Last Summer

Till min mamma, min pappa & min syster

SISTA SOMMAREN

Innan min mamma dog...

sa hon att jag inte var dum,

jag var bara långsam att lära mig.

Hon var en smart kvinna.

Det säger åtminstone min pappa.

Jag minns en gång när hon berättade för mig...

att ända sedan första världskriget har folk i södern haft detta problem.

De kände sig underlägsna,

och ganska känsliga för att folk kritiserade dem, för deras livsstil, deras utbildning...

...med mera.

Men det finns ingen anledning att känna sig underlägsen... sa hon.

Alla föds inte för att bli läkare,

konstnärer,

eller vad du vill.

Det är inget fel att vara ett genomsnittsbarn.

Luke...

Du behöver inte få sitta kvar och läsa om ett år.

Nej.

Du skulle önska att det var över, eller hur?

Skolan, matematikproblemen...

Ja.

Förlåt, jag tar med det i morgon, jag gjorde det... jag bara glömde.

Har sommaren varit bra så här långt? Förutom att du kommer hit.

Normal.

Jag tillbringar mycket tid med Jonas.

Jonas?

Min pojkvän.

Just det... den rödhåriga, eller hur?

Ja.

En fin kille.

Ja.

Jag har tur.

- Jag har aldrig hört nåt. - Det borde du inte, han är begåvad.

Han åker i augusti.

Till högskolan?

Ja.

Hur länge har ni varit tillsammans?

För alltid.

Vi har känt varandra sedan vi var 4 år.

- Vet era familjer det? - Mer eller mindre.

- Och de tycker det är okej? - Varför skulle de inte tycka det?

Jag bara...

De talar inte om det, det är inte viktigt.

Förresten spelar det ingen roll.

Jag är inte särskilt upprörd för det. Alla visste att han skulle åka, så...

Det är ingen stor överraskning.

Ja...

Ja.

- Han är bättre än alla oss, så... - Vad...?

Här.

- Jag trivs här. - Det är annorlunda.

Varför tycker du han är bättre?

Okej så...

Han gjort en teckning av en vattenmelon,

han var ungefär fyra.

Det skulle vara en vattenmelon, som en skiva av en vattenmelon...

Man kunde inte se att det var det, en annan var en insekt.

Men hans lärare sa att det var ett verk av en modern konstnärer.

Hon gav hans föräldrar 100 dollar för den.

Han var bara fyra.

Han är bra på allt.

Jag är säker på att han inte är bra på allt.

Okej.

Han är dålig på sport.

Men vem bryr sig om sport?

En massa människor.

Hur som helst, han är bättre nu.

- Jag lärde honom en del saker. - Som vadå?

Jag lärde honom att simma.

- Du var med i ett simmarlag då? - Ja och baseball.

Hans föräldrar skrev in honom i Baseballaget,

och du kan föreställa dig hur det gick.

Han pissa på sig, på väg till träningen.

Han var sex år... det var inte nyligen.

Han gjorde min hemläxa åt mig.

Jag hjälpte honom.

Vi gjorde en överenskommelse.

Och ni har varit tillsammans sedan dess?

Ja.

Vi gillar varandra.

Det är fint.

Det är som...

Vad heter det, när...

...Du vet när noshörningar och småfåglar

lever på dem och äter skalbaggarna på deras hud.

Symbiotiskt.

Ja. Det är det.

Jag är noshörningen,

och fågeln...

Förlåt.

När det gäller dig? Vad skulle du vilja göra?

Har du ingen aning om vad du skulle vilja göra?

Nej.

Jag vet inte...

- Jag har inte kommit på det än... - Det är okej.

- Egentligen inte. - Det är normalt.

Gör din hemläxa, Luke.

Sluta... jag måste studera.

Jag minns...

när vi gick i 3:e klass och vi skrev våra självbiografier.

Jonas frågade sina föräldrar, hur han var som baby.

De pratade om det...

och beslutade att det var rätt tid att tala om att han var adopterad.

De trodde att han skulle bli upprörd, eller känna sig oönskad eller arg...

Jag tror att han blev lättad.

Han sade att hans föräldrar sa till honom att han var speciell.

Han var en gåva från Gud.

Jag antar att alla föräldrar säger det till sina barn.

Du är speciell... du är en gåva från Gud.

Du kan göra vad du vill som du bestämmer dig för.

Före det var han ensam, han satt för sig själv på lunchen.

Han frågade folk varför de inte gillade honom,

och varför han inte passade in.

Han ville det.

Och plötsligt, var han bra.

Han hade varit ensam...

Och nu var han bara...

...ensam.

Han förstod aldrig varför.

Det skulle inte vara hans öde.

Och han visste...

att en dag...

...skulle han ge sig av.

Hur går det?

Bra.

Han sa att det skulle kosta 3000 dollar, tillsammans med reservdelarna.

Det är mer än det är värt.

Och du ska försöka byta in den mot någon du verkligen kan köra.

Jag ska reparera den.

Med vilka pengar?

Det verkar kosta en massa pengar för högskolan.

Han kommer inte bo hemma... Jag sa okej, göra som du vill...

ta ett lån, jag bryr mig inte, jag tänker inte att betala för det.

Är du säker på att han vill åka hela vägen dit upp i norr?

- Det sa han. - Det är kallt där uppe.

- Hej Luke... - Connecticut, New York...

...var som helst, Detroit... De är väldigt cyniska.

De tror att det är bättre än alla andra.

Men du kommer att bli stolt över honom.

Det var därför jag sa okej.

Jag vet inte om du känner Susies son?

Han gick på högskolan, och det kostade en massa pengar att gå på skolan.

Var är han nu,... jag hörde att han är tillbaka där han började, som servitör.

Och vad har alla pengar gett honom? Ingenting... Det var förgäves.

- Vad lagar du för mat? - Köttgryta.

- Vad har du gjort, sen du slutat skolan? - Jag arbetar...

- Går i sommarskolan. - Måste du gå du i sommarskola?

Ja, jag missade en del.

- Det är okej... du gjorde ditt bästa. - Jag är inte så smart som din son.

Han är inte smart alls.

Jag såg ett klistermärke på bakrutan av en bil häromdagen...

...det stod: "Min son är inte först i allting,

men jag är stolt över honom ändå" och jag tänkte för mig själv....

Det är så sant.

Hej pappa.

Se på din mamma.

Hon vill så väl.

Hon tänker bara inte innan hon prata ibland.

Hon säger att jag tänker för mycket.

Hon säger att man inte kan njuta av livet om du tänker för mycket.

Kanske.

Sanningen är...

Jag gör honom bättre än han är.

Jag tycker han är perfekt.