The Summit of the Gods (Le Sommet des dieux)

NETFLIX PRESENTERAR

BASERAT PÅ MANGAN AV JIRO TANIGUCHI OCH BAKU YUMEMAKURA

Går.

Klättrar.

Klättrar mer.

Alltid högre.

Men varför?

Jag heter Fukamachi Makoto.

Jag fotar åt tidningar.

Jag följde ett japanskt team som skulle bestiga Everest från den sydvästra sidan.

Det här är baslägret. Hör ni mig?

Det här är Tanaka. Jag hör dig.

Ett stort oväder drar in. Vänd om.

Vi är snart på toppen. Vi kan inte vända nu.

Ni är för sent ute. Ovädret hinner dra in.

Vi tar risken.

Det är för riskabelt. Ni hinner inte.

Hör du mig? Tanaka?

-De kom inte upp. Det var bortkastad tid. -Vad?

-De nådde bara 8 000 meter. -Trots syrgas?

De var för dåligt förberedda för sydvästra sidan.

-Hur långt kom de? -Strax efter läger fem.

Tanaka och Goto kämpade bra, men de hann inte.

Det var för riskabelt så de fick vända om.

Räcker det till ett dubbeluppslag?

-Det här var sista gången. -Sluta gnäll! Du får se världen.

Jag ödslar min tid. Bilderna är värdelösa.

-Vi ses på redaktionen på måndag. -Jaja. Hej då.

-Fukamachi, din öl blir varm. -Okej.

-Du ligger efter. -Jag kommer.

Hej.

Hej.

Journalist?

Ja.

Är du ute efter ett scoop?

Vad sägs om Mallorys kamera?

Titta.

Mallorys kamera, sa jag. Titta.

Äkta vara. Den fanns där uppe.

Känner du till historien?

Ett scoop, eller hur?

Du får ett bra pris.

Vad yrar du om?

10 000 rupier, 200 dollar. Ett kap!

Sluta!

Stackars sate.

Du går miste om nåt stort.

-Hallå… -Det här är Nepal Airlines.

Alla våra linjer är upptagna. Var snäll och ring senare.

Man kan inte lyckas varje gång.

Så är det bara.

Men jag började undra vad jag gjorde där.

-Jag skulle aldrig göra det. -Vad gjorde du med den?

Du behöver inte bli arg.

Jag kan förklara.

Sluta!

-Du! -Ge tillbaka den.

Okej, vänta.

Här.

Vänta!

Habu.

Kom igen!

Man nådde toppen av Everest 1953.

Men det var inte det första försöket.

Den 8 juni 1924, klockan 12.50 ,

sågs engelsmannen George Mallory och hans klättringskamrat på North Ridge.

De återvände aldrig. Ingen vet om de nådde toppen.

Men de hade med sig en kamera för att dokumentera framgången.

En Vest Pocket Autographic.

Om nån skulle hitta kameran och framkalla filmen

så skulle vi få svaret på den fråga vi så länge ställt.

Var Mallory den första personen att bestiga Everest?

Men

det fanns ett problem.

Jag sökte igenom området, frågade i affärer. Ingenting.

Han är ett spöke.

-Jag är säker på att det var han. -Habu Joji? Den Habu Joji?

Finns det en annan?

Han försvann för flera år sen. Skulle han dyka upp med Mallorys kamera?

Han var duktig. Han kan ha hittat kroppen nära toppen och tagit kameran.

Man har sökt i 70 år. Det hade varit en stor nyhet. Du vet inte om det var Habu.

-Det här då? -Många har förlorat fingrarna.

Och det kan vara vilken kamera som helst. Vest Pocket är vanlig.

Det vet du.

Nej. Varför skulle Habu ha bråkat med den där killen?

Varför frågade du inte honom?

Jag letade överallt, men det är Katmandu.

Jag tar den här till omslaget.

Den här är inte dålig, men måste beskäras.

Om Mallory nådde toppen så skrivs historien om.

Den förste på Everest. Vi kan inte släppa det.

Jag måste hitta Habu. Folk här kände honom. De kan hjälpa till.

Hör på. Kameran är begravd i snön med Mallory.

Ingen bryr sig om Habu.

Glöm det!

Får jag ett reportage om jag framkallar bilderna?

Och en del av royalties.

Okej.

Det skulle bli svårt att hitta Habu.

Han hade ingen adress, släkt eller vänner i Japan.

-Hallå. -Hallå.

Jag heter Fukamachi Makoto. Jag är journalist.

-Jag vill prata med dig om Habu Joji. -Vem?

Habu Joji?

Men på 1960-talet var han rätt känd.

Tack vare sin snabbhet och unika stil sågs han som ett underbarn.

Först upp, vinterbestigningar, hastighetsrekord .

Han hade en lovande karriär framför sig.

Han var en av de bästa i sin generation.

Men en dag försvann han. Bara så där.

Han var borta. Vad hände?

-Ta den här väskan. -Jag tar den. Tack.

-Har nån väskan med karbinhakar? -Under sätet.

Vem har coilat repet?

Ska jag ta din ryggsäck nästa gång?

Det är lugnt.

Följ med. Det är bara en vecka. Vi ska prova nya leder.

Jag kan inte, Habu. Vi kom hem precis. Jag kan inte ta ledigt från jobbet.

Jag kan prata med din chef och säga att du är mer produktiv efter klättring.

-Troligt. -Vem vill bowla på lördag?

-Bra idé! -Jag ska krossa dig.

Bowling på lördag. Hänger ni på?

Visst. Jag är strike-kungen.

Vi ska ju springa på lördag. Du har väl inte glömt det?

Nej, självklart inte.

Förlåt, vi kan inte på lördag.

Vi har andra planer.

Jag har goda nyheter.

Har Toshiro fått sparken?

-Ska vi få en ny lastbil? -Ännu bättre. Vi ska till Nepal.

Jag har hittat en sponsor till Annapurna-expeditionen.

Men de betalar bara hälften. Ni måste stå för resten.

-Ja. -Okej.

Jag vet att inte alla har råd att åka.

Men om vi lyckas blir nästa expedition bättre finansierad.

Glöm inte att ansöka om visum före månadsskiftet.

Det är mycket som ska köpas. Vi får prata om det.

-Toshiro, du får sköta ekonomin. -Inga problem.

Jag delar ut blanketterna för tillståndet. Det tar tid, så söla inte…

De är inte skickliga nog.

De tränar för lite. De festar hela tiden.

De klättrar inte ens 50 dagar om året. Vi borde få åka. Vi är bättre!

Bara för att de kan betala.

Är det rätt?

Släng den där!

Därför har du svårt att andas på hög höjd.

Pengar, sponsorer…

Om vi var kända skulle vi ha sponsorer.

Vi skapar oss ett namn. Gör nåt som ingen har gjort.

-Är du på? -Ja. Vad har du tänkt dig?

Demonväggen.

På vintern? Är du galen? Det är omöjligt. Ingen har klarat det.

Precis.

Är du kvar än? Du är sist.

Den första vinterbestigningen av Demonväggen. Inte illa.

Har du fått reda på nåt? Några ledtrådar?

Jag ringde ambassaden.

Habu kom till Nepal för åtta år sen, men visumet gick ut.

Han gömmer sig. Han sprang när jag kände igen honom.

-Vad har det med kameran att göra? -Jag ska hitta den.

Okej.

Ha det så kul.

De som åkte till Annapurna misslyckades.

Alla klarade sig, men ingen nådde toppen.

Jag höjer mitt glas för Inoue och Habu.

-Tack. Skål. -Bravo.

Habu fick sin hämnd.

Snyggt, killar. Bra att ni räddar klubbens rykte.

Se och lär.

-Vi satte säkerheten först. -Ja, vi var proffsiga.

Men Demonväggen är otroligt, och i det vädret.

De hade bara tur.

Det var inte tur.

Vi låg i bivack och inväntade rätt tillfälle.

Solen måste smälta snön och röja leden.

Sedan en kall natt så allt blir hårt och inte rasar. Då klättrar du!

Men det började snöa på dagen. Det var tufft.

Ja, pudersnön var riktigt besvärlig.

-Vi fick lägga på ett kol. -Vi sölade inte.

Det svåraste var isfallet och överhänget.

-Ni skulle ha sett det. En barrikad! -Men jag hittade en väg.

Den var inte lätt att se, men jag tänkte inte ge upp.

Så var var du, Inoue?

Kom igen, skål.

Vänta nu.

Inoue hanterade det bra men jag var först så…

Det är som om du klättrade väggen själv.

Nej, men på sätt och vis, ja.

Habu.

Vad? Det är sant. Jag tog täten.

-Hur tänkte du? -Vad?

Var inte så hård mot dina kamrater. Hört talas om laganda?

Jag ville inte kritisera Inoue. Det är bara det…

-Du fattar väl att han är sårad? -Jag sa som det var.

Jag rår inte för om det är upprörande.

Han ser sig omkring, panikslagen.

Han hittar inte sina nycklar.

Vi letar överallt, men de låg i fickan.

Otroligt, va?

På tal om teamet, så vill Buntaro klättra med dig.