Titanic: 20 Years Later with James Cameron

Vi släppte "Titanic" för 20 år sedan. Det känns som en livstid.

Jag minns allt som det vore i går-

- från första dyket till vår sista produktionsdag.

Vi skapade en levande historia, så detaljerna måste vara korrekta.

Vi var skyldiga det till de hundratals själarna som förlorades.

Jag känner ett ansvar inför de levande och döda.

Blev allting rätt?

Efter årtionden av utforskning och vetenskap-

- vet vi mycket mer än när vi gjorde filmen.

Jag har samlat Parks Stephenson, Ken Marschall och Don Lynch-

för att öppna Titanic-filen igen-

- och se vad vi har upptäckt under de senaste 20 åren.

Vi granskar om fler livbåtar hade kunnat rädda fler...

Jag skär nog snabbare om jag är i nöd.

Hör berättelsen om hur fartyget hittades...

- Blev du rädd? - Ja.

Och får veta hur filmen påverkade passagerarnas anhöriga.

- Molly Brown låter verkligen toppen. - Hon var inte som någon annan.

Vi reser tillbaka i tiden för att se hur kulisserna stämmer med vraket-

- och gör test som besvarar frågor om förlisningen-

- som har plågat mig i nästan två årtionden. Ja!

Vi ser vad vi hade rätt i och var vi misslyckades.

Bakgrund och... action!

När vi skapade Titanic försökte vi-

- göra en film som var som att vi hade åkt tillbaka i tiden.

Vi försökte vara så noggranna som möjligt.

Man kunde gå ut från Roses hytt-

- genom korridoren, ner för trappan, genom salongen och in i matsalen.

Det var precis som fotografierna. Perfekt.

Action!

Känslan man fick var att Titanic inte längre var en berättelse.

Man var där.

James gjorde inte bara filmen, han omfamnade ämnet.

Filmens framgång gjorde det möjligt-

- att använda helt ny teknik för att undersöka vraket igen.

Tänk att det ännu är kvar.

Min dröm besannas.

Det öppnade dörren till mysterium och obesvarade frågor-

- vilket växte till ett bestående intresse för utredningar-

- av den marina arkeologi som görs vid vrakplatsen.

Även ett intresse för Titanic och påverkan det hade på samhället.

Vraket är det sista överlevande vittnet till katastrofen.

Det har fortfarande nåt att berätta för den som är villig att lyssna-

- till vad vraket har att berätta för oss.

Är ni redo att återvända till Titanic?

Den fjortonde april 1912, klockan 23.40-

körde RMS Titanic på ett isberg-

- under sin jungfruresa från Southampton till New York City.

Två timmar och fyrtio minuter senare sjönk hon till Atlantens botten.

Av mer än 2 200 passagerare och besättningsmän-

överlevde bara strax över 700.

Vraket var borta fram till 1985-

- då oceanograf Robert Ballard fann det under ett hemligt uppdrag.

Expeditionen förändrade hur havet utforskas och förändrade mitt liv.

Bob och jag träffades för att se en utställning om Titanic.

Det här är berättelsen jag inte kunde yppa.

Bob Ballard är en framstående oceanograf-

- men han är främst känd för upptäckten av Titanic.

Det är en otrolig historia, då det endast var en täckmantel-

för ett uppdrag för USA:s flotta.

På 1960-talet förlorade USA:s flotta två atomubåtar-

- Thresher och Scorpion, under mystiska omständigheter.

På 1980-talet togs dr Robert Ballard in för att undersöka vrakplatserna-

- och ta reda på om Sovjetunionen hade kommit dit först.

Mitt uppdrag var att ta mig ut till ubåtarna-

och dokumentera 100 % av vraken.

Ballard hittade de saknade ubåtarna-

- så snabbt att han hade 12 dagar kvar att söka efter Titanic.

Kartläggningen av vraken visade hur Titanic kunde hittas.

När Thresher och Scorpion imploderade-

- föll en stor mängd spillror ner till havsbotten.

Strömmarna drog med sig spillrorna 1,6 km. Det var som en komet.

Istället för att leta efter Titanic letade jag efter dess spillror.

När Carpathia fick nödsignalen var det här nere...

- på väg mot den uppgivna platsen. - De sågs för tidigt.

Så jag tänkte: "Hur ser navigationen ut? Fem sjömil?"

"Vi åker fem sjömil till, den måste ligga norrut."

Så jag korsar området i linjer från öst till väst....

men lägger dem på 0,9 sjömils avstånd.

Sedan kan jag halvera det.

Men du vet redan att delarna är spridda över mer än en sjömil.

- Jag fuskade och sa: "Vi kör 0,9." - Vad smart.

Om jag inte lyckas flätar jag bara samman dem.

Vi körde fram och tillbaka. På den nionde linjen fann vi spillrorna.

Ni visste inte att det var Titanic förrän ni såg pannan.

- Vrakdelar... Bingo! - Någon borde hämta Bob.

Av någon anledning kunde jag inte sova.

Det knackade på dörren klockan två på morgonen-

- och kocken tittade in och sa: "Killarna tror att ni..."

Han hann inte avsluta meningen innan jag var förbi honom.

Jag kom in på kommandobryggan-

- och precis när jag kom in for de över pannan.

- Pannan! Vi har pannan! - Det är pannan! Ja!

Det var inte bara vilket vrak som helst - det var Titanic.

Det var som att göra mål precis när slutsignalen ljuder.

Vår reaktion var fylld av glädje.

Vi hoppade upp och ner och firade.

Sedan sa någon: "Hon sjunker om 20 minuter."

Den oskyldiga kommentaren var förkrossande-

- då vi undrade varför vi firade överhuvudtaget?

Vi blev generade över att vi dansade på någons grav.

Jag sa bara: "Stoppa skeppet, jag vill gå ut."

Vi gick ut i aktern och hade en privat minnesstund. Det var allt.

Alla som dyker till Titanic har sin egen historia.

Jag tror att frågan jag får oftare än någon annan är:

"Hur var det att se vraket för första gången?"

Jag vill alltid berätta historian de vill höra...

vilket är att hon var...

en vacker ståtlig ruin som tog form i mörkret.

- Så var det inte. - Jag minns det.

Det var här vi kom in. Vi landade här och...

- Det är en klippa. - Det är som Kinesiska muren.

Det första jag kände igen var bottenfärgen.

- Ja. - Den var fortfarande rosa.

De borde ha målat hela skeppet.

- Och slagkölen låg i sanden. - Ja, den låg precis här.

Piloten sa: "Vi måste åka."

Han släppte sina vikter och vi började stiga uppåt.

- Men ögonen... - Era lyktor som speglades?

Det var som passagernas ögon.

Det var som att de såg på oss.

- Blev du rädd? - Ja, det var läskigt. Vi steg uppåt.

Det fanns inget sätt att stanna.

Vi såg alla dessa ögon, sen var vi förbi henne. Det var otroligt.

Det var så det såg ut för mig, men vi kom ner här någonstans.

- Vi kom fram mot henne här. - Ja.

Vi hade stött på en lervall på botten.

- Han steg och vi kom förbi här. - Okej.

Vi stannade här.

Det finns inget häftigare än att komma härifrån.

- Det är ju prisbilden. - Det är prisbilden, ja.

Vi fejkade det i filmen och det är-

- den övergående scenen när det övergår till år 1912.

- Vi förs förbi gamla Roses ansikte. - Ja.

Vi kommer till vyn över förstäven...

och sedan kommer vi till 1912.

Vi stiger med kran över den och ser hela skeppet.

Man hittar inga kroppar där.

Man hittar inga skelett. Ben löser upp sig mycket snabbt på det djupet.

Det alla som har utforskat vraket har hittat är skor.

Det tar år för ett skelett att försvinna-

- men skorna, som har behandlats med garvsyra, de äts inte upp.

Så överallt på Titanic ligger skorna.

Det finns en scen när vi filmade...

och vi stötte på ett par damskor...

bredvid ett par flickskor.

- Det här var människor. - Skorna sjönk på deras fötter.

De låg i deras hytt och hyttens rester låg runt omkring dem.

Det låg en handspegel bredvid dem...

och en kam och en hårkam i ben.

Jag kan föreställa mig henne-

- hur hon håller i spegeln medan mamman kammar henne.

En hel berättelse.

Det är den mänskliga delen. Folk rörde de här sakerna.

Det är otäckt att se alla namnen ihop.

Hur många människor?

Just här är det 1 496 personer.

Föreställ dig alla dessa där ute på havet.

Det här är folksamlingen som flöt ute på havet.

Man fastnar så lätt i efterforskningarna-

- att studera vraket och dess nedbrytning och alla fynden-

- att man ibland glömmer bort de mänskliga tragedierna.

Den insikten drabbade mig när jag var vid vraket för första gången.

Det slog mig verkligen.

Jag hade studerat i månader, men det var inte-

- på avstånd. Det var ingen myt, det var riktiga människor.

Alla hade familjer och släkt som säkert är påverkade till denna dag.

Jag är barnbarnsbarn till Isidor och Ida Straus.

Jag känner till dem väl.

Jag ville möta familjerna till offer och överlevande-

- för att höra deras berättelser och hur de uppfattade min skildring.

Paul Kurzman var först ut.

Hans gammelmorfar Isidor Straus-

- var en miljonär och före detta kongressman.

Han och hans fru Ida valde att dö tillsammans på Titanic.

Berättelsen, som du känner till, är att hon steg i en livbåt-

- som andra kvinnor och barn. Hon trodde att Isidor skulle följa med.

Han sa: "Jag sätter mig inte i en livbåt"-

- "förrän jag ser att alla kvinnor och barn ombord har fått en plats."

- Och hon sa... - Nej!

Vi har varit tillsammans i fyrtio år.

Vart du än går, går jag.

Gräla inte med mig, Isidor. Du vet att det inte gör någon nytta.

Vi förblir på fartyget medan det sjunker.

Vi ska dö som vi har levt - tillsammans.

När de hittade Isidors kropp-

- fann de en berlock med initialerna, Isidor Straus.

Här är en bild på deras äldsta son Jesse.

Här är en bild på deras äldsta dotter Sara.

- Din mormor. - Min mormor.

Det var det han höll så kärt.

- Det är min käraste ägodel. - Okej.

Det är starkt, det är det.

När filmen tog slut ville jag inte röra på mig.

Jag vill inte lämna biografen.

Jag blev tagen. Det var noggrannheten...

- som gav filmen autenticitet. - Det var inte bara jag.

När vi hade dykt ner till vraket-

- var alla från produktionsdesigners och kostymörer-

- måna om att leva upp till den nivån.