Antony and Cleopatra

Enobarbus.

Hur går det, vän Eros?

Var är Marcus Antonius?

Han går i trädgården.

Det har kommit dåliga nyheter.

Han vill träffa dig strax.

Jag ska föra dig till honom.

Om det verkligen är kärlek,

säg mig hur mycket.

Kärlek som kan mätas är fattig.

Jag ska sätta en gräns för hur mycket jag älskas.

Då måste du finna en ny himmel, en ny jord.

Nej, men vår generals dårskap överskrider alla gränser:

Hans kaptenshjärta, som i stora strider

sprängt spännena på sin bröstplåt,

förnekar allt mått,

och har blivit en fläkt som svalkar en zigenarkvinnas lust.

Ni ska få se,

hur världens pelare förvandlas till en skökas narr.

Skratt.

Nyheter, min gode herre, från Rom.

Vilka nyheter från Rom?

Låt Rom smälta i Tibern och det vida riket falla!

Här är min värld.

Kungariken är lera.

Vår jord livnär både djur och människor.

Livets ädelhet är att göra så här.

Tala inte till oss.

Är Caesar så lite värderad av Marcus Antonius?

Herre, ibland när han inte är Antonius

faller han under den stora värdighet

som alltid borde följa Antonius.

Alexas,

söte Alexas,

var är spåmannen som du prisade så inför drottningen?

Spåman!

Är detta mannen?

Är det du, herre, som vet ting?

I naturens oändliga hemlighetsbok,

kan jag läsa en smula.

Visa honom din hand.

Gode herre, spå mig lycka.

Jag skapar inte, jag förutser.

Be då, förutse mig en.

Du ska bli än vackrare än du är.

Han menar i köttet.

Nej, hör honom!

Nå, någon utmärkt lycka!

Låt mig bli gift

med tre kungar på en förmiddag och göra dem alla till änklingar.

Låt mig få ett barn vid femtio, gift mig sen med Octavius Caesar

och gör mig till min härskarinnas följeslagare.

Du ska överleva damen du tjänar.

Utmärkt.

Jag älskar ett långt liv mer än fikon.

Du har sett och prövat en vackrare lycka

än den som komma skall.

Ut, din dåre!

Jag förlåter dig för att du är en häxa.

Sen då?

Fulvia, din hustru, gick först ut i fält.

Mot min bror Lucius?

Och sen förenade de sina styrkor mot Caesar,

som snart drev dem ur Italien.

Nå, vad är värst?

Dåliga nyheter smittar den som bär dem.

När det rör dårar eller feglingar.

Det som är förbi är förbi för mig.

Den som talar sant, även om döden ligger i hans ord,

hör jag som om han smickrade.

Labienus... det här är tunga nyheter...

Har med sin partiska styrka utökat Asien:

Från Eufrat skakade hans segrande baner

från Syrien till Lydien och Jonien.

Medan...

Antonius, skulle du säga.

- Min herre. - Tala klarspråk med mig.

Försköna inte det allmänna språket.

Nämna Cleopatra som hon kallas i Rom.

Håna mig med Fulvias ord!

Från Sicyon, vad är nytt?

Herre,

damen Fulvia, er hustru...

Är död.

- Var dog hon? - I Sicyon.

Farväl för en stund.

En stor ande har gått ur tiden.

Så önskade jag det.

Det vi ofta kastar bort i förakt,

önskar vi oss tillbaka.

Hon är god när hon är borta.

Jag måste bryta upp från denna förtrollande drottning.

Jag förlorar mig själv i dårskap.

Enobarbus!

Vad önskar ni, herre?

Jag måste härifrån i hast.

Varför, då dödar vi alla våra kvinnor.

Vi ser hur dödlig en ovänlighet är för dem.

Om de lider av vår avresa, är döden nära.

Jag måste gå.

Vid ett tvingande tillfälle får kvinnor dö.

Det vore synd att kasta bort dem för ingenting,

även om de, mellan dem och en stor sak,

inte bör värderas högt.

Cleopatra, som bara hör ett rykte om detta,

dör omedelbart.

Jag har sett henne dö tjugo gånger vid oviktigare tillfällen.

Jag tror döden begår en kärlekshandling mot henne,

hon är så snabb med att dö.

Hon är listigare än en man kan ana.

Ack, herre, nej,

hennes känslor består av ren kärlek.

Vi kan inte kalla hennes vindar och vatten för suckar och tårar;

det är stormar större än vad almanackor kan förutse.

Önskar att jag aldrig sett henne.

Åh, herre, då hade ni gått miste om ett underbart verk.

Fulvia är död.

Herre?

Min hustru är död.

Fulvia?

Död.

Varför, herre,

offra ett tack till gudarna.

Om det inte fanns fler kvinnor än Fulvia,

då hade ni sannerligen lidit en förlust att sörja.

Denna sorg kröns av tröst.

Affärerna hon inlett i Rom

tål inte min frånvaro.

Och affärerna ni inlett här

kan inte fortgå utan er,

särskilt Cleopatras,

som helt beror på er närvaro.

Inga fler lätta svar.

För inte bara Fulvias död,

utan även brev från Rom kräver vår närvaro hemma.

Mycket är i görningen.

Sextus Pompeius har utmanat Caesar

och behärskar havet.

Världens sida är i fara.

Låt våra officerare få kännedom om vårt mål.

Nu ser du, Lepidus.

Från Alexandria är detta nyheterna.

Han fiskar, dricker

och slösar bort nattens lampor i festande.

Gav knappt publik eller tänkte på att han hade partners.

Du ska finna där

en man som är summan av alla människors fel.

Ädle Octavius!

Hans fel framstår som stjärnor på himlen.

Mer eldigt genom nattens svärta.

Ärftliga snarare än valda, vad han inte kan ändra

snarare än vad han väljer.

Du är för överseende.

Låt oss medge att det inte är fel att rulla i Cleopatras säng.

Att ge ett kungarike för ett skratt,

att sitta och supa med en slav,

att ragla på gatorna vid middagstid

och stå med skurkar som stinker svett.

Säg att detta anstår honom,

hans karaktär måste vara sällsynt om dessa ting inte skamfilas.

Ändå,

måste detta inte ursäkta hans brister

när vi bär en så stor börda av hans lättsinne.

Här är fler nyheter.

Dina befallningar har utförts, ädle Caesar.

Pompeius är stark till sjöss,

och det verkar som om han är älskad av dem som bara fruktat Caesar.

Jag borde ha anat det.

Inget skepp kan titta fram,

förrän det är taget så fort det syns!

Pompeius namn slår hårdare än vad hans krig kunde göra.

Antonius,

lämna dina liderliga gillen.

När han en gång blev slagen vid Modena,

följde svälten i hans spår.

Han drack hästarnas urin

och det gyllene slask som djur skulle hosta åt.

Och allt detta utstod han som en soldat

med större tålamod än vildar kunde lida.

Det är synd om honom.

Låt hans skam driva honom till Rom.

Det är dags att vi båda visar oss på fältet.

Pompeius frodas i vår overksamhet.

Imorgon, Caesar, ska jag kunna informera dig rätt

både till sjöss och till lands...

Till dess är det min uppgift också.

Farväl.

Farväl, min herre!

Om de stora gudarna är rättvisa,

ska de bistå de rättvisaste männen.

Nej, värdige Pompeius, de nekar er inte.

Jag ska klara mig väl.

Folk älskar mig,

och havet är mitt;

mina krafter växer.

Marcus Antonius sitter vid middagen i Egypten,

och kommer inte att föra några krig utomhus.

Caesar får pengar där han förlorar hjärtan.

Lepidus smickrar båda,

men ingen bryr sig om honom.