No Man Left Behind

Följande berättelse är baserad på personliga vittnesmål

Inte en dag går utan att jag tänker på nåt som hände i Mogadishu.

Tiotusentals svälter medan kriget sliter sönder Somalia.

Amerikanska trupper skyddar nödleveranserna som är avsedda...

Det var ett humanitärt uppdrag.

Men när amerikanska fredsbevarande styrkor dödas...

...sätts specialstyrkorna in.

När man dödar amerikaner går man över vår toleransgräns.

Attacken har tillskrivits krigsherren Mohammed Farrah Aidid.

En dag ska de sammanstörta

120 soldater mot en stad

Jag var rätt säker på att vi skulle dö.

18 timmar av ett dygn definierade oss.

Det var förskräckligt.

Vi lämnade kvar en man.

I backspegeln kan vi se att striden förändrade våra liv.

Man kan bara föreställa sig att återvända till en hangar-

där det en gång fanns 120 man...

...och över 70 inte längre finns där.

Jag växte upp i en småstad. Jag kände till världen utanför.

Jag ville alltid vara en del av nåt som var större än jag själv.

Jag bestämde mig för att ta värvning i armén.

3 oktober har stor betydelse för mig.

Än i dag tänker jag alltid på den dagen.

Vi som överlevde sms:ar varandra-

-och säger: "Jag är glad att du lever."

Ni lyssnar på den bästa stationen i staden...

Vi tränade inte. Det var en ledig dag.

Folk höll på med sitt.

Jag är ostoppbar.

Keni och jag var Risk-fantaster på den tiden.

Det var vår grej - världsherravälde.

Vi umgicks.

Plötsligt kommer en kille ut ur flyghangaren och skriker.

-Alla släpper det de håller på med. -Vi ska utföra en räd.

-Vi skulle på uppdrag. -Det är ett möte inne i Mogadishu.

Vi börjar förbereda oss.

Två av Aidids underhuggare kommer att delta.

Adrenalinnivån stiger.

Vi går in för att gripa dem.

Delta Force landar på byggnadens tak.

Ranger Regiment hissar sig ner och säkrar området.

Snatch-and-grab.

Snatch-and-grab. In och ut.

Vi ses här om en timme.

Tillbaka och spela Risk igen.

Vi spelade aldrig färdigt partiet.

Spelbrädet stod orört...

...för inte alla som spelade den morgonen kom tillbaka.

Jag älskar att flyga i Black Hawkar.

De är våldsamma, högljudda, inte alls smidiga maskiner.

Det är en armada av amerikansk styrka.

Helikoptern flög så pass lågt-

-att man tydligt kunde se vissa människors ansiktsuttryck.

Vi var väldigt impopulära bland somalier i allmänhet.

Det var nog få vänliga ansikten som tittade upp.

De visste vad som skulle inträffa:

Soldater skulle hissa sig ner med rep...

...och kulor skulle flyga.

Jag ansvarade för flygningen. Min ångestnivå var högre-

-eftersom det fanns faktorer som vi var obekanta med.

Rökpelare steg. Nåt var på gång.

Vi märkte att vi närmade oss målet när vi började sakta ner.

Delta-styrkorna hade hissat sig ner på målbyggnadens tak.

Deras jobb var att tömma byggnaden uppifrån och ner.

Vårt jobb var att säkra kvarteret i vilket byggnaden låg.

Nu kör vi. Gör dig redo.

Sparka ut repet genom dörren och se det störta till marken.

Alla tar på sig glasögonen och handskarna och hoppar.

Gå, gå, gå!

Jag tar tag i repet, glider ner...

Man vet att det är startskottet. Väl på marken börjar uppdraget.

Jag fick höra att alla var på marken.

Vi flög mot stadens norra delar.

Folk sprang längs gatorna och flydde undan.

Den okända faktorn är: finns det fiendesoldater?

Keni och jag brukade ge varandra en blick, ett skämt eller ett slag.

"Hur går det, Keni?"

Nåt fångade mitt intresse. En kille i vit dräkt.

Vi hade strikta order att inte skjuta såvida inte personen bar vapen-

-och man upplevde att han riktade det mot en med onda avsikter.

Jag såg honom gå tillbaka.

De transporterade vapen till varandra under dräkterna.

Och igen.

Det var då jag bestämde mig för att han var ett hot.

Jag har ett ansvar som kommandosoldat-

att ta det säkra före det osäkra.

Jag bestämde på egen hand huruvida mannen skulle leva eller dö.

Det är en enorm makt att utöva: makten över liv och död.

Beslutet fattades på några sekunder.

Man lutar sig framåt och väntar...

...och väntar...

Han kom aldrig ut igen.

Det kändes som att jag blev träffad av ett slagträ.

Jag föll baklänges.

Keni!

Den första tanken var: "Har han blivit skadad?"

Jag ser honom ta ut magasinet ur sitt vapen.

Det var som en het potatis.

Jag insåg inte vad som hade hänt.

Ett av magasinen hade ett hål i sig och bakstycket var bortblåst.

Randy skrattade åt mig. Det måste ha sett fånigt ut.

Men skottet mot Keni hade betydelse.

Det var inte bara ett gäng killar som sköt på måfå.

Man var en måltavla.

Därefter tilltog skottlossningen.

Man började inse att de kom närmare.

Vi hör Delta-killarna gå igenom byggnaden. Vi hör skott avfyras.

Det ökar gradvis när vi har befunnit oss vid målet ett tag.

Ju längre vi stannar, desto fler människor kommer.

Öppna eld!

Delta hade gripit fiendesoldaterna.

Delta är ute!

Uppdraget utfördes på 25-30 minuter från det att vi hissade oss ner-

till att de sa: "Dags att sticka."

Snatch-and-grab. In och ut.

Vi är färdiga.

Inom flyget finns ett fenomen vi kallar "get-home-itis".

Man tror att det svåra är över. Då sker olyckor.

Helt plötsligt...

...lyser radiorna upp.

Vi kallar det för hjälmbrand. Fem radiofrekvenser-

-skickar meddelanden till mig på en och samma gång.

-Och jag hör... -Black Hawk nere.

"Black Hawk nere."

Super 6-1...

...sköts ner.

Det förändrade hela uppdraget.

Jag såg det, eller hörde det, och tittade upp.

Vi tittar upp och ser honom. Han är precis här.

Den gjorde en märklig sväng...

...och bara försvann.

Några veckor tidigare fick en helikopter problem-

-och tvingades nödlanda i staden. Ingen ombord kom hem levande.

Jag såg helikoptern snurra och försvinna i horisonten.

Ett ögonblick senare hörde jag smällen när den störtade.

Jag kan tala om precis hur vi kände när vi såg det.

Det är samma känsla som när man krockar med en bil.

Vi tittar alla mot den och tänker: "Jag fattar inte att det händer."

"Det händer inte våra killar. De är flygvapnets kapten Kirk."

Man vet att de är illa ute och att man måste hjälpa dem.

Vi får höra: "Uppdraget är ändrat. Säkra helikoptern."

Precis innan vi börjar röra på oss... blir vår truppledare skjuten.

Vissa delar av striden-

såg jag utspela sig i slowmotion.

I verkligheten händer det bara så.

Doug blir träffad i nacken och blöder rejält.

Serg Watson kollar till honom, sen kommer han till mig-

och säger: "Ni tar över befälet."

Det första jag gör är att fråga: "Kommer han att klara sig?"

Då säger han det igen: "Ni tar över befälet, serg Thomas."

Man måste inte vara nöjd med situationen man hamnar i-

men man måste äga den.

Vad sägs om det? Truppledare, sergeant Keni Thomas.

Ingen vill bli befordrad så, men vi har ett uppdrag att utföra.

-Nu är det läge att göra sitt jobb. -Vi måste till helikoptern först.

Det här är nu ett räddningsuppdrag, mina herrar. Sätt fart!

Våra vapenbröder behöver hjälp, och vi ska ge dem det.

Vi bröt oss ur mönstret och flög in i getingboet.

Kenis mannar tog vänstra sidan. Jag var på den högra.

Vi måste röra på oss. Vi hade inte tiden på vår sida.

Vi såg fiendesoldaterna röra sig mot haveriplatsen.

Den interna intensitetsnivån var maximal just då.

När vi flög in såg vi somalier-

-som var beväpnade och försökte få ett taktiskt övertag.

De sprang alla mot haveriplatsen.

Vi tänkte inte låta dem hinna dit först.

Det var en kapplöpning mot stadens invånare.

När vi äntligen nådde fram till gatuhörnet...stannade allt av.

Vi insåg att de skulle hinna dit före oss.

Jag såg ett ljussken.

Den första explosionen.

Stenar som flög mot en.

Det var då allt exploderade.

Volymen på skottlossningen var omåttlig.

Det verkade som om det sköts från alla håll och kanter.

Kulorna flyger kors och tvärs.

När en kula träffar nåt i närheten av en-

-är det som om nån kommer bakifrån med två brädor och...pang!

Precis intill örat på en.

"Jösses, det var nära."

På andra sidan gatan blev M60-artilleristen skjuten.

Man kan inte begära timeout. Det går inte. Det bara fortsätter.

Det var i stort sett vi mot staden.

Platserna vi blev beskjutna ifrån bara ökade i antal.

Vi var omringade.

Det fanns en känsla av sårbarhet vi inte hade känt tidigare.

Det var en ny känsla för oss.