Ali Wong: Hard Knock Wife

Mina damer och herrar, en applåd för Ali Wong!

Jösses!

Jag hörde ett rykte

att alla asiater i staden

har samlats i den här salen ikväll.

Ja.

Tack för att ni tog med era vita killar.

Jag...

uppskattar det verkligen.

Jag är glad att vara här.

Jag har inte uppträtt mycket

under de senaste två åren,

eftersom jag födde en liten flicka för två år sedan.

Och när jag först började göra ståuppkomik igen

kunde de andra komikerna inte tro det.

De sa: "Herregud, Ali...

Vad gör du här?

Födde inte du barn nyss?"

Jag sa: "Hör på.

Jag har varit med min flicka sedan hon föddes,

hela dagen, varje dag.

Och jag älskar henne så mycket,

men jag är på gränsen till att slänga henne i soporna.

Jag behöver vara här,

så att jag inte hamnar i fängelse." Folk är så sexistiska när de frågar:

"Om du är här, vem tar hand om bebisen?"

Vem fan tror du tar hand om bebisen?

Teven tar hand om bebisen, okej?

Fönstren är öppna,

hon har vitaminer i knäet, hon klarar sig!

Jag prövade att vara hemmamamma

i åtta veckor.

Jag gillade att stanna hemma.

Men mammadelen är hur stressig som helst.

Jag var naiv och trodde att vara hemmamamma

handlade om att koppla av och skita i sitt eget hem,

titta på Wendy Williams och äta brunch med sina tjejvänner.

Jag förstod inte

att priset man betalar för att stanna hemma

är att man måste vara mamma.

Och det är ett jobb.

Det är ett för jävligt jobb.

Man får ingen pension, inga kollegor,

man sitter i en isoleringscell hela dagen med en mänsklig Tamagotchi

som inte har någon Reset-knapp, så det står mycket på spel.

En leksaks-Tamagotchi kommunicerar bättre än en bebis.

Okej? Leksaken säger åtminstone till när den bajsar.

Med en mänsklig bebis måste man gissa

och kontrollera intuitionen genom att sniffa den i häcken...

Tjugosex gånger per dag. Och man kan inte lukta på avstånd,

man måste vända på barnet och plantera ansiktet i barnets häck

och göra en yoga-inandning med munnen och allt,

för insidan av näsan är bränd av allt bajsluktande.

Därför vet jag att jag älskar mitt barn mer än något annat.

Jag sa till min man: "Tills döden skiljer oss åt."

Och jag har aldrig...

sniffat honom i häcken...

för att se om han har skitit på sig.

Jag har slickat den, men inte sniffat.

För det vore vidrigt att sniffa den. Okej?

Och om ni inte har slickat häck, så väx upp, för fan.

Och lär er att ha långsiktiga, hängivna

och varaktiga kärleksförhållanden

där ni gör uppoffringar för en god sak.

Min dröm, mitt mål var väldigt länge att bli en troféhustru,

men sedan insåg jag att om man ska vara en troféhustru

måste man vara en trofé.

Jag är mer som en minnesskylt.

Jag gick med i en mammagrupp i Los Angeles.

Ja, jag tycker inte de här satmarorna är intressanta eller roliga,

men när man är en nybliven mamma är det som The Walking Dead.

Man måste hitta ett gäng för att överleva.

Jag brukade hata andra mammor för deras kläder.

Ni vet kläderna som mammor bär,

sådana där fåniga djurtryck och...

högljudda metallskor.

Och nu ser jag något täckt av strass och tänker:

"Det ser fint ut.

Jag köper det."

Ju mer glitter desto bättre,

för mammor behöver glitter

för att kompensera för ljuset inom dem som har dött.

Många kvinnor får ångest inför födseln.

Jag ska berätta något.

Att föda barn är ingenting

jämfört med att amma dem.

Amning är brutalt. Det är en kronisk, fysisk tortyr.

Jag trodde det skulle bli en fin ceremoni där band bildades,

där jag skulle sitta som på ett näckrosblad i en äng

med kaniner runt mina fötter

medan hawaiianens version av Somewhere Over the Rainbow spelades.

Nej!

Det är inte alls så.

Amning är en barbarisk ritual

som påminner dig att din kropp är en kafeteria nu.

Den tillhör inte dig längre.

När min flicka blev hungrig slet hon i min bröstvårta

som den där björnen gjorde med DiCaprio i The Revenant.

Jag såg den där filmen och mina bröstvårtor kände Leos smärta.

Jag tog inga amningslektioner

eftersom jag antog att det skulle vara lätt och intuitivt,

att barnet skulle suga på bröstvårtan som ett sugrör,

och sjuksystern lovade att det skulle bli särskilt lätt för mig

för jag har bröstvårtor som fingrar.

Man kan snurra DVD: Er på dem.

De ser ut som plastkrokar.

Men tydligen måste man fästa barnet vid en särskild vinkel

och luta deras huvud och tänka geometriskt för att få fast dem.

Och det är stressigt, för när de är hungriga och gråter

börjar dina hormoner spruta mjölk över deras ansikten,

sedan blir de hala och svåra att hålla,

och man måste fästa dem vid rätt tillfälle.

Varje gång jag gjorde det var det som en fickparkering.

Hur lyckades jag?

Det var ett mysterium. Jag bara gjorde det, utan träning.

Jag körde bara fram och tillbaka och fram och tillbaka

tills alla dessa oroliga främlingar samlades utanför bilen.

De som samlas utanför asiatiska kvinnors bilar när de parkerar

och är både hjälpsamma och rasistiska.

Jag säger alltid: "Tack, men dra åt helvete

för att ni gissar rätt om mig!

Jag hade inte klarat det här utan er!"

Mamma såg att jag hade problem med amningen

och var väldigt nedslående om saken.

Hon sa: "Varför ammar du?

Jag gav dig en ersättning, och se hur ditt hår glänser.

Tror du på den där sketna sloganen,

'Bröst är bäst?'"

Jag sa: "Nej,

jag gör det för att bröst är gratis.

Kom igen, mamma, du vet vad det är.

Ekologisk, frigående gårdsmjölk som sprutar ur tuttarna på mig."

Det sprutade ur 15 hål per bröst,

som Bellagio-fontänen.

Gratis!

Min kropp var en matfabrik.

Jag kunde inte låta det gå till spillo.

Om du sket saftiga hamburgare...

skulle du någonsin vänta i kö vid In-N-Out Burger igen?

Nej, du skulle huka dig över din mans huvud varje morgon

och be honom gapa stort...

för frukosten är på väg...

som ett djur.

"Jag ska allt visa dig din hemliga meny."

Jobba på.

Jag slutade amma efter åtta och en halv månad.

Jag stod inte ut längre.

Det var som i Och trädet var lyckligt.

Jag brukade inte förstå vad den deprimerande boken handlade om.

Nu vet jag att den handlar om amning!

Den handlar om en mamma som har massa vackra grenar och äpplen,

sedan träder en liten snyltare in i hennes liv,

tar alla hennes grejer

och gör henne till en sorglig stubbe

med hängbröst!

Folk frågade mig:

"Ali, hur blev du så smal igen efter barnet?"

Hon sög livet ur mig!

Det visar sig att amning inte är gratis,

eftersom man måste köpa massa olika kuddar och pumpar

för att hjälpa vid amningen,

sedan kan man få en täppt kanal.

Det är när man får en trafikstockning till njursten i bröstet

och måste ringa en amningskonsult.

En amningskonsult är en vit radiolyssnare med dreadlocks

vid namn Indigo

som tar 200 dollar

för att komma hem till dig och lösa proppen i bröstet.

Indigo bad mig göra armhävningar,

doppa tutten in och ut ur en skål med kokhett vatten

och bulta min tutte såhär emellanåt.

Det är därför kvinnor behöver mammaledigt.

I alla andra i-länder; Kanada, Frankrike, Tyskland,

får kvinnor upp till tre års betald mammaledighet

när de får ett nytt barn.

I USA får vi inte ett skit.

I USA finns inga federala regler för mammaledighet.

Mammaledighet är inte bara för att bilda band med barnet.

Fan ta barnet!

Mammaledighet är till för att låta mammorna läka sina kroppar!

Jag kunde inte jobba topless igen med min blåslagna tutte

och försöka dominera mina kollegor.

Jag hade fått sparken!

Folk berättar inte om alla galenskaper

som inträffar när man blir gravid, när man föder barn.

När jag var gravid

rekommenderade många andra mammor:

"Ali, se till att sno några gratis blöjor från sjukhuset."

"Ja, jag vet, åt barnet."

"Nej, åt dig."

"Åt mig? Vad fan ska jag med blöjor till?"

"Du får se...

Vintern kommer."

Och nog fick jag se, alltid!

Ingen berättade om allt skit

som kommer ut ur fittan efter att man föder.

Vet ni vad mer som kommer ut efter bebisen?

Hennes hus.

Hennes vardagsrum, hennes kuddar,

hennes Bob Marley-plansch,