Seinfeld

Tror ni att de som äger butikerna på flygplatsen-

- har nån aning om vad priserna är i resten av världen?

Tror de att de lever i ett eget land och kan sätta vilka priser de vill?

Hungrig? Tonfisksmörgås: 9 dollar. Res hem om ni inte gillar det.

Hela flygindustrin är bara till för att lyckas kränga tonfisksmörgåsar.

Den vinsten håller industrin i gång.

Flygplatser och flygplan ska få oss att glömma att vi blir skinnade.

Det är bara avgångstider. Vet ni var ankomsttiderna står?

- Ursäkta, vet ni vad klockan är? - Det är en klocka där borta.

- Var då? - Där.

- Ni har ju en klocka. - Vid rulltrappan.

- Varför tittar ni inte på er klocka? - Det är där borta, sa jag.

- Får jag titta på klockan. - Vad gör ni?! Är ni galen?

Vi lever faktiskt i en samhällsgemenskap!

- Har du väntat länge? - Jag kom precis. Bilen la av.

- Gör dig av med rishögen. - Den började skaka våldsamt.

Den fick ett nervöst sammanbrott.

Du har ingen bil, alltså? Vad har jag då för nytta av dig?

Den där chauffören får vänta. O'Brien kommer inte.

Flyget var överbokat. Han skrek och skulle till Madison Square Garden.

- Vi borde ta hans limousin. - Visst...

Vänta lite...

Han kommer inte, och man får vänta på taxi i minst 45 minuter.

- Du sa att han var i Chicago. - Han är i Chicago.

Killen står bara där.

- Hur gör vi? - Vi säger att vi är O'Brien.

- Han känner kanske O'Brien. - Nej, då skulle han inte ha skylt.

- Tänk om vi blir avslöjade. - De kan inte döda oss för det.

- Vem är O'Brien? - Jag är O'Brien.

- Vem är jag? - Dig själv.

Bara mig själv?

- Vill du inte vara dig själv? - Varför får inte jag också vara nån?

- Som vem då? - Dylan Murphy.

Okej...

- Vad är det nu? - Jag gillar namnet Dylan.

- Du kan heta Colin. - Jag är Colin O'Brien.

Törs vi göra det?

- Vet du vad klockan är? - Det finns en där borta.

O'Brien... Ursäkta att vi är sena.

Jag hjälper er med väskan. Jag ska köra fram bilen.

- Dylan. - Colin.

Otroligt! Det här är nåt av det bästa jag gjort i hela mitt liv!

Jag ska ringa mamma och berätta att jag är i en limousin.

Mamma... det är jag. Gissa var jag är nånstans.

I baksätet på en limousin. Nej, ingen har dött.

Det är en lång historia. Jag hinner inte berätta nu.

Inte nu, sa jag.

Om jag kunde, skulle jag berätta.

Sluta tjata.

Jag måste lägga på.

Nej, jag tänker inte berätta. Jag tänker aldrig berätta för dig.

Aldrig nånsin!

Gladdes hon med dig?

- Kan han höra oss? - Nej.

- Hur så? - Jag tyckte att han tittade konstigt.

- Han kan inte höra oss. - Vi kollar honom.

Chauffören! Kan vi inte hämta din syster och ha lite skoj här bak?

Nej, han kan inte höra oss.

Vart kör han oss? Han kan kanske köra hem till mig.

Vi frågar honom.

- Gode man, var släpper du av oss? - Madison Square Garden, förstås.

- Jag har de fyra VIP-korten. - Givetvis - de fyra VIP-korten.

Fyra VIP-kort till Madison Square Garden?

Vänta lite... Chicago... Knicks spelar mot Bulls i kväll!

Vi ska gå på basketmatchen! Michael Jordan!

Du drog en vinstlott.

Jag tar saker och ting för vad de är och säger nej...

Du tar inte saker och ting för vad de är och du...

Du tar saker och ting för vad de är...

- Vad säger du i såna lägen? - Jag ringer Elaine och Kramer.

Om jag tar saker och ting för vad de är, så frågar du varför...?

Elaine? Det är jag. Vad har du för dig i kväll?

George och jag har fyra biljetter till basketmatchen i kväll.

Kan du gå? Bra. Ring Kramer och säg att vi ses på hörnet klockan sju.

Vi hämtar er i limousin. Just det, lilla dockan.

En sak till, jag heter Murphy och George O'Brien.

Jag hinner inte berätta nu. Det är inget skämt.

Hej då!

- Vi måste stanna till på vägen. - Jag vet.

Han vet...?

- Varför svänger vi av här? - Det är kanske en genväg.

Det var ju ingen trafik på motorvägen.

- Varför svänger vi av här? - Vi ska hämta resten av sällskapet.

Just det - resten av sällskapet.

Jag visste inte att vi var ett sällskap.

- Spelet är förlorat. - Det var fel från början.

- Det var det inte alls. - Det var fruktansvärt fel.

- De vet att du inte är O'Brien. - Det kan finnas flera O'Brien.

Du ser inte ens ut som en O'Brien.

Jag vill inte vara Murphy längre.

- Det är dumt. Jag är Seinfeld. - Du är Murphy!

- Vi hoppar ur bilen. - I 100 kmlh?

- Vi rullar runt. Det är ofarligt. - Är du nån superagent?

Han stannar.

Ska vi hämta dem?

Lägg handen över ansiktet och låtsas sova.

- Mr O'Brien? - Nej, jag heter Dylan Murphy.

Mr O'Brien är trött efter resan.

Jag vill inte störa honom. Det är så spännande att äntligen få träffas.

- Vi läser hans nyhetsbrev. - Nyhetsbrev?

Och självklart hans bok "Det stora spelet".

Han är mycket stolt över det han åstadkom i "Det stora spelet".

- Då har ni aldrig träffat honom? - Nej.

Inte sett bilder på honom?

- Inte ens på bokomslaget? - Det fanns ingen bild.

O'Brien! Vakna! Vi har sällskap.

Vakna nu!

Hejsan! Det är jag som är O'Brien.

Hej!

Tog du taxi hit?

- Hur mycket tjänar du? - Det säger jag inte.

- Jag berättar hur mycket jag tjänar. - Jag vet hur mycket du tjänar.

Varför går jag på basket?

- Har du sett Michael Jordan? - Bara i reklamen.

Han gör kanske en 360-dunk.

- Vad är det? - Jag ska visa dig. Täck mig.

Jag fattar inte varför limousiner har tonade rutor.

Man vet ju att där sitter en rik man eller 50 ungar på väg till skoldans.

Det är inte så häftigt att sitta i en limousin.

Det känns som en deprimerande ungkarlslya från 1975.

Rödbrun velourklädsel, några vinflaskor, tre kassettband-

och 10000 bakar som suttit där.

- Vi hinner nog inte till uppkastet. - Tror ni att nån kastar upp?

- Har ni läst "Det stora spelet"? - Ja, och jag har memorerat den.

Berätta vad ni tycker. Jag hör gärna en ung kvinnas åsikt.

Det är lite pinsamt... men den har förändrat mitt liv.

Ert sätt att analysera spelet och peka ut huvudaktörerna.

Jag blev alldeles andlös.

Ni är en genialisk man.

Det är bara ett spel. Glöm inte det, ungdomar.