The Curious Case of Benjamin Button

Orkanen Katrina närmar sig...

Vad tittar du på, Caroline?

Vinden, mamma.

De säger att orkanen kommer.

Jag är ombord på en båt.

Jag driver...

Kan jag göra något för dig, mamma? Göra något lättare?

Gumman... Det finns inget kvar att göra.

Det är som det är.

Det blir allt svårare att hålla ögonen öppna.

Det känns som om munnen är full av bomull.

Så så, miss Daisy. Du kliar sönder dig.

Vill du ha mer medicin, mamma?

Doktorn sa att du får hur mycket du vill.

Ingen idé att lida.

Jag har en vän som aldrig fick chansen att ta farväl av sin mor.

Jag ville...

Jag ville säga hur mycket jag kommer att sakna dig...!

Caroline...

-Är du rädd? -Nyfiken.

Vad händer sen?

De byggde tågstationen 1918.

Pappa var där när den invigdes.

Han sa att det var...

...en tubaorkester där.

De anlitade Sydstaternas skickligaste urmakare

för att tillverka den praktfulla klockan.

Han hette...

...mr Gateau.

"Herr Kaka."

Han var gift med en kreolska från Evangeline, och de fick en son.

Mr Gateau föddes helt blind.

När deras son hade åldern inne gick han med i armén

och de bad till Gud att skydda honom.

I månader gjorde han inget annat än att arbeta på klockan.

En dag...kom det ett brev.

Mr Gateau var färdig för kvällen

och gick ensam till sängs.

Och deras son kom hem.

De begravde honom på familjens gravplats

där han skulle ligga med dem när deras tid var inne.

Herr Kaka arbetade på sin klocka.

Kämpade på, för att bli färdig.

Det var en morgon att minnas.

Pappa sa att det var folk överallt.

Till och med Teddy Roosevelt.

Den går baklänges!

Jag har konstruerat den så

så att pojkarna som dog i kriget kan återuppstå och komma hem.

För att bruka jorden och arbeta.

För att skaffa barn.

För att leva långa, rika liv.

Kanske min egen son kommer hem igen.

Jag beklagar om jag har förargat någon.

Jag hoppas att ni ska tycka om min klocka.

Herr Kaka sågs aldrig till igen.

Vissa säger att han dog av brustet hjärta.

Vissa säger att han gick till sjöss.

Får jag gå iväg och ringa? Jag har barnvakt.

Självklart.

-Du är väl inte besviken på mig? -Du skulle aldrig göra mig besviken.

Jag har ju inte så mycket att visa upp.

I min svarta väska...

Det finns en dagbok i den.

Denna?

-Kan du läsa den för mig? -Är det vad du vill göra?

Jag har försökt läsa den hundra gånger...

-Mamma, den är inte direkt... -Jag vill bara höra din röst.

Den är daterad den 4 april 1985. "New Orleans" står det.

Detta är min sista vilja och testamente.

Jag har egentligen varken ägodelar eller pengar.

Jag lämnar världen som jag kom: ensam med ingenting.

Allt jag har är min berättelse, som jag skriver medan jag minns den.

Mitt namn är Benjamin. Benjamin Button."

Jag föddes under ovanliga omständigheter.

Första världskriget var slut

och man har sagt att det var en utmärkt natt att födas.

Vi vann kriget!

Det stora kriget är slut!

-Vad gör du här? -Thomas...

Jag är rädd att hon kommer att dö.

Det räcker. Lämna henne ifred.

Jag kom direkt. Gatorna är fulla av folk.

Lova att han får en plats.

Hon gav sitt liv för min skull.

För det är jag henne evigt tacksam.

Mr Button...

Thomas!

Vart ska du?

Hallå där! Vad sysslar ni med?

Vad har ni där?

Luften doftar sött.

Du är vacker i kväll, miss Queenie.

Lika vacker som alltid.

-Det bruna matchar dina ögon. -Tyst nu...!

Få se... Du är minsann inte så pjåkig själv.

Hambert är tillbaka. Han har inga ben, men han kom hem.

-Du var förtjust i honom en gång... -Mer än jag borde.

-Miss Simone har gjort i byxorna. -Söte Jesus... Snart blir det blöjor.

-Kommer snart, miss Jameson! -Kom här.

Det är väldigt skönt härute. Kom ut och koppla av lite.

-Här har Herren ställt till det... -Hoppas jag inte gjorde den illa.

Det är bäst vi lämnar den till polisen.

Jag går.

Klart att ingen behöll ett sånt barn. Kom här...

-Queenie? -Lugn!

Gå du, jag kommer tillbaka.

-Apple gjorde på sig igen! -Häll upp ett bad åt henne.

Och sköt er själv, mrs Duprey! Snart gör ni i byxorna själv.

-Nån tog mitt halsband. -Kommer snart, mrs Hollister.

Du är ful som stryk, men du är ändå ett Guds barn.

-Apple vill inte bada utan dig. -Förbarmande...

Jag kommer!

Vänta här på mig.

Jag fick pärlorna av min syster. Nån har stulit dem!

Här är de ju, mrs Hollister. De hänger runt er vackra hals.

-Är dr Rose kvar? -Vet inte.

Ni har starkt hjärta, men ni ska undvika överdriven stimulering.

Visst kan jag räkna med er, mina damer?

Jag har aldrig sett nåt liknande. Halvblind av starr, kanske döv.

Han tycks lida av svår reumatism.

Huden är oelastisk, händer och fötter är ossifierade.

Han uppvisar inte den klenhet man ser i ett spädbarn

utan den man ser i en 80-åring.

-Är han döende? -Hans kropp sviker innan livet börjat.

-Var kommer han ifrån? -Min syster hade en olycklig affär.

Pojken fick bära största bördan, som föddes vit.

Det finns platser för oönskade barn.

Här finns inte plats för en mun till.

Nolan-stiftelsen tycker att stället är jobbigt nog som det är.

-Han skulle ju inte leva länge. -Vissa varelser ska inte överleva.

Det här barnet är ett mirakel.

Bara inte den sortens mirakel man hoppas på.

Hör på mig, allihop.

Vi får en besökare som ska bo här ett tag.

Min syster fick ett barn hon inte kunde ta hand om, så...

Han heter...

...Benjamin.

Han är sjuklig, så vi får ta hand om honom.

Jag har fött tio barn, jag vet hur man gör.

Gud i himlen, han ser ut som min exmake!

Han är gammal i förtid. Dr Rose säger att hans tid är kort.

Välkommen i klubben!

Ett leende!

Jag ska hälsa från Hambert.

Är du alldeles från vettet?

Jag vet att du inte kan få egna, men han är inte din.

Han kanske inte ens är människa.

Kom tillbaka, mr Weathers.

Snälla du.

Man vet aldrig vad som väntar en.

Jag tycktes ha funnit ett hem.

-Är nåt av det här sant? -Din röst är så vacker...

Det är en gammal spårvagnsbiljett.

Klockan bara tickade på.

År efter år efter år...

Men jag visste inte att jag var ett barn.

Jag trodde att jag var som alla andra där.

En gammal man på livets höst.

Kan du säga åt honom att sluta?

Sluta banka. Gafflar äter man med.

Och servetten om jag får be, mr Benjamin.

Grabben...

Jag har alltid haft en sund nyfikenhet.

Vad låg uppför gatan? Runt gathörnet?

Det där är farligt, Benjamin. Kom tillbaka hit, och stanna här.

Jag älskade henne väldigt mycket. Hon var min mor.

Mamma...

Vissa dagar känns det annorlunda än dagen tidigare.

Så känner alla, på något vis.

Men alla är vi på väg åt samma håll.

Vi tar olika stigar dit, bara.

Du är på din egen stig, Benjamin.

Mamma? Hur lång tid har jag kvar?

Var tacksam för det som är dig givet. Du har redan fått mer än du skulle.

Vissa nätter fick jag sova ensam.

Det gjorde mig inget. Jag lyssnade på husets andetag.

Alla som sov.

Jag kände mig trygg.

Det var en plats med dagliga rutiner.

Varje morgon 05.30, oavsett väderlek

hissades flaggan av den f.d. generalen Winslow.

Mrs Sybil Wagner, en gång ansedd operasångerska...

Ja, hon sjöng Wagner.

Kom igen, gubben. Vi måste få liv i de här gamla påkarna.

Få dig att gå, så att du kan hjälpa till.

Oavsett årstid serverades middagen på slaget 17.30.

-"Mel-ass..." -Melass.

Melass.

Jag lärde mig läsa när jag var fem.

Min morfar var påklädare åt en berömd skådespelare.

Han tog hem alla pjäser åt mig.

"Min svaga ålders ömma väktare

låt Mortimer här vila få i döden.

Likt en, nyss släpad från en pinbänk

så är min kropp av långligt fängsel bräckt.

Och dessa gråa håren, dödshärolder

bevittnar: det är slut med Mortimer."

Du trodde att jag var obildad, eller hur?

Skådespelaren morfar jobbade för var John Wilkes Booth.