Tony Hawk: Until the Wheels Fall Off

Helvete.

Fan! Fan!

Jag är villig att kämpa mig igenom inlärningsprocessen,

till och med byta metod, bara för att lära mig.

Jag vill aldrig backa ur en utmaning.

Om man är övertygad om att man kommer misslyckas,

då blir det också så.

Jag var villig att få ont på vägen,

men jag visualiserade det inte.

Jag förväntade mig att det skulle gå bra.

"Jag ska klura ut det."

Min mamma gillade att berätta hur jag, när vi spelade tennis,

försökte träffa henne med vilje.

En gång skällde hon ut mig: "Jag tror att du försöker skada mig, Tony!"

"Tänker du skada mig, så tänker jag inte spela med dig."

Jag vet inte vad jag hade för störning, men jag var svår.

Jag var fast besluten att göra på mitt sätt,

och villig att slåss för det.

Min mamma uttryckte det som att jag var "mycket beslutsam".

Jag var väldigt ung, men jag minns att mamma

var frustrerad på mig för att jag vägrade göra som hon sa.

Jag ville göra nåt annat.

Och till slut sa hon:

"Om du inte slutar vara så jobbig, spolar jag ner mig själv i toan."

Jag trodde henne inte. Jag brydde mig inte. Jag fortsatte,

och hon gick in i badrummet, spolade toan och gömde sig.

Hon såg mig luta mig över toan, den virvlade runt och jag typ:

"Min mamma!"

Hon är nog i skönhetssalongen.

Jaså?

Hej.

Jag tar henne med när hon är klar.

Okej.

-Okej, tack. -Tack så mycket. Hejdå.

Hej, mamma. Det är Tony. Hur mår du?

Hur har du haft det?

Nästa vecka ska jag till Montreal för en ny skejttävling.

Keegan fyller 18 om några veckor.

Vilket skrämmer slag på mig.

När sen Calvin flyttat ut är det bara Kady kvar. Helt galet.

Men så dags flyttar väl de äldre hem igen. Så är det väl?

Fast inte dina barn.

För du lärde oss att bli självständiga.

Det slogs alltid upp stort att mamma var 43 när hon fick mig.

Folk sa alltid: "Hon är så mycket äldre",

och "Det medför stora risker".

Det är 20 år mellan.

LENORE HAWK SYSTER

Jag gick första året på college när mamma blev gravid.

Jag gick sista året på high school.

Alla Tonys syskon, även jag, var äldre.

PAT HAWK SYSTER

Jag är 12 och ett halvt år äldre än Tony.

Så särskilt när vi var yngre var vår relation nästan...

STEVE HAWK BROR

...mer som en förälders än ett syskons.

Jag var i princip ett ensambarn,

och mina föräldrar gamla nog att vara mina morföräldrar.

Han satt fast hemma med våra föräldrar

under en tid då äktenskapet inte gick så bra.

Min far jobbade inte mycket.

Han var pensionerad ur flottan och försökte sysselsätta sig.

Min bror surfade. Han körde honom längs kusten på jakt efter vågor.

Min syster var sångerska. Han lastade bandets grejer.

Han coachade vårt basebollag.

Min första match i knatteserien,

jag var nog åtta eller nio år.

Jag visste att jag skulle träffa och göra homerun.

Att misslyckas fanns inte.

Jag tänkte inte ens på att jag kunde bli utslagen.

Och sen minns jag att jag blev det, och världen gick under.

Jag kände mig alltid lite malplacerad

i alla de där sporterna.

Jag klarade inte av de fysiska saker som mina jämnåriga kunde

eftersom de var större och starkare.

Så jag kände mig alltid lite obekväm

och besviken på mig själv.

Folk kunde säga: "Åh, så ni har vuxna barn, och så Tony?"

Och hon: "Ja, han är vårt lilla misstag."

Jag tror verkligen att det påverkade

hans psyke.

Att hon hade gjort abort om hon kunnat.

På nåt sätt fick det honom nog att vilja hävda sig.

Hejdå, mamma. Jag älskar dig. Vi ses snart, okej?

Tack för besöket. Ha en trevlig lunch.

Kan du se mig nu?

Mamma var alltid sparsam med orden, alltid positiv.

Och en dag måste jag jag ha strukit henne rejält mothårs.

Och hon typ: "Du är verkligen full av det, vet du.

Riktigt full av det, Tony." Och jag typ: "Vad då?"

Och hon: "Full av skit."

Och jag typ...

Tony var något av en skit som barn. För jävla envis.

Han och min far grälade som besatta.

Tony och jag kom bättre överens när det bara var vi två.

Då kunde vi dra iväg till stranden eller nåt sånt.

Jag minns att han och hans polare skejtade i gränden,

och där fanns en bräda till, en äldre som bara

stod där, så jag sa: "Får jag testa den där?"

Jag bara rullade nerför gränden,

och skrek: "Hur svänger jag?"

Och till slut for jag in i staketet.

Det var inte som att himlen öppnades och man fick en uppenbarelse.

Det var mer typ: "Det här är ju svårt."

Den där brädan har blivit speciell.

Den finns på Smithsonian nu.

Frihet.

Jag rör mig fort, men har kontrollen. Och jag svävar fram.

Jag kunde glida fram i miljön. Åka nerför backar.

Hemska ramper på uppfarten. Allt med det hela tilltalade mig.

Han behövde bara få fokusera på nåt, och när han fokuserade på skejtingen

så förändrades han.

Han lugnade ner sig.

Han färdades genom livet med mycket större

mogenhet och generositet.

OASIS-SKEJTPARKEN 1978

Största skejtparken i San Diego hette "Oasis".

Den låg under en motorvägsbro,

vi kunde se den och typ: "Där ligger Oasis."

Äldre barn som for fram snabbare än nån jag sett.

Det såg läskigt ut som fan.

Där fanns fem kratrar,

jag for ner i en och upp, ner i nästa och upp,

och det tyckte jag var superhäftigt.

Och sen kom en stor kille flygande,

och hoppade över mittkratern, och jag typ:

"Hur gick det där till?" Jag trodde inte mina ögon,

och tänkte: "Här har vi det. Detta ska jag göra. Detta är livet."

Jag slutade med baseboll och basket.

Jag var på besök från college

och mamma bad mig hämta honom i skejtparken,

för middagen var nästan klar.

Jag skulle bara kika förbi och hämta honom,

men han skulle just lära dig "frontside rock 'n' rolls".

Och han var nära, och ju närmare man är,

ju mer slår man sig, och...

Han var fortfarande ung nog att gråta över det.

Och jag sa: "Kom igen nu, Tony, vi måste dra."

Och han: "Jag ska klara..." Jag var inte på samma våglängd.

Och slutligen klarade han det,

och han rullade iväg, och sen var det som allt hade lättat.

Och han kom inte fram och ville ge high-five, det var mer "Okej."

Det ser jag ofta hos honom när han lär sig nåt.

Han blir rejält förbannad, men så snart kan klarar det,

så är han åter sin lugna, normala Tony Hawk.

Jag kände till Stacy på grund av Dogtown-gänget.

Så jag visste mer om hans rykte än om hans skejting.

Stacy hade varit med. Han hade kommit runt. Han hade varit proffs.

Han visste vad det hela handlade om.

Han var en ikon, han skapade Bones Brigade.

BONES BRIGADE TAR INGA FÅNGAR

CABALLERO, FOSS, GELFAND...

DRA INGA VALSER

Han kändes lite som en... Jag skulle inte säga "fadersgestalt",

men helt klart en ledarfigur inom skateboardingen.

STACY PERALTA GRUNDARE

Jag tillhörde inventarierna. Jag var med vid alla proffstävlingar.

Jag var med vid alla amatörtävlingar.

Tony uppvisade inga fysiska talanger.

Man kunde se Tony som 13-åring och tänka: "Inget speciellt."

Han var så svag och tunn

att han skejtade som om nån höll honom i trådar.

Han rörde sig så här.

Men det han hade var

att man, hos denne veke grabb,

kunde se en fast beslutsamhet.

Man kunde se att han tänkte "Gör det!".

"Gör det!"

En gång var jag i skejtparken, och Bones Brigade dök upp.

Alla visste direkt. Det gick ett sus genom hela skejtparken.

Alla i teamet tillhörde de bästa.

Stacy gled in med alla dessa killar, och alla hade

hjälmar i häftiga färger och Bones Brigade-tröjor.

Och jag typ: "Detta är framtiden."

Jag minns att Stacy var i parken,

och jag typ: "Nån chans att jag kan hänga med?"

NEIL BLENDER G&S-TEAMET

"Du bör nog hålla dig till G&S."

"Du passar nog bättre där."

Han hade nog sin vision om Brigaden där och då,

och tänkte typ "Det kommer inte att funka, mannen."

Stacy tänkte plocka in sina egna yngre underbarn och bygga laget.

"Jag kan komma med i ett lag."

Stacy Peralta var en häftig mentor...

CHRISTIAN HOSOI SKATEPROFFS

...när jag var 12 år gammal och åkte för Bones Brigade.

Jag nådde en punkt där jag ville bli proffs.

Stacy sa: "Nej, du är inte redo."

Jag förlorade Christian Hosoi.

Hans far ansåg inte att hans karriär utvecklades fort nog hos mig,

så jag hade en ledig plats, och jag hade studerat Tony.

MARINA DEL REY-SKEJTPARKEN

Han bad mig komma till Marina Del Rey. Min bror erbjöd sig köra mig.

Vi kom dit. Han gav mig en skateboard,

en Steve Caballero-prototyp,

och jag började skejta, jag hoppade över kanalen,

vilket man inte gjorde hur som helst i Marina. Den var stor.

Och han sa i princip:

"Om du vill vara med i Bones Brigade, så är du välkommen."

Han insåg att det är krut i grabben. Han ger sig inte.