Photographer

Enda sättet att förändra världen är med berättelser.

Ju större din berättelse blir, desto lättare är den att dela med sig.

Folk vill höra den. De vill lyssna.

Vindar på 35 knop eller högre. Och åskväder.

Vi befinner oss i en miljökris.

Och att det här fartyget är där ute och berättar-

är hoppingivande och inspirerande.

Det ser ut som om nån har släppt en jäkla ljuskrona i havet.

-Ja. -Man inser inte...

...hur stor oljeriggen är.

Det är en flytande stad.

Vårt uppdrag är att jaga bort oljebolag ur Bahamas.

Med våra kameror.

Nu gäller det.

TVÅ VECKOR TIDIGARE

Styrbords bog.

Den är stor och blå. Du kan inte missa den.

-Den är enorm. -Ja.

10 meter djupt, 10,5, 15, 14.

Vad finns där nere?

93, 14 till 93.

Jag tycker att vi utforskar här. Det ser bra ut.

Han oroar sig för mig.

Jag måste oroa mig för nåt. Kan lika gärna vara mitt livs kärlek.

Jag tror att vi kommer försöka rädda havet i resten av våra liv.

Om nån är obekväm så avbryter de. Vi åker upp tillsammans.

Det är så svårt att fota i havet. Det är inte många som klarar det.

Och vi kommer att fortsätta så länge vi klarar av det fysiskt.

National Geographic Magazine avslöjar årets äventyrare.

De har valts ut för sin banbrytande äventyrsanda.

Två gjorde det som ett par.

Paul Nicklen och Cristina Mittermeier är fotografer.

De träffades på National Geographics huvudkontors cafeteria.

Deras dramatiska naturbilder har fått miljontals följare på sociala medier-

-och gjort dem till naturvårdsstjärnor.

Medan Paul specialiserar sig på djurliv i världens frusna delar-

-fångar Cristina livet för urinvånare över hela världen.

2015 grundade de två marinbiologerna SeaLegacy.

En ideell organisation som försöker rädda våra hav.

I början hade vi bara vårt Instagramkonto.

Folk vill veta hur det känns att vara fotograf.

Hur det känns att sitta där i bäcken-

-när en björn kommer. Jag frös. Jag var hungrig, rädd och exalterad.

Så vi började lägga upp de bilderna.

Det var som en scen ur Forest Gump.

En dag vänder man sig om och tusentals människor följer en.

Miljontals människor.

Jag ser att vi är på väg att bli en Jacques Cousteau 2.0-

-med hjälp av modern teknik. Vi slår ständigt på trumman.

Man kan väcka känslor hos sina följare.

Man kan få dem att bry sig. Man kan göra dem arga.

Jag vill bara att de ska känna det och sen bestämma vad de vill göra.

Jag tror att många redan har gett upp.

Varför bry sig om allt redan är dömt? Vi bor ännu på en vacker planet.

Det finns så många fantastiska djur där ute.

Jag vill vara ambassadör för naturen. För oss alla. För mina barn, för dina.

Vi går från fotografi-

-till en rörelse av människor som bryr sig.

Ett par nätters resande och segling med Paul Nicklen.

Gör det inte. Det är här sminket bor.

Allt vi behöver göra för Instagram är att använda den här spegeln.

Herregud, det är en katastrof.

Vi ska till en plats i Bahamas som har orört vatten-

-ett rikt djurliv och stora hajbestånd.

Vi får 10-20 mejl och sms om dagen där det står:

"Hjälp! Vi har ett stort problem."

Överallt hör man rop på hjälp för miljön.

Det här är fint. Bättre.

Det är många sjudande problem.

Sealegacy har blivit så stort att vi kan-

hälla bensin på små eldar.

Vi hoppas kunna ta båten jorden runt-

-och berätta historier som måste berättas.

Det här är vårt livs äventyr.

När vi köpte båten visste vi inte var vi skulle börja.

Vi kunde ha kastat en pil på en glob och hamnat var som helst-

-men det är svårt att inte förälska sig i Bahamas.

Det är som godis. Det är underbart.

Här finns ett vackert djurliv, delfiner och hajar.

Här finns många utrotningshotade arter.

Men nu har de en möjlighet att borra efter olja.

Det finns ett grunt område och ett företag som heter Stena Ice Max-

har ansökt om tillstånd.

Vi vet vad som kan hända när stora företag borrar efter olja.

Vår historia i Bahamas handlar om det här ögonblicket.

SeaLegacy är för fiskarna, för valarna och delfinerna.

Vårt jobb i Bahamas är att påminna folk om att allt det här finns kvar.

Men man måste skydda det.

Om vi kan få det att hända här i Bahamas-

-kan vi få det att hända på andra ställen. Så vi måste lyckas.

Vi vet var IceMax befinner sig baserat på marintrafiken.

De har hållit på i två månader. De har bara tolv dagar kvar.

En delfin kommer att spolas upp på stranden. En val kommer att dö.

Det här är vår plan.

Först ska vi fotografera de stora sjögräsbäddarna.

Sen ska vi leta efter stora havsdjur.

Valar, hajar...

Slutligen tar vi oss runt Andros norra spets-

-och segla hela natten till oljeriggen med mörkret som skydd.

-Toppen. -A, vi kommer att ha...

...det största verket som skapats i Bahamas under och ovanför vatten-

med all dess skönhet.

Som kontrast har vi Goliat.

Ja.

Men först ska vi få några episka, vackra bilder.

När jag fotar tänker jag på mig själv som ett membran.

På ena sidan ser man det jag fotograferar.

Och passerar genom membranet till folk-

-som aldrig kommer doppa huvudet under vatten.

Jag vill vara där samtalet går fram och tillbaka.

Jag älskar det. Jag får inte nog.

Jag minns när pappa kom hem från jobbet.

Vi bodde i Mexico City. Min bror var 8-9 år.

Och jag var sex eller sju och redan fascinerad av havet.

Jag älskade det.

Han tog hem en bok som var inslagen i tidningspapper.

Det var Jacques Cousteau, "The Underwater World".

Och han gav den till Freddy.

"Varför till Freddy?"

"Det är jag som bryr mig om sånt här."

Än i dag fattar jag inte att pappa aldrig såg det.

Att den gåvan inte var nåt för Freddy.

Jag smög in i min brors sovrum när han tröttnade på den.

Jag har den fortfarande.

Vi gör så mot tjejer. Vi har uppfostrat dem att tro-

-att pojkar har fler möjligheter, att vissa saker inte är för flickor.

Jag växte upp så.

Så många av mina väninnor, lika intressanta-

lika nyfikna, blev hemmafruar.

Det var förväntningen. Jag minns att pappa sa:

"Vem vill gifta sig med dig om du jobbar på en fiskebåt?"

Vem vill gifta sig med dig? Verkligen?

Jag fick upprättelse flera år senare.

Jag gick på universitet i norra Mexiko.

Jag ville bli marinbiolog, men det fanns bara fiskeribiologi.

Det lät nära nog.

Jag tog examen och pappa tjatade om biologi.

"Hur ska du försörja dig? Det är inget för tjejer."

En vän till mig hade en farbror som ägde ett hotell i Akumal.

Så jag flyttade till Yucatán och tillbringade nog ett år där.

Jag kunde dyka hur mycket jag ville.

Så jag dök varje dag-

-och sen gick jag till djungeln i jakt på apor.

Mot slutet av året kom en orkan.

Forskare bodde på hotellet och erbjöd mig ett jobb.

Conservation International.

Jag flyttade tillbaka till Mexico City och började jobba med miljövård.

Kan du tänka dig?

Vårt mål är att undersöka biologisk mångfald-

över hela Bahamas.

Nåt som är hemligt som inte offentliggjorts än...

Världens största sjögräsbäddar under vatten-

har upptäckts här på Bahamas-

Och de är störst i världen.

Den största vetenskapliga upptäckten i haven på tio år.

-Den finns på stränderna här. -Precis söder om Nassau.

Bahamas får en att tänka på de vackra vita krusningarna i sanden-

-på havsbotten och det kristallblåa, klara vattnet.

Om jag sa till nån: "Du borde bry dig om sjögräs"-

-skulle de säga: "Okej, jag har redan slutat lyssna."

Men om man kan dyka ner och koppla ihop hela ekosystemet-

från örnrockor och stingrockor-

-till att följa en haj genom sjögräset...

Hon gör en spiralrörelse för att bli av med sugfiskarna.

Man ser alla arter som är kopplade till den här miljön.

Man inser hur viktigt det är.

Och man använder den här vackra megafaunan-

-för att få folk att förälska sig i gräs.

Det är stort och frodigt, som en undervattensträdgård.

Sjögräs är den äldsta levande organismen på vår planet.

Koldioxid sprutas in. Syre spottas ut.

Det är Bahamas lungor.

Så när nån säger:

”Varje andetag du tar kommer från havet.”

Det är det vi pratar om.

Jag tror inte-

-att vi uppskattar vikten av små saker, som sjögräsets rötter.

Det ser inte mycket ut för världen, men det kan vara lösningen.

Naturen har gjort det i fyra miljarder år.

Nu hotas det så att 4-5 killar kan bli rika på olja.

Vi är på väg till Stena IceMax.

Brunnsborrning sker på djupt vatten.

Där är valarna också.

Folk inser inte kraften i sofistikerad oljeborrning-

-i stor skala, mitt i valarnas migrationskorridor.

Om ett oljeutsläpp sker i det området-

spolas allt upp i Florida.

Oljan skulle hamna i Golfströmmen-

längs hela USA:s östkust.

Dra i den jäkeln. Lite till.

-Hur mår du? -Toppen! Hur mår du?

Jag mår bra, jag tittar på snön. Och den är ungefär 15 cm.

Så jag funderar på vilka stövlar jag ska ha, och du?

Det är toppen. Vi ville bara säga att vi älskar dig.

Och vi tänker ofta på er och får hemlängtan, men...

-Jag finns här. -Tack för allt.

Jag älskar er så mycket. Ta hand om er.

Jag tycker om att du ringer ibland.

Det ska vi göra. Hälsa Aaron, Mark och valparna.

-Vi hörs snart, mamma. -Det ska vi.