådfråga några kollegor-

som är experter på näskirurgi.

Vi kan ta reda på hur vi bäst kan ta hand om honom.

Jag vill att det ska vara säkert.

Jag vill hjälpa honom att få det här gjort.

Jag vill inte att nåt ska hända honom.

- Vi hör av oss om ett par veckor. - Men hur lång tid tar det?

- Ett par veckor? - Den kommer bara bli större.

Det kommer inte ta ett år, det kommer inte ta månader.

Men vi ska fixa det här. Vi har dig i systemet här.

Jag är rädd för att dr Lee inte kan hjälpa mig Jag kan inte leva så här.

Jag kan inte göra nåt, jag kan inte umgås med familjen.

Alla saknar mig, men jag gillar inte att träffas grund av mitt utseende.

Tack. Hej då. Vi ses senare.

Det gör redan för ont. Jag blir frustrerad.

Jag vill inte göra nåt dumt.

Ibland har jag velat dra av den, men då kommer jag förblöda.

Blödningen kanske inte kan stoppas. Jag hoppas att de kan göra nåt.

Jag heter Sandra och är 44 år. Jag har små knölar i ansiktet.

Jag vet inte vad de är. Det är inget man kan klämma ut.

Det känns som jordnötter under huden.

Jag är den enda som ser ut så här, förutom min lillasyster.

Jag heter Jessie. Jag bor i Detroit och är 41 år gammal-

- och jag har knölar i hela ansiktet. Jag har knölar i pannan.

Jag har dem runt näsan, i pannan, i öronen...

Jag har dem bakom öronen.

Jag har en stor här bak.

Om jag vänder huvudet hitåt hör jag ett poppande läte.

Som om nån klappar bredvid mig. Jag hör knappt ett samtal.

Jag har haft knölarna sen jag var runt 22 år.

När jag först fick dem grät jag jättelänge.

Jag var 23 år första gången jag upptäckte några knölar.

Det är svårt att vakna på morgonen och se på dig själv.

Jag har inget självförtroende.

Jag ser fram emot att träffa Sandra. Vi har inte setts på fem långa år.

Vi har aldrig pratat om våra hudproblem-

- för det är väldigt smärtsamt att prata om.