Saraband

Johan blev mångmiljonär på gamla dar.

En uråldrig dansk faster, som varit berömd operasångerska–

–testamenterade sina miljoner till Johan.

När han blivit ekonomiskt oberoende–

slutade han på universitetet...

...och köpte sina morföräldrars gamla sommarhus...

...en ganska förfallen sekelskiftes– villa djupt inne i Orsa finnmark.

Johan och jag har inte haft nån kontakt...

...inte nån som helst kontakt under många år.

Våra döttrar är avlägsna...

...även för mig.

Martha vistas på vårdhem och går allt djupare in i sin sjukdoms isolering.

Jag besöker henne, men hon känner inte igen mig.

Och Sara är gift med en framgångsrik advokat.

De har flyttat till Australien och är på en mycket bra advokatbyrå.

De har inga barn.

Jag själv...

Ja, jag är fortfarande yrkesaktiv men i min egen takt.

Det blir mest familjetvister eller skilsmässor.

Jag går ofta och tänker att jag...borde besöka Johan.

EN KLOCKA SLÅR TRE

Jag har länge gått omkring och tänkt att jag borde besöka Johan.

Och nu är jag faktiskt här.

Han sitter där ute på verandan.

Jag har stått här och tittat på honom och varit tveksam...

...i minst 10 minuter.

Jag borde kanske avstått från min alldeles irrationella impuls–

att göra resan.

Jag tycker inte alls om såna impulser – jag är ingen impulsmänniska –

men nu är jag alltså här.

Jag måste kanske bestämma mig.

Antingen går jag tyst till min bil som jag parkerat vid avtagsvägen...

...eller också går jag fram till honom.

Jag kan förstås stå här ett litet tag till–

och låta min förvirring härja fritt–

men inte för länge.

En minut till.

Den tar sannerligen tid på sig, den här minuten.

33 sekunder.

47 sekunder.

55 sekunder.

Neej!

Är det du, Marianne? God dag på dig.

Nej, sitt kvar!

–Typiskt dig att komma smygande. –Nej, jag kom inte smygande.

Vi har inte setts på 32 år.

–Nej... Vi tappade bort varann. –Det är naturligt.

Man är tillsammans, skils åt, talar i telefon och...sen blir det tyst.

–Så sorgligt. –Förebrår du mig?

Nej, Johan, vi hade bara inte mer att säga varann.

Sen ringer du plötsligt och vill besöka mig.

Kan inte påstå att du lät entusiastisk.

Jag sa nej och säger fortfarande nej. Jag vill inte.

–Men det ger du fan i. –Jag var tvungen.

–Varför? –Det tänker jag inte tala om.

–Du skrattar, du. –Johan...

Jag har färdats 34 mil och funnit ditt kråkslott inne i djupa skogen.

Nu när jag sett dig, kysst dig och talat med dig kan jag fara tillbaka.

–Det går inte. –Går det inte?

–Nej, du måste stanna till middag. –Varför då?

Förra veckan sa jag åt fröken Nilsson att en ex–hustru skulle komma i dag.

Jag kan inte säga att middagen inte blir av. Då blir hon skitförbannad.

–Vem är fröken Nilsson? –Agda. Agda Nilsson.

Är ni ihop?

Herre, du min skapare! Nej, bevare mig väl!

Ni bor här alldeles ensamma, djupt inne i skogen...

Fröken Nilsson bor på sin gård i byn. Varje dag städar hon och lagar mat.

När hon serverat går hon. Hon är religiös och anmärkningsvärt elak.

–Det är inte nån idyll, precis. –Ärligt talat är jag rädd för henne.

Rädd?

Hon tänkte kanske att vi skulle gifta oss. Du måste stanna till middag.

Dessutom har hon städat gästrummet. Hon tror väl att du ska övernatta.

Ååå! Jag får väl finna mig då.

Att det ska vara så svårt att komma ur stolen...

Du ska inte hjälpa mig. Ställ dig där!

Johan, vad är det?

–Jag tänker omfamna dig. –Tänker du omfamna mig?

Jäkla Johan!

Jäkla gamla idiot...

Hur gammal är du egentligen?

–Jag vet inte. Vet du? –86.

Inte du. Jag!

55 nånting.

Jag är 63.

SÅ gammal?

Och så har de tagit ifrån mig både äggstockar och livmoder.

–Är du ledsen för det? –Ja...ibland.

–Vi sätter oss. –Johan, det är så vackert...

Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder

hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!

Mormor lärde mig psalmer. Morfar gav mig tennsoldater i belöning.

Vi kan titta på utsikten och hålla varann i handen, om lusten faller på.

–Gjorde vi inte det förr? –Jo, vi gjorde väl det.

Jag har inte hållit handen sen... Jag har faktiskt slutat hålla handen.

Du har i alla fall vacker utsikt. Sjöstugan...kan man se den härifrån?

Du ser det där blänket bakom stenkumlet...

Ja. Jag passerade Sjöstugan på vägen hit. Den verkade bebodd.

Det kan man säga. Henrik huserar i Sjöstugan.

–Henrik? –Henrik, ja. Min herr son...docenten.

–Å, har ni äntligen tagit kontakt? –Inte precis.

Jag fick veta per brev att han ämnade tillbringa sommaren i Sjöstugan.

Han och hans dotter Karin bor där sen april.

Det låter inte som om ni umgås livligt.

Hövliga konversationer om vi möts – det är allt.

Lilla tjocka Henrik! Han måste vara...

–61. –Herregud!

Det kan man kanske säga.

Och dottern?

Karin är 19 år. Hennes mamma dog i cancer för två år sen.

–Anna, ja... –Säg!

Anna och Henrik var gifta i 20 år. Han klarade inte Annas död.

Han sökte och fick förtidspension. De var visst nöjda med att slippa honom.

Han kände sig ständigt illa behandlad, förödmjukad, förföljd.

–Som du på din tid. –Jag?

Ja, jag var involverad i några helt normala akademiska rabalder.

Men när jag blev hedersdoktor vid Michigans universitet blev det tyst.

Johan, vi talade om Henrik.

Han är drivande kraft i Uppsala kammarsolister.

–Men han ska visst sluta där också. –Han måste väl göra NÅNTING?

Han skriver visst på en bok.

–Och dottern Karin? –Karin spelar också cello.

Hon ska pröva till konservatoriet. Henrik är hennes lärare.

De sitter i Sjöstugan med var sin cello mellan knäna dag ut och dag in.

Jag kan nog säga att hon är vacker...som sin mor.

Ja...

Ja...

Våra döttrar då? Jag vet ingenting.

Sara är ju i Australien.

–Australien? –Ja, Australien.

Hon har tagit sig långt bort från ditt förmynderi.

Jag får faktiskt brev ibland. Och telefon.

Sara har det bra – en bra advokatbyrå, en bra man.

Sara trivs och är nöjd.

Och den stackars Martha?

Martha går allt längre in i sin bortvändhet och känner inte igen mig.

Hon har inte längre något medvetande i vår bemärkelse.

Jaha...

–Och du? –För all del.

Ibland här i min isolering tänker jag att jag lever i helvetet–

–och är död utan att veta om det. Men jag har det komfortabelt.

Jag har ingen anledning att klaga. Jag rannsakar mitt liv...med facit.

–Det låter inte särskilt roligt. –Nej, det är inte roligt.

Men vem säger att det ska vara roligt i helvetet?

–Du nämnde din facit. Vad säger den? –Vill du verkligen veta det?

–Jag frågade ju. –Den säger att jag lever ett skitliv.

Ett fullständigt meningslöst, fånigt skitliv.

Ingår vårt äktenskap i ditt helvete enligt facit?

–Ärligt talat: Ja. –Det var tråkigt.

En gammal präst sa en gång att ett bra förhållande–

–består av två komponenter: gott kamratskap och handfast erotik.

Ingen kan säga annat än att vi var bra kamrater. Snälla...duktiga...

–Bra kamratskap? –Absolut.

–Du var trolös. Jag var så... –Jag också. Men det är länge sen.

–Det gör ont i alla fall. –Inte för mig.

Nej, jag kan tänka mig det.

Käraste Marianne...

–Säger du det? –Ja, det säger jag.

Det känns fint att sitta här med dig. Du håller mig i handen...

Vi tittar på utsikten och avstår från att tala om det som gör ont.

–Det är DU som håller MIN hand. –Fan också – middagen!

–Du låter förskräckt? –Fröken Nilsson kräver punktlighet.

Johan, jag måste tvätta mig och hämta väskan i bilen.

Gud, vad jag ångrar mig!

Är det Karin? Du vill träffa farfar? Din farfar och fröken Nilsson–

–har åkt till tanddoktorn i Falun. De kommer hem i kväll.

Jag är Marianne. Jag har varit gift med din farfar. Nu hälsar jag på.

–Jag vet. –Kom och sätt dig.

Om du vill kan du hjälpa mig att rensa svamp. Här har du en kniv.

Vill du prata? Annars sitter vi bara här tillsammans.

Du känner väl Henrik, min pappa?

Nej. Vi har träffats, men jag känner honom inte.

–Mamma är död. –Det vet jag.

För två år sen.

–Din farfar har berättat om henne. –Pappa har gått i pension.

–Nu ägnar han sig åt musiken... –Cello, inte sant?

–...och skriver om Johannespassionen. –Du spelar väl också cello?

Jag ska pröva till Musikhögskolan.

Din pappa är din lärare och du är eleven?

Precis.

Du ville visst säga nånting?

Känner du till Hindemiths sonat för cello, opus 25?

Jag vet absolut ingenting om musik.

Pappa vill att sonaten ska vara mitt inträdesprov, men den är för svår.

Hurdan blev du när du skulle ha mens?

Ett premenstruellt monster.

På kvällen somnade jag som ett lamm, och på morgonen var jag ett monster.

Jag blir som en svamp i hjärnan – och morgontrött.

–Pappa är morgonmänniska. –Så i morse blev det lektion?

Det kan man säga. Jag demonstrerade lite – satt i nattsärken och gäspade.

Vi arbetade med fjärde satsen. Den jäkla Hindemith skrev i noterna:

"Lebhafte Viertel ohne jeden Ausdruck und stets Pianissimo"... Förstår du?

Det låter svårt.

Där satt jag med svampig hjärna och skulle vara "lebhaft ohne Ausdruck".

Jag bad att få slippa, men pappa sa: "Bara första takterna."

Han tvingade mig att ta om takterna minst tjugo gånger. Till slut sa jag:

"Nu kan jag inte mer. Jag skiter i det här. Det är ju djurplågeri."

Henrik föreslog att vi skulle ta sonaten från början.

Där står det: "Lebhaft, sehr markiert, mit festen Bogenstrichen."

Men jag var arg, så det sket sig. – "Du gör så med flit!"

Då sa jag att om han vore pedagog, skulle han begripa.